I fönstret står en kruka där jag odlar mina drömmar. Just nu växer inget däri…
Det är en dubbelbottnad metafor, det där försöket till skönlitteratur. Dels så använder jag faktiskt en kruka som förvaringsplats för växelpengar och eftersom pengar är frihet och krukan gapar tom så finns det inte många frihetsplaner. Dels så kräver också drömmar, likt blommor, underhåll och näring för att växa. Som ni vet så mår grödor bra av växelbruk, av variation, och att befinna sig instängd i ett rutmönster innebär att grödornas jord urlakas. Drömmarna vissnar. Därför skulle jag vilja göra något som går utanför vardagens ramverk. Att få tänka utanför lådan och göra som indianen i ”Gökboet”; slänga ut vattencisternen genom fönstret och rymma springandes över ängarna. Men sen då? Vad gör jag när jag sprungit över ängen och nått fram till skogskanten?
Fördelen med att plugga var att det kändes som att jag var på väg någonstans, som ett tåg i rullning och oavsett om det rullade åt fel håll så befann jag mig i alla fall rörelse. På väg någonstans, men nu står jag stilla. Jag har fastnat på perrongen i Fredrika. Som om jag har upphört att existera. Utvisad från livet på obestämd tid. I alla fall tills jag bestämt mig för vad jag vill och kan göra med livet.
Men vad kan få tåget i rullning igen, i rullning och passera skogskanten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar