Idag deltog jag i en löpartävling här hemma i byn. Ett terränglopp på 15 km.
Jag har sagt det förut och (kanske därför) säger det igen: en gång i tiden var jag ganska duktig på att springa; jag blev uttagen till ett läger för talanger och hade ett rykte om mig att vara ganska spurtstark. Men det var då och eftersom denna flashback ligger mer än 20 kg bakåt i tiden så finns inte längre samma talang.
Idag gick det väldigt tungt att springa. Det var varmt och min kropp verkar inte vara skapt för att ansträngas i värme. De första fem kilometrarna gick bra, men sen började jag liksom koka som en överhettad bilmotor. Svetten rann, pulsen dunkade i tinningarna och benen ömsom krampade och ömsom knottrades av gåshud (något som jag av erfarenhet vet är ett dåligt tecken).
Man skulle kunna tro att det fanns tillräckligt mycket fighting spirit och tävlingsinstinkt i mig för att jag skulle ha kämpat på tills något gick sönder eller tills jag stupade, men istället föll jag in i den dekadenta tankebanan att om jag tog ut mig för mycket under loppet så skulle jag inte orka med en ROTBLÖTA senare ikväll. Så istället för att kämpa på slog jag av på takten och lunkade resten av sträckan.
Där och då insåg jag att terränglöpning blivit förlorad terräng för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar