Alldeles nyss ringde det på dörren, någon tryckte på ringklockan ungefär elva gånger på två sekunder och därför lät det väldigt brådskande. Jag trodde att det var Emma som skulle hämta en sovsäck, men jag hade fel. Det visade sig vara en försäljare som ville sälja brandskydd.
Försäljaren var av den gamla skolan, det första han gjorde var att sträcka fram handen för att presentera sig. Det sägs ju att att man kan utläsa mycket om en annan person enbart genom handskakningen och genom att ha ett handslag slappare än blöt kartong gav mannen ett inte särskilt gott första intryck. Bara genom handtryckningen kände jag att produkterna som han försökte sälja var av undermålig kvalitet.
Jag vill inte på något sätt baktala de produkter som mannen försökte sälja, men företag som säljer brandskydd är liksom som B.O.B i Twin Peaks (!) - de lever på andra människors rädsla, särskilt gamla människor. Eftersom jag har ett namn som delas med främst gamla herrar och femåriga pojkar, så måste försäljaren ha fått dollartecken i ögonen då han läste namnskylten på ytterdörren - en ensamboende gammal gubbe är en veritabel guldgruva för en ettrig säljare. Besvikelsen gick heller inte att ta miste på då dörren öppnades och den förväntade gamlingen visade sig vara en lillgammal 23-åring.
Men han hade fina glasögon, försäljaren, det får jag allt ta och ge honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar