Förra veckan ringde IKEA och meddelade att jag skulle få det paket jag hade beställt på fredag (läs: i fredags). Någon gång mellan klockan nio och klockan elva skulle försändelsen anlända och de skulle ringa en halvtimme innan så att jag skulle hinna hem. Det gjorde det inte. Jag väntade och väntade, rädd att gå ifrån telefonen i risk att missa samtalet. Jag var på helspänn. Men väntan var förgäves. Inget samtal kom, inget mail om att leveransen hade blivit försenad, ingenting.
I morse ringde det igen. Det var budfirman som ringde kvart i sex för att meddela att de skulle lämna ett paket från IKEA på pappas bro.
...och nu, efter att jag har packat upp leveransen, ser mitt vardagsrum ut som ett bombskadat Dresden.
True story
2 kommentarer:
Din blogg får mig alltid, utan undantag, att le. Jag gläds åt såväl innehållet som det sätt det framställs på. Den dräkt ditt språk ikläder sig är ett nöje att betrakta. Tack för att du (ursäkta klyschan) sätter en guldkant på tillvaron. Det gör livets dalgångar enklare att vandra igenom.
Åh, tack!
Skicka en kommentar