Visste ni att jag en gång i tiden kallades för "Fimpen"? Vi hade ett cykelgäng en gång för många år sedan och eftersom det är viktigt för gruppdynamiken att alla har en utmärkande talang, så blev min att jag plockade upp och tuggade på en cigarettfimp. Det blev mitt bidrag till gänget och därför kallades jag också för "Fimpen". Men gänget överlevde inte påsklovet och det gjorde inte heller smeknamnet. Man kan inte kallas "Fimpen" i en vardag utanför ett motorcykel- eller cykelgäng.
Bortsett från min period som "Fimpen" har jag aldrig varit någon annan än good ol' Albin. Inget smeknamn har liksom fäst på mig sen dess.
Det är lite konstigt det där med smeknamn. I ett samhälle som är greppbart stort d v s så pass stort att även om man inte hälsar på alla så vet man vilka det är, så finns det ett behov av smeknamn. Kalla det kvartersmentalitet om du så vill, huvudsaken är att det är ett begränsat och markerat geografiskt område som är lagom stort befolkningsmässigt.
Fredrika var så stort förut. Nu har byn blivit så pass liten att det inte längre finns några behov av smeknamn utöver förkortningar av namn ("Danne", "Janne" o s v), men förut var det annorlunda. Då fanns det ett persongalleri bestående av bl a "Kubiken" (kombinationen av att köra moped och ha en kubisk kroppsform), "Sadat" (fotostatkopia av den forna egyptiske presidenten Anwar Sadat), "Kjell Okej" (han är reko, han är okej) och "Kalla-mig-inte-Palme" (ironin i det: att vara väldigt lik Olof Palme, inte vilja bli kallad för Palme och som ett resultat av det istället kallas "Kalla-mig-inte-Palme").
Är ett minskat antal smeknamn urbaniseringens första skadeverkning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar