Ett helgslut i Prag

Hej hej, i torsdags åkte jag till Prag och igår kom jag hem. Åtminstone tror jag att jag åkte, det är en så svindlande tanke att det genom tre timmars effektiv restid går att hamna i ett ställe där man inte förstår ett ord av vad någon säger att det lika gärna kan ha varit en dröm. OM det var en dröm så var det en väldigt fin dröm. En fin dröm om en fin stad.

Med tanke på min ringa erfarenhet av att resa så lär det ta tid att smälta den här upplevelsen. Det går inte riktigt att greppa, som att fånga en ål med händerna eller brottas med en inoljad kvinna.

Jag återkommer i ärendet (pretentionen i det!).

Prag

På torsdag åker jag till Prag för att hälsa på mina fina vänner JT och Maria. Med tanke på att jag endast varit utomlands en gång tidigare (Norge) så är jag lite orolig över hur jag ska hitta rätt.

Min värsta farhåga är att det kommer fram någon tjeckisk man i en trench coat av skinn och tvingar in mig i en bil. Till en början skulle jag tro att det var en taxichaufför som kommit för att hämta mig, men sen skulle trenchcoaten göra mig misstänksam och då skulle mannen skrika (med öststatsbrytning) "Get in the car, NOW!". Jag skulle sätta mig i bilen i tron att det var tjeckisk sedvänja att skrika åt turister. Sen skulle bilen köra genom Prag och passera avfarten till rätt ställe (som om jag skulle veta var det var!) och då skulle jag fråga mannen om vi inte skulle ha svängt och han skulle svara "Better way" och sen skulle vi sitta i tysthet då bilen plöjde genom regnet. Efter ett par timmar skulle jag börja skruva mig oroligt i sätet och fråga om vi inte är framme snart, "Soon, Poland" skulle mannen muttra. "Polen?" Skulle jag tänka och ta en sipp från den burk med Cola som mannen bjudit på och sen skulle huvudet plötsligt kännas väldigt tungt.

När jag vaknade till liv igen skulle jag hitta mig själv stående i ett skyltfönster i Krakows mer ljusskygga delar, enbart iklädd neonfärgade speedos. "Kramar till salu" skulle det stå textat med en spritpenna på en skylt bredvid mig och så skulle jag sedan leva mitt liv. Åren skulle passera och en dag skulle det komma någon från Fredrika och turista i Krakow och då skulle de se mig i skyltfönstret och säga "Men är inte det där..?" och innan meningen avslutades skulle personens sällskap säga "Jaja, nu tar vi och äter lunch".

Tur att jag har med mig resesällskap på torsdag!

Amöba

Under den senaste månaden har jag bara varit ute och sprungit två gånger. Knäet har strulat, så istället för att knåda asfalt har jag fått hålla till godo med motioncykelns vinande.

I somras var jag i bra form, så pass bra att jag en gång fick en stående ovation av ett par thailändska bärplockare. Nu, utan löpningens kaloriförbrännande inverkan, är formen helt definitivt inte densamma. Borta är kroppens vad som i kroppsbyggarkretsar kallas "hårdhet" (med såna uttryck är det inte konstigt att det är ett sällskap som alltid omges av ett homoerotiskt skimmer), det har istället ersatts av mystjockma - en amöbaliknande oformbarhet.

Det här är ju om något ett I-landsproblem och missförstå mig rätt nu, MEN det känns så fruktansvärt tråkigt att det ska höra till sakers natur att det blir så här. Att höstdeppen ska absorberas innanför huden.

Det udda med den här viktuppgången är dock att den inte har ändrat midjemåttet. I själva verket har byxorna börjat hasa ner så pass mycket att mamma tvingade mig att köpa ett bälte så att jag inte skulle genera stadsborna senaste gången jag var i Umeå.

Mycket märkligt, att man kan bli både tjockare och smalare på samma gång. Det är lika paradoxalt som frasen "Tro mig, jag ljuger alltid".

(Jaja, en storm i ett vattenglas).

Merabs skönhet

I tisdags var jag på biblioteket och lånade en bok, Merabs skönhet av Torgny Lindgren. Jag har lånat den en gång tidigare och det är en sån där bok som man kan läsa med jämna mellanrum. Det kan faktiskt vara en av de bästa böckerna jag någonsin läst (i skarp konkurrens med mitt tolvåriga jags syn på böckerna om Åshöjdens BK)

Boken består av flera små berättelser, alla utspelar sig i trakterna kring Norsjö. Ofta har de en religiös underton och alltid finns där en underfundighet som är fantastisk. Berättelserna är inte särskilt märkvärdiga, en handlar om en stubbrytare, en annan om en häst vid namn Gloria och en tredje om ett hushåll som saknar vatten. De handlar om livets små små vedermödor, men själva berättandet är otroligt.

Rekommenderas.

Långkalsonger

Igår snöade det något helt fantastiskt mycket för att vara en dag i oktober. Det snöade och snöade, till synes utan hejd. Om det finns något som går hand i hand med snö så är det snöskottning. Den fortfarande somriga kroppen (strumpbränna!) är inte förberedd på sådana kyliga prövningar och långkalsonger är därför ett måste som en skyddande hinna för vad som i halvdana komediserier kallas "släktklenoderna".

Problemet med långkalsonger är att lika mycket som de värmer ute i kylan värmer de också inomhus. I mitt jobb innebär snöskottningen att det blir mycket springande in i, och ut ur, hus. Så det byggs upp, värmen som långkalsongerna för med sig.

Till slut blir det rent helvetiskt varmt. Jag svettas bort, perspirerar sakta till döds, innesluten i den sammetshandske som ett par långkalsonger är.

I en av fastigheterna på jobbet finns en värmepanna som heter Albin. Jag inbillar mig att den egentliga värmekällan i en sådan är att någon kidnappat en person vid namn Albin, tvingat på honom ett par långkalsonger, stängt in honom inne i pannan och sedan väntat på att han ska börja avge värme...

Rubrik: Blogglista

Troligtvis är jag född i farstun, jag var tvungen att googla blogglista och då fick jag fram det här. Hoppas att det blev rätt.

Du heter: Carl Albin Strömberg (Carl efter farsans stora idol Carl Perkins och Albin efter mammas morfar).

Smeknamn: Inget har riktigt fastnat.

Låt som när du är ledsen sörjer till: Ingen särskild, men country funkar alltid.

Beroende av: Ballerinakex, Fruktmüsli, A-fil.

Vad tror folk om dig? Jag tror att jag upplevs som ganska tankspridd och slarvig. Möjligtvis en aning kufisk.

Stämmer det? Jag hoppas inte det.

Vad får du oftast komplimanger för? För att jag är ganska snäll.

Hur imponerar man på dig? Genom att vara rolig

Brukar du skratta för dig själv? Ja, alldeles för högt och gällt dessutom.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Driftlarm fellarm, Vattenverket, Fredrika"

Var bor du? Fredrika

Trivs du där? Jovars!

Äger du några Converse? Ett par som jag är väldigt förtjusta i.

Sprit, cider, vin eller öl? Sprit.

Brukar du bli för full? Oftast inte, men jag har haft mina ROTBLÖTOR, det har jag.

Vad har du för mobiloperatör? Telia.

Är du allergisk mot något? Inte fysiskt, men jag har en psykisk allergi mot jazzmusik.

Har du haft sex idag? Icke!

Hur svarar du i mobilen? "Ja, det är Albin".

Vem ringde du senast? Min chef.

Vad sa den du pratade i telefon med senast? "Du måste tanka traktorn".

Antal timmar sömn i natt: 6

Sov du ensam? Ja.

Brukar du komma i tid? Jag brukar FÖRSÖKA.

När mår du bra? När jag kan träna utan att det gör ont någonstans.

När blev du fotad senast? Förra måndagen. Passfoto.

Hur känner du dig nu? Lite trött och lite stressad.

Vanligaste färgen på dina kläder? Svart.

Vad tycker du om fötter? Bör man tycka något om dem?

Vad saknar du? En kvinna för hushållsnära tjänster.

Hade du en bra kväll igår? Jodå, tackar som frågar!

Favoritdryck på morgonen? A-fil.

Rakar du benen? En gång, av misstag, med en motorsåg.

När brukar du oftast gå och lägga dig? Någon gång mellan 21.00 och 22.30.

Är du blyg? Ja, men det har blivit bättre.

Sysslar du med någon idrott? Lite längdskidåkning, lite löpning och lite styrka

Vill du hellre ha mail än brev? Nej, hellre brev. Brev är mer personliga.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Absolut inte.

Har du spytt offentligt? Har jag gjort det så är jag lyckligt ovetande om det

Vad skulle du göra om du var tjej för en dag? Sminkat mig och limmat på någon stilig karl.

Är du nöjd med ditt liv? Njaeaeaeaea

Är du bortskämd? På vissa sätt tror jag det.

Vad gör du imorgon? Jobbar

Vad är det värsta du vet? Loppmarknader, Second hand-butiker, Jazzmusik, korvsoppa, slarv med sopsortering, dåligt diskade glas, juice med fruktkött, clowner.

Hur mycket pengar brukar du slösa per vecka? Det varierar väldigt mycket beroende på om jag åker bort över helgen för att handla eller inte.

Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Nalle Knutsson (SKOJA!)

Vad längtar du till? Prag!

Har du bra vänner och äkta vänskap? Jag har haft turen att förlänas alldeles förträffliga kompisar, sån tur har jag!

Vad använder du för schampo? Jag för ett växelbruk mellan lika delar Adidas och Axe.

Vad är det finaste du fått? En stuga.

En speciell dag du minns? Då min lillasyster föddes, 23:e juli 1992.

Hur gammal är du? Egentligen alldeles för gammal för att fylla i en sån här lista. 25.

Tycker du om någon just nu? Kanske det kanske.

Du samlar på? Rolling Stones-tröjor.

Gröna eller röda äpplen? Röda på jul, gröna resten av året.

Vem ringer du när du är arg/ledsen? Ingen.

Gillar du golf? Ungefär lika mycket som jag gillar vattenpolo

Vilken tid gick du upp idag? 04.15

Har du sovit i din egna säng i natt? Yes box.

Har du strumpor på dig nu? That's for me to know and for you to find out, mihihihi (vansinnesfnitter)

Är det okej att gråta? Ja för fan!

När grät du senast? Då jag bytte knivar på en gräsklippare.

Vad skulle du göra om du vann en miljon? Konsumera!

Bär du glasögon eller linser? Ja, glasisar.

Tycker du det är viktigt med märkeskläder? Inte särskilt.

När går du upp ur sängen en helgmorgon? Lagom för att hinna gå och handla innan affären stänger.

Har du piercing? Nej.

Vill du gifta dig? Nej.

Vill du ha barn? Jag tror det finns för mycket strunt i generna för att jag ska vilja föra dem vidare.

Solar du ofta? När tillfälle ges.

Är du bra på att laga mat? Lika ofta som jag lyckas så misslyckas jag, det beror på dagsformen!

Är du flygrädd? Nej.

Hur vig är du? Utnött metafor: "som ett kylskåp".

Är du musikalisk? Inte nämnvärt.

Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten.

Vilken är din favoritglass? Daim

Tror du på ett liv efter döden? Det vore väl väldigt tråkigt om det bara tog slut helt abrupt, eller hur?

Tycker du om sushi? Vet ej, men jag skulle gärna vilja prova!

Vad äter du helst när du ser på film? Schwarzwaldtårta [sic!]

Bor dina föräldrar tillsammans? Nej.

Har du tandläkarskräck? Nej.

Är du morgon- eller kvällsmänniska? Morgonmänniska på vardagar och kvällsmänniska på helger.

Vilken ögonfärg har du? Grön.

Har du någon gång gråtit dig till sömns? Garanterat, men inte vad jag kan minnas.

Röker eller snusar du? Ingetdera (jag har faktiskt aldrig provat något av dem /duktigkille_87)

Har du skrivkramp nu? Bevisligen inte.

Rubrik: Senaste gången jag grät

Jag tror att man kan gråta av två olika anledningar: psykisk översvallning (positiv eller negativ) och fysisk smärta. 

Den senaste gången jag grät var då jag skulle byta knivar i en gräsklippare på jobbet. Det var inte känslomässigt på något vis, de där tårarna, utan de uppstod då jag klämde tumnageln. De gamla knivarna satt väldigt hårt, så hårt att hylsan som satt på spärrskaftet sprack då jag skulle lossa en av bultarna. Hylsan sprack, kniven sprätte till, tummen hamnade i vägen och det gjorde HELVETISKT ont. Helvetes alla jävlar och alla andra svordomar du kan tänka dig.

I tio sekunder existerade inte annat än ett mörker av smärta. Sen insåg jag att jag blundade. Sen gick tio sekunder av övervägande om jag skulle slå till klipparen med spärrskaftet eller om jag skulle slå mig själv i huvudet med en hammare för att neutralisera tumsmärtan. Medan jag funderade svämmade ögonen över och en liten liten tår letade sig ned för kinden och landade i ett sjok av gräsrester som låg på golvet. 

Rubrik: Senaste gången jag LOL:ade (skrattade högt)

Det här med önskerubriker var ju kul! Och ännu roligare vore det med fler uppslag, så det vore hyggligt av er att kommentera fler önskemål.

Den senaste gången jag skrattade högt befann jag mig i min ensamhet framför teven. Jag såg på Seinfeld, en serie som jag nyss upptäckt storheten med. I ett avsnitt har George blivit av med sina glasögon då han varit i en simhall. Han hävdar att de blivit stulna och får tipset av Kramer att gå till en optiker som han känner som kan fixa fram ett bra pris på nya brillor. Inne hos optikern hjälper Jerry och Elaine George att välja ut glasögon och plötsligt kommer det in en hund som biter Elaine i benet. George, i glasögon med fönsterglas, rusar ut för att se vart hunden tog vägen, men istället ser han, på håll, hur Jerrys flickvän kysser Jerrys kusin - mitt på öppen gata. Upprörd återvänder han till butiken och berättar för Jerry vad han sett. Jerry tror honom inte eftersom han inte haft riktiga glasögon på sig, men George hävdar att han är säker på att han sett rätt eftersom han kisat med ögonen. Jerry övertygas och ett svartsjukedrama tar vid.

I slutet av avsnittet händer det här:



Det går ju inte att återberätta något sånt här på ett bra sätt, man måste se det själv för att verkligen förstå. Hursomhelst, då skrattade jag, högt och länge.

Pass #3

Igår åkte jag till Umeå för att hämta mitt pass. Alltid på den här typen av bilder, då det gäller någon myndighet, ser jag ut som ett åkerspöke. På min första legitimation ser jag sinnesslö ut, någon som inte förstår poängen i fräcka skämt. På mitt körkort ser jag ut som en 15-åring gone wrong, en kriminell och kallhamrad typ, någon som pantsätter sin själ till djävulen och köper filterlösa mentholcigaretter för pengarna.

Och nu, på passbilden, ser jag ut som en frikyrklig seriemördare...

Ridå.

Pizza

Idag åt jag pizza till middag. Det var gott (Hade inlägget slutat här hade det hållit samma nivå av oväsentliga vardagsdetaljer som de allra sämsta statusuppdateringarna på Facebook gör). När jag var mindre var jag väldigt konservativ då det gällde mina pizzapreferenser. Jag beställde alltid Capricciosa. Sen petade jag bort champinjonerna. Mamma tjatade väldigt mycket om att en Capricciosa utan svamp gick att hitta på menyn under namnet Vesuvio. Hon förstod inte att svampen liksom marinerade pizzan och lämnade efter sig en god smak, nästan på samma sätt som att man kan känna att en tjusig kvinna varit inne i ett rum eftersom man känner en svag lukt av parfym. Jag stod på mig ett par år innan jag föll till föga och gick över till Vesuvio. Sen var det så väldigt länge, "Det ska vara Vesuvio!" som Lasse Holm sjöng (går det att tänka på den låten utan att automatiskt få en bild av kavajer med uppkavlade ärmar i huvudet?). Sen levde jag mitt lilla liv, det gick sin gilla gång och sen prövade jag kebabpizza och så fick det bli. Fram till nu.

Under loppet av tjugo år har jag bara betat av tre punkter på en typisk pizzameny. Det, mina vänner, är att inte ha levat.

Men idag provade jag i alla fall en ny sort. Med räkor. Den var god.

(Oväsentliga vardagsdetaljer, som sagt).

Rubrik: De här låtarna skulle jag spela om jag var programledare för "Ring så spelar vi"

Önskad rubrik: "De här låtarna skulle jag spela om jag var programledare på Ring så spelar vi".

Okej, förlåt förlåt, jag vill inte vara någon besserwisser, men bygger inte Ring så spelar vi på att lyssnarna ringer in och önskar låtar? Hursomhelst. Om jag var enväldig radiodespot skulle jag ha spelat mina favoriter bland svenska låtar:

• Det blir alltid värre framåt natten med Björn Skifs.
• Inga blommor växer på en sjömans grav med Stefan Borsch (den kvasifilosofiska titeln!)
• Rosen med Arne Quick (som blev så starkt förknippad med låten att hans smeknamn de facto blev "Rosen")
• Jag skiter med Magnus Uggla (svensk dekadens har aldrig varit mer dekadent än textraden "Dom säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i").
• Till mitt eget blue Hawaii med Vikingarna.
• Alptoppens ros med Owe Thörnquist.
• Gå och göm dig Åke Tråk med Mona Wessman.
• Felicia adjö med Cornelis.
• Augustin med Siw Malmqvist

Nånting sånt.

Fysiskt instabil

Nu har det gått en månad sedan jag var ute och löptränade sist. Värk i knäet. Survärk som inte vill släppa. Enligt Bruce Springsteen är vi "Born to run" och därför känner jag mig lite vissen. Det gäckar mig, att värken aldrig vill släppa och det gör mig väldigt rastlös. Det finns en irritation som bubblar och pyr i kroppen och med allt jämnare mellanrum rinner det över. Det samlas och samlas tills det inte ryms mer frustration och jag brinner av för de allra minsta petitesser. Ett flimrande lysrör, en visslande ventilation, ett tätt vattenlås - saker som tidigare tagits med en axelryckning möts nu med en överdriven irritation. Jag tar ner lysröret med stora teatraliska rörelser, som om kroppen försöker göra sig av med den energi löpningen vanligtvis brukar ta.

Jag har blivit fysiskt instabil, en fara för mig själv och andra (eller inte).

(Men på gymmet går det desto bättre, en skrytsam parentes enbart riktad mot min vän Tobias: 80 kg i hantelrodd i söndags!)

Pass #2

Igår var jag i Umeå för att ordna ett pass. Av rädsla för att se ut som Jenny Kallur på passbilden klippte jag mig innan jag gick till polisstationen. Istället slutade det upp med att jag såg ut som Heidi Andersson... Bilden togs lite snett underifrån vilket gjorde att jag fick en haka bred som en bergvägg, lika monumental som Mt Rushmore. Det hade gått att hugga in runor i det och kalla det för en hällristning. Kirk Douglas skulle ha varit avundsjuk.

Ridå.

Att ingenting någonsin ska bli som jag tänkt mig...

Ring så spelar vi

På andra bloggar finns det något som heter "Önskerubrik" där läsarna får ge förslag på en rubrik som sedan bloggaren fyller med text. Som i radioprogrammet Ring så spelar vi, nästan. Det kan t ex vara rubriken "Något jag hatar" och sen skriver jag om jazzmusik och korvsoppa och allt det där andra som ger mig själsliga magsår.

Jag vet inte jag, det känns som att det ligger ett storhetsvansinne över att jag på något vis ställer krav på DIG som läsare, men det skulle vara roligt att veta vad Du vill läsa om.

Som en marknadsundersökning, men ändå inte.

Shoot!

Pass

Imorgon ska jag dra iväg till Umeå för att göra ett pass. Det är ett stort företag. Först måste jag försöka hitta ett ställe att klippa mig på, så jag inte misstas för att vara Jenny Kallur varje gång jag visar passet i framtiden. Sen måste jag ordna själva passet och sen... tja, där var väl listan egentligen slut.

(Låt intresseklubben anteckna detta).

Rymdåsen

Idag har jag varit och gjort vinter i sommarstugan i Vilhelmina. Jag och mamma åkte dit tidigt imorse, mormor och morfar var redan där och tillsammans hjälptes vi åt med att dra upp bryggan från älven. Sen åkte vi hem, mamma och mormor i en bil och jag och morfar i den andra.

Med morfar i bilen är det som att ha ett kartotek av anekdoter bredvid sig. För varje ort som passeras kommer en berättelse eller bara lite kuriosa om orten eller någon av ortens invånare. Det är som i en sån där sightseeing-buss i Hollywood. En by är Vilhelminas rikaste för där bor bara storbönder; utanför en annan by körde en hjullastare ner i älven och än i denna dag har den inte hittats; utanför en tredje by tappade han en gång ett däck i farten då han körde Lantmännens firmabil. Min favorit är då vi kör igenom byn Lövåsen. Någon gång under 50-talet sågs ett flygande tefat där och därför döptes byn snabbt om till Rymdåsen i folkmun.

Om det finns ett ord som beskriver hur jordbrukssamhället krockar med framtiden så är det Rymdåsen. Ett Sverige mitt i språnget från självförsörjning till anställning. Ut från åkern och in i något okänt. Och mitt i allt detta landar ett UFO i byn.

En helt ny karriär

Ni minns säkert den spanska kvinna som gjorde ett fint men väldigt väldigt misslyckat försök att rädda en Jesus-tavla.

Jesu tysta lidande förvandlades till "en väldigt hårig apa i en illasittande tunika" som fastnat i ett evigt uttryck av oförstående. Ecce homo - människan, det är vad konstverket egentligen heter, men efter kvinnans insats döptes det snabbt om till Ecce mono - apan.

Det finns en klar "don't quit your day job" över kvinnans verk. Hon gjorde en björntjänst, menade väl men sabbade allt.

Efter att nyheten spridits som en löpeld i media strömmade turisterna till kyrkan där konstverket hänger och då blev kvinnan girig. Hon krävde kyrkan på pengar för utebliven royalty eftersom hon menade att den plötsliga besökarboomen var hennes förtjänst.

Det som i början var tänkt att bli en restaurering av Jesus slutade alltså upp med ett porträtt av Mammon...

Hursomhelst. Det här med konst var knappast hennes gebit, så kanske borde hon istället ge sig in i djuruppstopparbranschen?

It is happening again

Strax efter att jag kommit hem från jobbet ringde det på dörren. Jag hade varit hemma en stund, inte länge men ändå så pass lång tid att jag hunnit svida om från arbetskläderna till en guido tuxedo. Jag gick ner för att öppna och i dörren stod en man. Följande samtal utspelade sig:

Jag: "Hej"
Man: "Hej!"
- Ett par sekunders tystnad -
Man: "Öhh, jag söker Albin"
Jag: "Ja, hej"
- Ett par sekunders tystnad -
Man: "Ehrrrm, jo alltså, är sonen hemma?"
Jag: "Kan JAG hjälpa dig med något?"
- Ett par sekunders tystnad -
Man: "Jaha, det är du som är Albin?"
Jag: "Jo..."

Igen. Det hände alltså. Igen. För andra gången inom loppet av tre månader har jag tagits för att vara äldre än vad jag är. Senast troddes det att jag var min vän JTs farsa. Och nu detta. Redan under konversationen tänkte jag "nu händer det igen", nästan som i scenen i Twin Peaks(!) där jätten plötslig uppenbarar sig för Cooper och säger "It is happening again"


Jag måste ha drabbats av progressivt åldrande under de två senaste åren. Det är som i Simpsonsavsnittet där Jasper säger till Apu: "Time has not been gentle on your once so youthful face".

Det är inte för inte att jag börjar bli orolig att jag ska bli Sveriges enda 25-åring med medelålderskris (något som inte blir lättare att bära av det faktum att jag snuddat vid tanken på att skaffa motorcykelkörkort och en Harley Davidson...).

Inom populärvetenskap finns det något som heter farfars-paradoxen: Om jag åker tillbaka i tiden och skjuter min farfar kommer jag omedelbart att upphöra existera eftersom jag omöjligt kan finnas om min farfar dör innan han skaffat några barn (paradoxen ligger förstås i att det inte går att åka tillbaka i tiden och skjuta sin farfar om det innebär att man själv inte kan existera om det inträffar). Om jag, som mannen misstog mig för, var min egen far och jag åkte tillbaka i tiden och sköt mig själv, vad skulle hända då? Inte mer än att jag skulle vara död och slippa misstas för att vara äldre än jag egentligen är - döda människor åldras ju inte som ni vet.

Ridå.

"Det är dig väl unt"

Under senare tid har det skett en liten renässans i mina frukostrutiner. I princip varje dag under det senaste året har jag ätit fil med müsli och bröd med cognacsmedwurst. Det har varit inrutat, förutsägbart och en väsentlig del av det andra steget i Maslows behovstrappa - trygghet. Som ett par väl inkörda tofflor. När sedan den lokala livsmedelsbutiken fick nya ägare och ett förändrat utbud försvann plötsligt medwursten ur sortimentet och frukostrutinen fick slagsida.

Skulle jag gå under tillsammans med medwursten? Skulle medwursten göra min lägenhet till vad George Jones kallade "a lonely house that once was home sweet home"?

Ingalunda. Ut med medwursten och in med variation. In med skinka, gurka, ost osv. Vidga frukostvyerna. Låt frukostrutinerna blicka upp och våga möta horisonten.

Det här satte en snöboll i rullning. Det ena ledde till det andra och plötsligt hade små förändringar smugit sig in i vardagen. Inslag av sallad i både lunch och middag. En kopp te på kvällen. Ett nytt täcke (som ger samma ombonade känsla som jag inbillar mig att flygplan känner då de flyger in i ett moln). Små saker.

Det var nog så det gick till när järnridån föll. Den av planekonomi framställda medwursten tog slut, någon smugglade in en bit ost från västsidan och sedan uppenbarade sig små små sprickor i Berlinmuren. Sedan var det bara en tidsfråga.

En gång på Facebook såg jag kommentaren "Det är dig väl unt" som var ett svar på en statusuppdatering om en kvinna som varit ute och tränat för första gången på länge och som sedan skulle dunderfika på kvällen som belöning. Det hade hon gott förtjänat, tyckte personen som skrev kommentaren.

Det finns nog ingen som gjort sig mindre förtjänt av att unna sig något än mig, det krävs trots allt någon slags motprestation för att få belöna sig själv. Men jag kan ju låtsas i alla fall, låtsas att det är "mig väl unt".

"Kvinna sökes för hushållsnära tjänster"

I många avseenden är jag en väldigt lat person. Som en effekt av detta ackumuleras tvätt, disk och matlagning under veckan och allt skjuts ofrånkomligt upp tills det blir söndag och jag tvingar mig själv att ta tag i det.

Så kan man inte leva sitt liv. Berg av disk och kullar av tvätt är en geografi som inte lämpar sig i en lägenhet i en ung mans liv. "Det här går icke!" som Raskens sa då han höll på att förfrysa sina fötter.

Den bästa lösningen vore att få lämpa över bördan på någon annan. Styra över allt på någon annans bord. Passing the buck, som de säger borta i staterna (vilket får mig att tänka på att det i Twin Peaks(!) hänger ett hjorthuvud med skylten "The buck stopped here" inne i sheriffen Harry Trumans kontor - en spoof på presidenten Harry S. Trumans slagord "The buck stops here"). En inneboende skulle jag ha haft, men eftersom det skulle ligga en kraftig känsla av gymnasialt omklädningsrum i att dela lägenhet med en man så ser jag helst att det vore en kvinna.

En gång hängde det en lapp på den lokala anslagstavlan där det stod "Du mysiga kvinna som jag mötte vid ...". Det var en av de tillfälliga arbetarna vid vindkraftsbygget som blivit förtjust i en av Fredrikas mysiga kvinnor och därför sökte kontakt genom den mest indirekta av alla kommunikationer. Skulle samma sak fungera för mig? "Kvinna sökes för hushållsnära tjänster". Skulle det ge något gensvar eller skulle jag skjuta vadjagnuharför rykte i foten?

Vore det olagligt? Är det DET som är trafficking?