I veckan har jag varit på kurs. Eftersom jag är av den uppfattning att allt som får mig att känna mig efterbliven riskerar att tippa omkull den delikat sköra vas vid namn självförtroende, så kan jag inte säga att jag är på topp just nu. Egentligen skulle kursen räcka veckan ut, men eftersom det är lite stressigt på hemmaplan var jag tvungen att stanna hemma och jobba istället. (Skönt).
Det enda bra med kursen visade sig vara att jag fick ha mjukisbyxor på mig. Det var en del av den skyddsutrustning vi skulle ha på oss och det var därför obligatoriskt.
Jag har aldrig fattat grejen med mjukisbyxor tidigare. I barndomen, visst, även om det finns ett otäckt minne av att mamma blandtvättade mina ljusgråa mjukisbyxor så att de blev rosa och - inte nog med det - tvätten gjorde dessutom att resåren gick av vilket fick som följd att jag tappade byxorna under en rast och visade mina Super Mario-briefs för hela skolgården, men bland vuxna...
I min värld har de främsta fanbärarna för sweatpants bland vuxna varit snuskgubbar och hockeyspelare; gubbarna i gråa byxor med stelnade fläckar av "egentillverkad passion"; hockeyspelarna i blåa med byxbenen instoppade i strumporna, som om det finns en kollektiv rädsla för att råttor ska springa upp innanför byxlinningen.
Men nu har jag kommit till insikt. Jädrar vad härliga mjukisbyxor är att ha på sig! Som att ikläda sig en smekning (en tankegång som gör det omöjligt att klandra ovan nämnda snuskgubbar).
Tio par sweatpants - det får bli nästa månads utgift från nöjeskontot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar