Den tjeckiske löparen Emil Zátopek, stor på 50-talet, kallades för "det frustande lokomotivet" eftersom han sprang klumpigt; alltid med en flämtande andning och ett plågat ansiktsuttryck, som om varje steg var framtvingat med våld.
Lokomotiv brukar ju annars inte vara kända för att vara snabba. Lokomotiv är transportvärldens dinosaurier. De pustar och stånkar, gnisslar och gnäller. De tar vad som känns som en evighet på sig att nå marschfart och ändå är de inte särskilt snabba.
Zátopek var snabb och därför inte ett lokomotiv. Jag är däremot inte snabb och kan därför likna mig själv vid ett snälltåg då jag springer. Jag är tung och klumpig, luktar ofta diesel, det visslar och gnäller i kroppen och det finns inte minsta lilla graciösa framtoning då jag tränger mig fram i terrängen. Det tar en jäkla tid innan jag får upp flåset, MEN då det väl händer så kan jag pinna på ett bra tag.
(Åh, går det någonsin att skriva om något sånt här utan att verka självförhärligande?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar