Tja, jag vet inte riktigt, men jag tror det är terapeutiskt att inse sina egna begränsningar. I den karta som livet utgör är det bra att veta var gränserna går. Även om normalitet är en median, ett genomsnitt av alla människors egenskaper, så mår man bra av att inför sig själv erkänna hur man avviker från detta genomsnitt.
Man måste inse hur körnstig man är. För det är ju så att det är en himmelsvid skillnad mellan begreppen konstig och körnstig. Konstigt är att märka att man glömt att låsa ytterdörren; körnstigt är att lämna dörren olåst och hitta en man stående i köket, halsandes mjölk direkt ur förpackningen. Körnstigt är en extra dimension av konstighet.
Jag är körnstig, det finns ingen anledning att förneka det. Jag har en massa EGENHETER som skiljer mig från gemene man. Vissa yttrar sig rent fysiskt, som att jag har en skäggväxt motsvarande en tolvåring, att jag inte ens under pistolhot kan odla ett par polisonger, att jag har världens sämsta simultanförmåga och att min kropp är den mest jeansinkompatibla i hela Västerbotten.
De allra flesta av dessa underligheter härstammar dock från min personlighet. Som att jag får kräkreflexer då någon pratar om loppisar. Eller att jag mår psykiskt dåligt om jag inte får tvätta händerna direkt efter att jag ätit en apelsin. Eller att jag genuint ogillar människor som kastar kartonger i hushållssoporna. Eller att jag har utvecklat ett galopperande beroende av Smultronkex.
Sammantaget utmynnar allt detta i någon slags seriemördarliknande tendenser i min persona...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar