Kewl

Kul tröja!

Lite sällskap

Det här hängde på anslagstavlan då jag väntade på bussen:

Det är lite lustigt. Om man ändrar rubriken "Till salu" till "Finnes", ersätter modellnamnet "La Scua 100L" med orden "Gillar leverbiff", tar bort priset och sätter dit mitt telefonnummer så får man plötsligt fram hur det skulle se ut om jag skrev en kontaktannons.

Tänka sig.

Sharp-dressed man

Ibland tror jag att jag har autistiska drag. I alla fall då det kommer till att köpa grejer. Vare sig det gäller bacon, strumpor eller schampo så blir jag väldigt enkelspårig.

Just nu har jag snöat in på träningskläder. Då jag åkte till Umeå i lördags var tanken delvis att jag skulle hitta en ny hobby för att vidga vyerna och blicka mot en horisont som sträcker sig längre än till elljusspåret, men det slutade ändå med att det mesta som köptes hade någon form av svettavledande förmåga.

Att jag aldrig lär mig...

Att (nästan) missa bussen

I lördags morse åkte jag buss till Umeå för att hälsa på mamma och lillasyster. Att åka buss blir lite som att se ett tvärsnitt av landets befolkning. Gamla gubbar, tanter, unga mödrar, skumma typer, tonåringar - alla finns representerade i en buss (under vilken kategori jag själv faller under vill jag inte ens spekulera i).

I Vännäs höll en kvinna på att missa bussen, det finns något väldigt fascinerande med att se det. De kommer springande så fort de kan, i ett par sekunder tycks det vara en kamp på liv och död, och sen när de inser att de trots allt kommer att hinna så slår de av på takten, slutar vansinnesrusa och börjar istället gå. Flåsande stiger de ombord på bussen, iklädda ett fåraktigt leende som ska SLÄTA ÖVER den tidigare upplevda paniken. Som om de vore utsatta för ett practical joke av busschauffören och sedan försöker skratta bort det.

Nåja, det om det.

The kristet utseende

Det här är helt enkelt för fantastiskt för att ha undgått er: En äldre spansk kvinna retade sig så mycket på den fuktskadade Jesus-tavla som hängde i hennes kyrka att hon beslutade sig för att restaurera den. Kanske frågade hon sig "wwjd -what would Jesus do" innan hon satte igång, eller så funderade hon inte alls utan tyckte att en restaurering vore det enda kristna.

Så här såg tavlan ut före respektive efter kvinnans ingrepp:

Man brukar säga att det går att göra något "hellre än bra" och sällan har väl det illustrerats bättre än ovan? En brittisk reporter skriver att tavlan nu liknar "en teckning föreställande en väldigt hårig apa i en illasittande tunika" och visst ser det väl lite ut som en fantombild av snömannen?

Det måste nästan betraktas som ett helgerån, men ack så kul det är. Se bara hur Jesu tysta lidande över mänskligheten förbytts mot det fågelholksliknande oförståendet hos någon som hör ett skämt utan att fatta poängen. För att inte tala om det faktum att det typiska Jesusskägget ersatts med en skepparkrans...

Men å andra sidan, står det inte i bibeln att frälsaren kan dyka upp även i den mest oväntade skepnad? Tänk därför till lite extra nästa gång ni ser en väldigt hårig apa i en illasittande tunika.

Mjukisbyxor

I veckan har jag varit på kurs. Eftersom jag är av den uppfattning att allt som får mig att känna mig efterbliven riskerar att tippa omkull den delikat sköra vas vid namn självförtroende, så kan jag inte säga att jag är på topp just nu. Egentligen skulle kursen räcka veckan ut, men eftersom det är lite stressigt på hemmaplan var jag tvungen att stanna hemma och jobba istället. (Skönt).

Det enda bra med kursen visade sig vara att jag fick ha mjukisbyxor på mig. Det var en del av den skyddsutrustning vi skulle ha på oss och det var därför obligatoriskt.

Jag har aldrig fattat grejen med mjukisbyxor tidigare. I barndomen, visst, även om det finns ett otäckt minne av att mamma blandtvättade mina ljusgråa mjukisbyxor så att de blev rosa och - inte nog med det - tvätten gjorde dessutom att resåren gick av vilket fick som följd att jag tappade byxorna under en rast och visade mina Super Mario-briefs för hela skolgården, men bland vuxna...

I min värld har de främsta fanbärarna för sweatpants bland vuxna varit snuskgubbar och hockeyspelare; gubbarna i gråa byxor med stelnade fläckar av "egentillverkad passion"; hockeyspelarna i blåa med byxbenen instoppade i strumporna, som om det finns en kollektiv rädsla för att råttor ska springa upp innanför byxlinningen.

Men nu har jag kommit till insikt. Jädrar vad härliga mjukisbyxor är att ha på sig! Som att ikläda sig en smekning (en tankegång som gör det omöjligt att klandra ovan nämnda snuskgubbar).

Tio par sweatpants - det får bli nästa månads utgift från nöjeskontot.

"It might as well rain until september"

Åh, dessa regniga dagar, då livets enda rus tycks vara badminton och att köra bil utan bilbälte.

Världens smartaste arsle

När jag och JT delade lägenhet i Lycksele bodde det en arabisk familj i samma trappuppgång som oss. En dag hängde det ballonger och ett fotografi på familjens dörr. Fotografiet föreställde minstingen i familjen och invid bilden stod det "En liten kille har blivit stor!". Igår fyllde min vän Tobias 24 år och, således, en liten kille har blivit stor!

Tobias brukade tidigare förbanna sina egna och andras misstag med orden "det kunde man ju ha räknat ut med röven". Det låter väldigt fördömande, som om ens eget anus hade hjärnans manus, men man måste tänka på att Tobias pluggar till teknisk fysik - en utbildning (som enligt honom själv) får raketforskning att likna lågstadiematte.

Det andra människor inte kan greppa överhuvudtaget, Einsteins relativitetsteori osv, det kan Tobias räkna ut med sitt arsle.

Ålskinn

I fredags var jag i Umeå och handlade cognacsmedwurst. Vi har fått nya ägare till livsmedelsbutiken i byn och i och med det så har butiken gått från att vara ICA till att bli Handlar'n - en övergång som skett helt friktionsfritt förutom det faktum att cognacsmedwurst inte längre finns i sortimentet. Med tanke på mina extremt konservativa frukostrutiner (där medwurst är en bärande del) var jag därför tvungen att åka iväg för att hamstra.

Då jag ändå var i stan passade jag också på att köpa lite nya träningskläder. Jag har inte mycket till övers för provhyttar, så därför grabbade jag tag i ett par tröjor med lämplig storlek, gick till kassan och betalade. När jag sedan kom hem provade jag mina nyförvärv och allt satt bra, förutom en tröja. Den var tajt, så tajt att man skulle kunna tro att någon trätt en gigantisk krympslang över mig och sedan startat varmluftspistolen. Ingenting lämnas åt fantasin.

Det ville sig dock inte bättre än att prislappen trillade av då jag skulle dra på mig tröjan, så jag kan inte lämna tillbaka den heller. För att göra det bästa av situationen och undvika att tröjan samlar damm i garderoben ska jag därför ignorera alla dömande blickar och försöka pressa ut den en storlek eller två på gymmet imorgon.

Lite ont i ögonen får de allt tåla, de andra gymbesökarna.

Fem fina bitar

Enligt min mormor kan en låt aldrig vara bra, om en låt är bra förvandlas den automatiskt till en fin bit. Här har ni fem fina bitar från Beach Boys (som förutom Stones är det band jag gillar allra mest):

Help me Rhonda

I get around

Heroes and Villains

Barbara Ann

Little Deuce Coupe

(Jag brukar ofta tänka att ett av grundkriterierna för att jag ska kurtisera en kvinna är att hon heter Rhonda, så att jag kan spela Help me Rhonda för henne).

The Velvet Underground & Tyko

Under Åselemarknaden förekommer en tävling där man ska gissa vikten på en fisk, en fisk vid namn laxen Tyko. Ni känner säkert redan till honom, Tyko - Åsele kommuns golden boy och i särklass mest kände invånare. Om det är något jag saknar med Facebook så är det en fanpage tillägnad laxen Tyko.

Så här såg annonsbladet inför sommarmarknaden ut i år:

En liten inzoomning visar detta:

LAXEN TYKO (i versaler) - en upplevelse nästan i klass med Sean Banan och helt i klass med t ex Tivoli. Det visar om något vilken star quality Tyko har.

Den roligaste diskussionen under sommaren (i konkurrens med "frihet under ansvar"-samtalet om varför man bör ha kalsonger under sin Zipperall) var då JT spekulerade i hur det skulle se ut om Åsele kommun försökte slå mynt av Tykos kändiskap genom att skicka iväg honom på en av Brinkenstjärnas bar-turnéer och vilka rubriker det skulle skapa: "Känd Åseleprofil fast i droghärva" och "Sprit, sex och fylla - Åseleprofilen berättar om sin vilda sommar". Hur Tyko tillsammans med Robinson-Robban och Jockiboi skulle bli ett svenskt Ratpack och hur han skulle komma bakis i solglasögon till sitt uppträdande på Åselemarknaden.

Efter att vi hade pratat om det där, JT och jag, har jag ofta tänkt på att något kreddigt band, typ Kent, skulle upptäcka Tyko på en sådan bar-turné, se potentialen och göra honom till en hipster. Jag inbillar mig också att om Tyko levt på 60-talet så skulle Andy Warhol och Lou Reed valt honom framför Nico. Tänk er det:

(Om någon Åselebo läser detta - ta ditt ansvar och skapa en fanpage till Tyko!)

Körnstig

Tja, jag vet inte riktigt, men jag tror det är terapeutiskt att inse sina egna begränsningar. I den karta som livet utgör är det bra att veta var gränserna går. Även om normalitet är en median, ett genomsnitt av alla människors egenskaper, så mår man bra av att inför sig själv erkänna hur man avviker från detta genomsnitt.

Man måste inse hur körnstig man är. För det är ju så att det är en himmelsvid skillnad mellan begreppen konstig och körnstig. Konstigt är att märka att man glömt att låsa ytterdörren; körnstigt är att lämna dörren olåst och hitta en man stående i köket, halsandes mjölk direkt ur förpackningen. Körnstigt är en extra dimension av konstighet.

Jag är körnstig, det finns ingen anledning att förneka det. Jag har en massa EGENHETER som skiljer mig från gemene man. Vissa yttrar sig rent fysiskt, som att jag har en skäggväxt motsvarande en tolvåring, att jag inte ens under pistolhot kan odla ett par polisonger, att jag har världens sämsta simultanförmåga och att min kropp är den mest jeansinkompatibla i hela Västerbotten.

De allra flesta av dessa underligheter härstammar dock från min personlighet. Som att jag får kräkreflexer då någon pratar om loppisar. Eller att jag mår psykiskt dåligt om jag inte får tvätta händerna direkt efter att jag ätit en apelsin. Eller att jag genuint ogillar människor som kastar kartonger i hushållssoporna. Eller att jag har utvecklat ett galopperande beroende av Smultronkex.

Sammantaget utmynnar allt detta i någon slags seriemördarliknande tendenser i min persona...

Avkristning

Artikel på VK.se:

Hur avkristnar man en kyrka? Vänder man korset på fasaden upp och ner så att kristendomen rinner ur? Sätter man ögonbindel på Jesus? Häller man tabasco i dopfunten? Svär man tills krucifixet ramlar ner?

Det låter väldigt dramatiskt, "avkristning", som om gud vänder ryggen åt Kristineberg och låter ett medeltida mörker sänka sig över orten.

Kanske blir det som i Stephen King-boken Desperation, att något gammalt gruvtroll vaknar till liv och skapar en ny religion?

Jaja, lite ledsamt blir det allt då till och med kyrkor känner av en kärv ekonomi.

Snälltåg

Den tjeckiske löparen Emil Zátopek, stor på 50-talet, kallades för "det frustande lokomotivet" eftersom han sprang klumpigt; alltid med en flämtande andning och ett plågat ansiktsuttryck, som om varje steg var framtvingat med våld.

Lokomotiv brukar ju annars inte vara kända för att vara snabba. Lokomotiv är transportvärldens dinosaurier. De pustar och stånkar, gnisslar och gnäller. De tar vad som känns som en evighet på sig att nå marschfart och ändå är de inte särskilt snabba.

Zátopek var snabb och därför inte ett lokomotiv. Jag är däremot inte snabb och kan därför likna mig själv vid ett snälltåg då jag springer. Jag är tung och klumpig, luktar ofta diesel, det visslar och gnäller i kroppen och det finns inte minsta lilla graciösa framtoning då jag tränger mig fram i terrängen. Det tar en jäkla tid innan jag får upp flåset, MEN då det väl händer så kan jag pinna på ett bra tag.

(Åh, går det någonsin att skriva om något sånt här utan att verka självförhärligande?)

Street fighting man

Jag vet inte om ni någon gång spelat Street Fighter II? Där finns en bonusbana där man ska slå sönder en bil på tid.



Det sägs att en man i Fredrika en gång spöade upp sin bil med ett fälgkors då den vägrade starta. Med orden "Än känn' du int NN!" gick han lös på bilen och bankade den tillbaka till stenåldern.

Idag kände jag lite för att göra så då min arbetsbil strulade. Jag var väldigt stressad och därför på ett väldigt stingsligt humör. Om det var något jag inte hade tid med så var det en rapplande bil. Men jag höll mig lugn, förstås, riktiga män lägger inte hand på bilar, barasånivet.

Hobbyer

Tydligen har jag - på grund av att mitt enda fritidsintresse är att träna - fått det mindre smickrande epitetet Tråk-Albin.

Det finns en man i Fredrika som av sin fru kallas världens tråkigaste människa eftersom hans största passioner i livet är att se biljard på Eurosport och äta banankola. Visst, om man begränsar sig till såna intressen låter man kanske inte så spännande, det är ju inte svärdfisksfiske precis, men än hur man vrider och vänder på det så är det ändå hobbyer (i plural).

Tja, jag vet inte jag, det manar ju till eftertanke, det gör det. Därför behöver jag er hjälp att hitta en ny hobby. Något som jag kan syssla med i hemmets lugna vrå, något som inte är så materialkrävande och som gör att min enda nuvarande hobby får sällskap så att jag också, likt biljard- och banankola-mannen, har hobbyer (i plural).

Förslag?

Spänningsroman på fem minuter

Fiktion:

Brevet som låg i ett kartongbrunt kuvert i brevlådan såg inte mycket ut för världen. Ett helt vanligt brev, varken mer eller mindre. Det var inte tyngre eller luktade konstigare än andra brev. Men precis som med de flesta brev var det innehållet i själva kuvertet som skiljde det från andra. Det och att det inte stod någon adressat angiven.

Kuvertet innehöll en ihopvikt och tom valkupong för Miljöpartiet från senaste kommunvalet. Helt tom var den inte, någon hade med spretiga versaler textat "LÄS INTE BREVET JAG SKREV DEJ". Intill texten fanns två toner (eller hette det noter?) nedklottrade i samma spretiga stil. Han vek upp valsedeln och läste orden: "NU MÅSTE JAG DÖDA DIG".

"LÄS INTE BREVET JAG SKREV DEJ", vad kunde det betyda? Var det brevet som låg i det kartongbruna kuvertet? Det var en låt av Siw Malmqvist, det visste han, men kunde det innebära livsfara för honom? Det här var minsann något helt olikt elräkningen från Vattenfall. Det här var något som skakade om kvartersidyllen...

Medan han funderade ställde han sig vid fönstret och sökte svar ute i höstmörkret. En motor varvade plötsligt upp och baktände genom en trasig ljuddämpare någonstans. Innan han ens reagerat hade en tegelsten kommit farande in genom köksfönstret. Han tittade ut och såg en vinröd bil vars däck lämnade två remmar lakrits på asfalten då den accelererade in i natten. På tegelstenen spände ett gummiband fast en papperslapp, också den en valsedel från Miljöpartiet. På lappen stod det zenfilosofiska budskapet "DU VET VEM DU ÄR".

Hängde det ihop? Brevet och det krossade fönstret? Vem körde den vinröda bilen och vad kostade det att laga en trasig ljuddämpare? Var det dyrare att laga en ljuddämpare än ett fönster? Åh, som han hatade frågetecken mitt i natten, nu skulle han aldrig kunna somna!

Perkulatorn pyste och väste som en snarkande robot. Med en sista suck avslutade den sitt värv. Kaffe, det var precis vad han behövde nu. Han tippade upp perkulatorn och kunde inte dölja besvikelsen när det visade sig att han glömt att lägga i kaffepulver. Han suckade djupt. Att han skulle vara så disträ.

Som om kvällen inte kunde bli värre blåste det in löv från det trasiga köksfönstret. Han suckade igen. Till detta fanns bara en lösning - att koka mera kaffe. Arvid Nordqvist Festivita, så starkt att det smakade spillolja. I samma ögonblick som han greppade tag i kaffepaketet ringde det på dörren. För trött för att fundera vem det kunde vara som ringde på mitt i nattens blåaste skede öppnade han direkt och möttes av en man klädd i svart parkas. "Karl Sölve Rune?" sa mannen frågande och försökte dra fram en revolver, som fastnade i fodret på parkasen. "Nej, mitt namn är Arvid Nordqvist" svarade han och slog till med kaffepaketet i tinningen på den parkasklädde mannen. Kaffepaketet tappade sitt vakuum och höstvinden fick parkasen att fladdra då mannen föll till marken.

Karl Sölve Rune, så hette personen som hade bott här tidigare. Han skrockade lättat, så det var bara ett missförstånd orsakat av utebliven adressändring.

Ditt och datt

Jag har sett att det finns s k pensionärsbloggar, där gamla människor gör en veckosummering där de journalför vad som hänt. Katten har fångat en råtta, det har regnat (men inte mer än den där sommaren på 1950-talet), man har virkat strumpor till barnbarnen, man har ont i benen, man har bakat bullar o s v. En journalföring av livet i stort.

Eftersom jag tycks ha tappat geisten och på flera sätt börjat bete mig som en pensionär (inklusive användandet av uttrycket "Dagens ungdom, jag säger då det") så borde kanske jag också göra detsamma, uppdatera en gång i veckan och skriva sammanfattningar om stort och smått. Små små tankar om ditt och datt

Ja, varför inte.

• Förra veckan hade Expressen rubriken "Uppgifter om Palme-mordet hittade i Eva Rausings dator". Mordet säljer fortfarande lösnummer, så är det ju, men att Eva Rausing skulle varit inblandad känns lika långsökt som det kapitel i brottaren Tomas Johanssons självbiografi som handlar om Johanssons pappas konspirationsteori om att Palme mördades på grund av att en tågvagn med svartkrut försvunnit i Norrbotten. Palme har på något sätt förvandlats till Sveriges Bermudatriangel - ett fenomen omgärdat av mystik och som aldrig (?) kommer få sin lösning.
• Igår såg jag en dokumentär som handlade om företaget Facits uppgång och fall. Om det finns något som får mitt hjärta att mjukna så är det sånt, svensk industri- och brukshistoria under 1900-talet.
• Jag har noterat att jag aldrig dricker ur kaffekoppen helt. Jag lämnar alltid ett litet tionde i form av sumpmarginal. Som ni kanske vet HATAR jag när det är någon form av fasta partiklar i drickat.
• Det har gått styvt två veckor sedan jag fyllde 25. Rigor mortisen börjar sätta in.
• Det här med metaforer: under OS blev en svensk brottare kallad "lyftkranen från [hemort]" (ironi: tänk om det varit en svensk blottare som gått under samma epitet), Tom Jones är tjuren från Wales och ...tja nu kommer jag inte på fler. MEN om jag någon gång blir landslagsspelare i någon bollsport så vill jag bli kallad något som är hämtat från mitt jobb, typ "cirkulationspumpen från Fredrika". Något som är helt ovidkommande, men som ändå låter tufft, som "termostatblandaren" eller "skruvdragaren" eller "torxbitsen" (inte lika tufft = "ändpluggen").
• Det börjar bli dags att tänka på pensionssparande. Hur mycket kostar en revolver att skjuta sig själv i huvudet med egentligen?
• Apropå OS: Det brukar sägas att det krävs att man är extrem för att kunna slå sig fram i världseliten, oavsett vilken sport det gäller. Extremt fokus, extrem träning, extrema gener osv. Enligt samma logik bör jag därför vara en potentiell världsstjärna i att handla bacon (40 paket i frysen) och gråa strumpor (120 par i garderoben).

Turd on the Run

På albumet Exile on Main St. finns låten Turd on the Run med, en låt som Keith Richards spelade in utan Mick Jaggers kännedom. Det förklarar rubriken, men vad anspelar den på då? Jo, idag klippte jag gräset vid den hyreslänga där jag bor. Jag klippte allt det som inte går att komma åt med åkgräsklipparen, dikena och slänterna osv. Gräset var ganska högt, så det var svårt att se vad som kunde finnas där. En gång på universitetet, under ett grupparbete, visade en klasskompis det här klippet:



Tigern dyker upp från ingenstans och så var det också idag, ja ingen tiger, men likväl något från djurriket. Hundskit var det. Hundskit i mängder. Hundskit som jag naturligtvis klev i.

Jag anser mig ha ett ganska bra tålamod och en hög lägsta nivå på humöret, men då det händer inte en, inte två och inte heller tre, utan FYRA j-ä-v-l-a gånger att jag kliver i olika högar av något som vilken vettig människa som helst plockar upp efter sina husdjur, ja då förstörs dagen ganska snabbt.

Skjut mig, någon.

(...men det är klart, det hade kunnat vara som tidigare i somras, då det låg en halv kubikmeter blöt hästskit ute på gräsmattan [sic!] )

Lön för mödan

För ett tag sedan förhandlade facket fram en löneförhöjning i det kollektivavtal som jag tillhör. Det var bra. Pengar är bra, mer pengar bättre. Jag har visserligen inte så hög lön, Zlatan tjänar mer på en dag än vad jag gör på ett år (vilket kanske är rimligt med tanke på att det krävs en badboll för mig att göra vad Zlatan kan göra med en apelsin), men eftersom jag inte har några större utgifter så har jag det bra ändå.

Hösten 2009 var jag arbetslös och hade det mindre bra. Inga jobb fanns att hitta, så Arbetsförmedlingen ordnade fram ett "projektarbete" där jag för 18 kr/h skulle bygga ett vindskydd. Alltid när jag ska försöka jämföra löner med varandra brukar jag utgå från det, från 18 kr/h.

...men ingenstans hittar man en sämre timlön än den min bror hade då han ägnade tre timmars intensivt arbete med skruvmejsel, hammare och kniv för att få ut en femkrona som fastnat i en kundvagn som stod utanför vår lägenhet på Carlshem.

Fem kronor för tre timmar, det är till och med sämre timlön än vad barnarbetarna hade i industrialismens första skede.

King of the road

Det är konstigt, det där med minnet. Sånt som kan vara viktigt att komma ihåg förpassas ibland tämligen omgående till huvudets dokumentförstörare och sånt som inte är viktigt alls, inte ens som kuriosa, fastnar som på flugpapper. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg andragradsekvationer, men den här textraden, som jag läste en enda gång i nionde klass, den ligger allra längst fram i minnet: "Vad hörs det för rop ifrån staden, vad hör folket för skrin? Jaha, det är bara republikanen, som hyllar monarkin".

På samma sätt är det också med grundskolans engelskaundervisning - jag minns ingenting. Visst, tack vare Hollywood så kan jag fortfarande engelska något sånär, men de där skrivreglerna och grammatiken, de är som bortblåsta. Kanske beror det på undervisningen, på att vi var den minsta klassen på skolan och alltid fick ge vika för de andra. Istället för att sitta i klassrummet fick vi sätta oss i ett annat rum och lyssna på bandad undervisning. Det enda jag minns är att på kasettbanden, där fanns förutom vanlig undervisning också musik. Där fanns Harry Belafonte med Jamaica Farewell och Roger Miller med King of the Road. Just King of the Road satte sig så väl i minnet att jag kan hela låttexten utantill.

Minnet. Jag hade tänkt skriva något mer om det, men jag glömde vad.