Spänningsroman på fem minuter

Fiktion:

Brevet som låg i ett kartongbrunt kuvert i brevlådan såg inte mycket ut för världen. Ett helt vanligt brev, varken mer eller mindre. Det var inte tyngre eller luktade konstigare än andra brev. Men precis som med de flesta brev var det innehållet i själva kuvertet som skiljde det från andra. Det och att det inte stod någon adressat angiven.

Kuvertet innehöll en ihopvikt och tom valkupong för Miljöpartiet från senaste kommunvalet. Helt tom var den inte, någon hade med spretiga versaler textat "LÄS INTE BREVET JAG SKREV DEJ". Intill texten fanns två toner (eller hette det noter?) nedklottrade i samma spretiga stil. Han vek upp valsedeln och läste orden: "NU MÅSTE JAG DÖDA DIG".

"LÄS INTE BREVET JAG SKREV DEJ", vad kunde det betyda? Var det brevet som låg i det kartongbruna kuvertet? Det var en låt av Siw Malmqvist, det visste han, men kunde det innebära livsfara för honom? Det här var minsann något helt olikt elräkningen från Vattenfall. Det här var något som skakade om kvartersidyllen...

Medan han funderade ställde han sig vid fönstret och sökte svar ute i höstmörkret. En motor varvade plötsligt upp och baktände genom en trasig ljuddämpare någonstans. Innan han ens reagerat hade en tegelsten kommit farande in genom köksfönstret. Han tittade ut och såg en vinröd bil vars däck lämnade två remmar lakrits på asfalten då den accelererade in i natten. På tegelstenen spände ett gummiband fast en papperslapp, också den en valsedel från Miljöpartiet. På lappen stod det zenfilosofiska budskapet "DU VET VEM DU ÄR".

Hängde det ihop? Brevet och det krossade fönstret? Vem körde den vinröda bilen och vad kostade det att laga en trasig ljuddämpare? Var det dyrare att laga en ljuddämpare än ett fönster? Åh, som han hatade frågetecken mitt i natten, nu skulle han aldrig kunna somna!

Perkulatorn pyste och väste som en snarkande robot. Med en sista suck avslutade den sitt värv. Kaffe, det var precis vad han behövde nu. Han tippade upp perkulatorn och kunde inte dölja besvikelsen när det visade sig att han glömt att lägga i kaffepulver. Han suckade djupt. Att han skulle vara så disträ.

Som om kvällen inte kunde bli värre blåste det in löv från det trasiga köksfönstret. Han suckade igen. Till detta fanns bara en lösning - att koka mera kaffe. Arvid Nordqvist Festivita, så starkt att det smakade spillolja. I samma ögonblick som han greppade tag i kaffepaketet ringde det på dörren. För trött för att fundera vem det kunde vara som ringde på mitt i nattens blåaste skede öppnade han direkt och möttes av en man klädd i svart parkas. "Karl Sölve Rune?" sa mannen frågande och försökte dra fram en revolver, som fastnade i fodret på parkasen. "Nej, mitt namn är Arvid Nordqvist" svarade han och slog till med kaffepaketet i tinningen på den parkasklädde mannen. Kaffepaketet tappade sitt vakuum och höstvinden fick parkasen att fladdra då mannen föll till marken.

Karl Sölve Rune, så hette personen som hade bott här tidigare. Han skrockade lättat, så det var bara ett missförstånd orsakat av utebliven adressändring.