You've got to Hyde your love away

Apropå våld i parrelationer (som naturligtvis är förkastligt) så är det ändå värre då det är mannen som slår kvinnan och inte tvärtom som i gårdagens urklipp, det finns trots allt en anledning till rubriceringen av kvinnofridsbrott.

Det är särskilt illa då kvinnan accepterar att det händer och finner sig i att bli slagen. Kanske för att mannen bara blir våldsam ibland, som Dr Jekyll & Mr Hyde (den hand som slår kan också smeka och vice versa). Eller kanske för att kvinnan tycker att det är hennes eget fel och därför finner sig i att bli tillrättavisad, "He Hit Me (It Felt Like A Kiss)" som the Crystals sjunger. Som en kärleksfull korrigering, typ.

Inte för att jag hade något att bidra med i ämnet, mer än ordvrängandet i rubriken. Egentligen kan väl kontentan av det hela sammanfattas genom vad Percy Nilegård säger till sin estniske hjälpreda i filmen "Torsk på Tallinn": "Du kan ju inte klappa till tanten!"

Ett slag för jämställdheten!

"Ska det synthas så ska det synthas rejält" och andra saker man kan säga för att komma undan med att lyssna på Kraftwerk

Så är det.

Smelly smell

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Doften av ny hemelektronik, som jag älskar den! Det är något pockande och lockande med lukten som ger löften om förändring och förbättring. Lite i pirr i magen sådär.

"I love it so much I wanna take it behind the middle school and get it pregnant" som Tracy Jordan säger om majsbröd i "30 rock".

Omöjlighet

Att lyssna på Kraftwerks 22:47 långa version av "Autobahn" fem gånger i rad utan att förståndet brister.

I dare you!

"Tänt var det här!" och andra saker man kan hojta för att trivialisera en brasa

Som jag tidigare nämnt så brukar jag ibland jobba på Återvinningscentralen på torsdagar. Återvinningscentralen fungerar som en elefantkyrkogård för uttjänta saker. Det är dit dammsugare kommer för att dö, typ.

Det kommer också in en massa bråte i form av trä, en massa trä (om ni ursäktar en dålig ordvits) och eftersom trä ibland kan vara väldigt skrymmande och därför tar plats av det andra som också är brännbart i den särskilda containern för brännbara saker (ni skulle bara veta vilka saker man kan hitta där!), så brukar vi istället elda det. Vi riggar en slags majbrasa då det är dåligt väder och ger växthuseffekten en hjälpande hand. Som igår t ex:

Någon hade lagt en offergåva på den stundande elden, en iron maiden (eller är det en primitiv sexrobot?)

Som Tobias brukar vara på Åselemarknaden - övertänd
(Tobias SKOJA!)

Det där med att fylla år

Idag fyller jag år och det känns inte särskilt roligt. Den där pirrande känsla som alltid brukade infinna sig vid födelsedagar är sedan länge borta och istället känns det bara ...som vanligt. Som en vanlig dag, men med sämre väder.

Tidigare brukade födelsedagarna domineras av en känsla av att ha blivit större istället för bara äldre. Som då jag fyllde fem år och under natten mot födelsedagen i sömnen hade hasat ner i sängen så att fötterna tog i sänggaveln på morgonen då jag vaknade. Lyckan i det - att ha vuxit en halv meter på en natt! Och jag tyckte inte heller att det var något konstigt med det eftersom jag fyllde år, det var ett naturligt steg i utvecklingen att växa 50 cm i skiftet från fyra till fem års ålder. Som Tom Hanks i filmen "Big", typ.

Känslan av att ha blivit större minskade gradvis från 16 års ålder för att sedan upphöra vid tjugoårsdagen. För efter det att man får tillgång till Systembolagssortimentet, då blir man inte större utan bara äldre. Så nu är jag 23 år gammal. 23 år and counting, som en bakvänd Dorian Grey som bara blir äldre och äldre.

...men det är lite fint ändå, att så många kommer ihåg att jag fyller år (tack facebook!) och det värmer verkligen en kall sommardag som denna.

"The sky is crying" och andra saker man kan kalla ett spöregn på en söndag.

Säger inte rubriken allt?

Tanke #2

Visar inte begreppet "jobbigt" på hur dålig den svenska arbetsmoralen egentligen är?

Vådan av att ikläda sig ett ”muskellinne”

Jag har gjort en ”gentlemens agreement” med mig själv om att alltid gå klädd i ett linne då det är fint väder ute. Det är för att slippa den där försmädliga bondbrännan (alltså där det inte går att avgöra om du verkligen är topless eller om du går omkring i en kroppsmålad t-shirt med bröstvårtor).  Även om en sådan bränna förkroppsligar svensk högsommar i Västerbottens inland, så kände jag förra sommaren att jag ville distansera mig från det. Synliga t-shirtkanter no more.

Som ni kanske redan visste så tycker jag om att styrketräna. Anima sana in corpore sano och allt det där. Plus att kroppen förändras lite också förstås. Lite, lite grann. Som då Bruce Banner förvandlas till Hulken, men i ultrarapid, typ (inte för att jag på något sätt är jättestark eller så och jag kan på inget vis jämföra mig med Hulken). Därför blir det också lite känsligt, det där med linnen. Tidigare brukade vi lite på skämt och lite på allvar kalla linnen för ”muskellinnen” eftersom det på gymmet i Lycksele fanns en kille som gick omkring med linne året runt (det bör tilläggas att den där killens hjärnkontor inte var bemannat till 100 %, vilket delvis ursäktar sättet han betedde sig på då han liksom ”roffade” åt sig maskiner inne på gymmet). Killen hade egentligen inte så mycket att visa upp i ett linne, om vi säger så… För det är så det kan uppfattas med linnen, som att man försöker visa upp något som man tycker sig ha. Det är så det kan tolkas alltså, som ett brott mot jantelagen.

Jag har som sagt gjort en överenskommelse med mig själv. Ibland då jag arbetar på Återvinningscentralen kan jag märka att folk liksom testar mig då jag har ett tidigare nämnt ”muskellinne” på mig, som för att se om det verkligen finns fog för att jag gör anspråk på att gå klädd så. Igår var det t ex en person som ville ha hjälp med att lyfta ett motorblock från en sexcylindrig bil ur en traktorskopa. Med hjälp menades att jag, själv, skulle lyfta blocket ur traktorskopan och lägga det på rätt ställe. Förra året kom de litauiska skogsarbetarna med en hink med 45 kg spik som de ville att jag skulle bära uppför en stege och lägga i en container (och det gick med nöd och näppe – tack hantelrodd!).

 
Prövningar alltså. Som ett existensberättigande, typ.

Tanke

Jag undrar hur många av dem som tyckte att "Dirty Sanchez" var bra som också kan stava till Dirty Sanchez?


...och om det går att utläsa något ur det?

Vegas

Under marknaden var vi inne på en av Åseles pizzerior (det finns fler än en höråhäpna!) och där fanns, likt på alla ”pubzerior”, två digitala enarmade banditer. Som alltid var det fullsatt kring dessa.

Ligger det inte något tragiskt över den lilla klunga som alltid flockas kring ”Jack Vegas” spelarna? (det låter som ett dansband!). De där som söker sig till dobblets gemenskap i jakt på den simpla tillfredställelsen i att se en annan spela då de själva inte kan göra det (antingen eftersom maskinen är upptagen eller för att de bränt sina sista pengar på alkohol). De är som så kallade "drinkluder", men med den skillnaden att de inte får något i utbyte förutom en kort och diffus tillfredställelse. Att få känna glädjen i att dela spelarens enstaka vinster med att ge en klapp på axeln och säga ”Det där gjorde VI bra!”, trots att de själva bara stått och tittat på. Det måste vara en billig kick, ungefär som underklädesavdelningen i Elloskatalogen är för en sexmissbrukare. Lite halvdant sådär, men ändå bättre än ingenting.

Slot sluts, typ.

Beam me up, Scotty!

…men alkisarna som scannar av skogen utanför Trillen efter marknadshelgen i jakt på alkohol blev i alla fall glada över att jag lämnade en halv flaska Jim Beam till dem (tårades deras ögon som då diversearbetaren får den franska originalutgåvan av ”Les Mots” i Karl-Bertil Jonssons julafton?).

Att gå ut i skogen och dricka sprit, det tycker jag brukar vara den största behållningen med marknaden, och hembygdsdagarna också för den delen. Det är svensk sommaridyll, typ. Så därför brukar jag i samband med den obligatoriska tömningen av blåsan innan entrébiljetten betalas alltid gömma en flaska någonstans (berusningsgraden bestämmer svårighetsgraden i att hitta den sen!). I år gjorde dock vädret att alla planer på att gå till skogen gick åt skogen, så därför blev flaskan kvar – till a-lagets stora glädje.

/Albin Strömberg, filantrop

Svanesång för utgång

Ni kanske anade en viss bitterhet i gårdagens inlägg? En passiv aggressivitet som skönjdes mellan raderna? Det var också så jag kände mig i lördags, lite arg, lite sur, lite bitter och på dåligt humör. Anledningen var det där "same old, same old" med hörseln. Såklart. Som vanligt.


Precis som jag har gjort under de senaste åren efter varje partytillställning som utspelar sig på annan ort än Fredrika, så måste jag återigen beklaga mig. Är det bättre att stanna hemma och missa allt än att åka och inse allt man missar? Eftersom det inte går att vrida ner volymen på alla gaphalsar (på annat sätt än att vrida om armen på dem), så hamnar jag liksom i ett vakuum. Det känns som att jag sitter i en ljudisolerad bubbla och observerar, snarare än deltar, i kalaset. Som om jag vore en statist, typ. Och så kan det inte fortsätta. Om det inte är roligt då man ska ha roligt så är det inte ...roligt. 


Så därför lägger jag sista handen på partyverksamheten. Jag har ledsnat på att avsluta varje utekväll med en känsla av nedstämdhet och eftersom jag tror att det kan vara skadligt i längden (d v s att jag till slut också vaknar upp med en sådan känsla) så lägger jag ner. Jag plockar ner skylten, sätter ner foten, kastar in handduken, viker in årorna, tänker på refrängen, sjunger sista versen och knyter ihop säcken. Kalla det vad ni vill. Jag slår in sista spiken i kistan och med tanke på hur många spikar jag slagit in i denna kista genom åren så måste det innebära att locket kommer att sitta bra.


Jag startade partybussen för sista gången, placerade en tegelsten på gaspedalen, smackade in en växel och lät den köra utför ett stup, typ.

Hänt Bild #2

Jag sades likna en serietidningsskurk då jag tog på mig JT's nyinköpta brills.

Tobias var glad!

...men trött.

En "high beam" berusning var målet, men det stannade vid "low beam".

JT bjöd på ett vin som smakade suddigt.

Jag använde kamerablixten som ficklampa då vi skulle fälla ner bordet för att bädda i husvagnen och då råkade kameran "go off", vilket resulterade i en upskirt på JT.

Knallar

Det är lite märkligt, förresten, vilka udda saker som säljs under marknaden. Jag undrar om vissa varor verkligen säljer så mycket att de återbetalar marknadsplatsavgiften? Ta t ex kepsarna med inbyggda frisyrer som såg ut som ryamattor, små radiostyrda helikoptrar och småplock som begagnad skruv och spik. Eller en racesimulator med det något diffusa namnet "Rollercoaster superbike formula" också för den delen. Finns det verkligen ett intresse för såna produkter?


Det krävs en vinnande marknadsföring för att få kränga såna varor. Ett klatschigt namn eller så (Rollercoaster superbike formula!).

People are strange

Igår åkte jag till Åsele för att gå på marknaden. Tjusningen med marknaden är egentligen inte själva marknaden utan folket. Udda människor dras dit som flugor till en sockerbit (eller flugor till en pile o' shit, om du är på det humöret). Ungefär som skivomslaget till the Doors album ”Strange days”.

Det fanns alla sorter: muskelmän (Tobias Nilsson), dvärgar och diverse clowner. Jag såg en kvinna med mustasch på dagen (alltså inte generande hårväxt utan en fullt utväxt och ansad mustasch) och senare under kvällen en man som plötsligt kom fram och fimpade sin cigarett i en pizza. Konstigt.

All konstighet kulminerade sen när ”Dirty Sanchez” gjorde sitt uppträdande, som gick ut på att skrika könsord till publiken och slå varandra med olika föremål. De slog av pinnar på varandra, slog fast råttfällor i genitalierna, krossade lysrör över varandra, utförde öl-lavemang och spräckte en gitarr mot huvudet. Som en freakshow.

Idioti säger jag.

Bättre då att göra som ”Keefen” gjorde under en konsert med Stones då han smackade till ett fan som rusat upp på scenen i huvudet med elgitarren. Det vore ett riff som heter duga och jag tror att Darwin skulle lyfta på hatten om någon skulle göra så mot Sanchez-medlemmarna.

En evolutionär välgärning, typ.

Att blott få lukta gott

Jag brukar cirkulera mitt användande av deodorant mellan fyra olika sorter. Det ger mig möjligheten att om inte bryta, så i alla fall nagga den inrutade vardagen i kanten. Omväxling förnöjer, typ. Problemet med ett växelbruk av deodoranter är att de har en tendens att bli torra. Jag vet inte om det är fler som lider av samma problem? Kulan torkar fast och gör en slags inverterad burnout i armhålan så att huden grips tag i och sträcks sönder. Som det svider när sen den fasttorkade kulan släpper och deodoranten kommer till!

Ett i-landsproblem.

Vuxendom

Jag har för första gången köpt en möbel. Vuxenpoäng!


...men jag köpte den bara för att kunna spela tv-spel på mitt rum. Inga vuxenpoäng!

Tidskapsel #1

Som sagt, vid skrivtorka låter jag lättjan "lead the way" och repriserar därför några inlägg från Apberget:

"NEStalgi

Tänk vad en låt kan framkalla minnen. Eller kanske inte en låt så mycket som en melodi och kanske inte så mycket en melodi som ett tv-spels ledmotiv. Efter att ha lyssnat på "Best of Nintendo Music" känner jag mig så nostalgisk att det vore som att åka tillbaka i tiden (kanhända med hjälp av en DeLorean och en fluxcapacitor). 

Det är mycket glädje som är förknippat till tonerna som kom från spelkassetterna. Vem minns inte melodierna till Ducktales, RC Pro-am och Super Mario 1, 2 och 3? Trots att det är minst 14 år sen jag hörde melodin till sista banan i Zelda II, så höjdes pulsen den här gången också och nackhåren reste sig.  

Nintendot förgyllde barndomen. Tiden då allt var så enkelt, då man inte behövde tänka på tentor, betyg och pengar. Tiden då livet delades fifty-fifty mellan förskolan och 8-bitars himmelrike.  

Liksom Indien var det brittiska imperiets diamant, så var Nintendot barndomens.

Lika sant som Nintendot skapade många ljusa minnen, så upplevdes också livets första stora trauman framför spelet:

- Då jag, Jonas och Nyllmeister för första gången klarat till sista ledaren i Kirby och jag råkade stöta till spelet så det hängde sig. Världshistoriens största anti-klimax! …och jag fick för första gången känna hur det kändes att vara syndabock…
- Brännblåsorna på vänstertummen som uppstod av friktionen då man hoppade längdhopp och sprang 100m i Track&Field (a.k.a "joystick-dödaren" för dem som spelade Amiga).
- Då boken med koderna till Game-genie försvann. För de icke invigda är alltså Game-genie en slags adapter till NES som låste upp en massa häftiga saker till alla spel, förutsatt att man hade rätt kod förstås…
-Frustrationen att ringa till Nintendoklubbens tv-spelsjour då man kört fast och vänta i en halvtimme för att sedan få höra att de inte hade nån lösning. (Det bör tilläggas att Nintendoklubben hade världens häftigaste medlemskort, heck yeah!)
- De tillfällen då mamma och pappa förbjöd mig att spela eftersom jag blev så uppjagad (typ som religiösa människor kan bli vid helbrägdagörelser). Hatet till päronen vid dessa tillfällen skulle inte ens Ulf Lundell kunna skildra i en 600 sidor tjock bok.

När sen NES byttes ut mot ett SNES var det som att gå från 80-talet rakt in i framtiden. Jag minns det som vore det igår. Pappa hade lånat det av Tord Långström, som var den första i hela Fredrikaville med att ha ett SNES. Mamma hade bakat en långpannekaka och lät mig äta upp kanterna som inte hade någon glasyr, vilket så här i efterhand kan ses som en aning snålt. Jonas sov över hos Joakim D. Det var på den tiden innan lillasyster var född, så det var bara jag och spelet. En fantastisk kväll!

Nostalgi alltså, i formen av en gammal tv, en blommig fåtölj och 8-bitar kärlek."

Synonymer

Kemisk betäckning - annat namn för konstgjord befruktning?

Hänt Bild

(de kramas bara)

HBD

I helgen var det hembygdsdagar i byn och tillsammans med JT och AT sprang jag på lördagen. Inte den vanliga spontana berusningsrusningen utan i en mer strukturerad form.  Det var inte precis som förr, då jag tävlade i löpning, då de andra löparna mönstrade mig med blicken på startlinjen. I lördags var det mer att de avfärdade mig med en blick. Trots det, eller kanske tack vare, tog jag mig i mål tillslut. Efter loppet kände jag mig lite stukad, magen spökade och benen krampade. Jag var som ICA:s ”Pärondryck av ciderkaraktär” – jag kunde nästan, men ändå inte riktigt, klassificeras som en människa. Jag var som en tingest av människokaraktär, typ.

På kvällen, när kroppen återgått till sunda vätskor och jag handgripligen hade tillrättavisat de krampande benen genom att slå på dem, gick jag till Tobias som hade ordnat fest i förtältet till sin ”tattartermos”. Vi socialiserade en stund, drack tecila och beklagade oss över alla flygande blodsugare. Sen gick vi till dansen och där brände jag alla mina pengar på kassler (true story!) och såg på när AT brottade sönder sina egna glasögon (också true story!).

På söndag (also known as igår) var det den gamla vanliga tillställningen på hembygdsområdet Sjönäs. Det är en väldigt traditionstyngd dag, söndagen på hembygdsdagarna, hur kan man annars förklara att nästan alla byns invånare samlas vid något vars höjdpunkt är en tipspromenad med frågor om Norra Skogsägarna? 

Smurf

I skolans gymnastiksal, där vi ibland styrketränar, finns det en mängd skivor som blivit kvarlämnade. En av skivorna är "Smurfhits 2" där smurfar gör smurf-pastischer på kända låtar. "Ooa hela natten" blir t ex "Smurfa hela natten" och "Mmm-bop" blir "Smurfpop".


Är inte olika varianter av ordet "smurf" egentligen obscenitetens bästa täckmantel? Perfekt att använda som en pseudonym för fräcka fraser.


Som om någon är lätt på foten och därför brukar "smurfa runt", typ.

Stones!

För ganska precis ett år sen gjorde jag en lista över de femton bästa Stones låtarna, så varför gör jag inte samma sak nu igen för att se hur mycket som förändrats? (Live feed inifrån huvudet: "Bra idé Albin!" -"Tack Albin!"). 


Således en uppdaterad lista:

1. Honky Tonk Women (särskilt live-versionen från "Get Yer Ya-Ya's Out!")
2. Star Star
3. We're Wasting Time
4. Let It Loose
5. Ride On, Baby
6. Let It Bleed
7. Rocks Off
8. Dead Flowers
9. Brown Sugar
10. Street Fighting Man
11. She Smiled Sweetly
12. Sweet Virginia
13. I Don't Know Why
14. All Down The Line
15. Before They Make Me Run

IQ askmås

På grund av gårdagens bravader på återvinningscentralen jobbade jag bara halv dag idag. Därför följde jag med mamma till Åsele på eftermiddagen. Vi fikade på hembygdsområdet innan vi åkte hem. Där hade någon ristat in "MASTER COOL - (namnet) WAS HERE" på bordet vi fikade vid. Strax nedanför hade någon annan kommenterat MASTER COOLS verk med att rista in "IQ askmås". Inte fiskmås utan askmås.

Det är såna saker som ger vatten på kvarnen till Folkbladets snart tio år gamla statement och löpsedel: "Åselebon - dummast i landet"

Garbage

Idag jobbade jag på återvinningscentralen med att hjälpa folk sortera skräp. Jag visade vad som ska brännas, vad som ska deponeras, vad som är metall (!) osv. Eftersom vissa soprebeller tycker att sådan sortering inte är viktig och därför kastar allt (verkligen allt!) i containern för brännbart, så måste jag ibland göra interventioner för att försöka få ordning på skräpet (also known as ordning i kaoset). Under en sådan "soprazzia" nere i containern idag upptäckte jag att någon hade kastat Peter Forsbergs autograf.


Vilket helgerån!

Semestertider

Främsta anledning till att inte bli kriminell - "Crime never takes vacation".

Lagerhållning

Jag skulle byta ett lager på en av kommunens gräsklippare tidigare i veckan. Eller byta är fel ord, jag skulle flytta över ett lager från en axel till en annan (det var alltså axeln som skulle bytas). Återvinning alltså. Som ni kanske vet så får man inte slå på ett lager. Aldrig någonsin. Lager är oslagbara. Det är lite av en universell regel, man får inte bruka våld mot kvinnor, barn eller lager. Då just det här lagret var koniskt (vilket i princip gjorde det till motsatsen till komiskt) och hade den smalare sidan uppåt var det svårt att få loss det utan att skada skulle uppstå. Svårt överkorsande gränsen till omöjligt. Så lagret gick sönder och då gick jag också sönder en smula inombords. Men idag fick jag hem ett nytt lager som nu sitter på plats.

True story

Svenska Ord

Är det inte lite märkligt med ordet främmande? Om något är främmande så hör det inte riktigt hemma, passar inte in och är okänt. Hur kan bekanta därför anses som främmande? "Ta på er finkläderna barn, vi ska ha främmande!" Som om det var främmande människor som kom för att göra ett studiebesök.

Besökare från yttre rymden,typ.

Utrensning

Förra veckan rensade jag i min garderob för första gången på nästan 10 år. Efter flera års användande av ett ”sist in först ut” tänkande så hade det blivit en hel del avlagringar längst in. Det var ungefär som då arkeologer plöjer igenom olika tidsåldrar då de gräver i forntida avfallshögar (om min garderob är jämförbar med en avfallshög låter vi vara osagt). Det var lätt att bli nostalgisk då plagg efter plagg trädde fram efter år i garderobens mörka inre. Jag hittade tröjan jag hade på julafton 2004. Och den där tröjan från skolavslutningen i åttan. Och skjortan från konfirmationen. Och de där tröjorna som Umeå Energi delade ut i löpartävlingen ”Sävarået”. Och sockarna med motiv av Musse Pigg som jag fick i julklapp av mormor 2005 (Musse Pigg vid 18 års ålder!). 

Byxhyllan kändes dock mest som att den utsatts för ockupation av en Dressmannbutik. Det var stapel upp och stapel ner av McGordonjeans. Blåa jeans med en fruktansvärd passform. Jag fick skavsår i ljumskarna bara av att plocka ut dem från garderoben.

Att drygt tio års kläder ryms i en garderob talar för sig själv vad gäller "herr Albins känsla för mode". Man brukar ju säga att less is more, men i det här fallet är det nog mer less is less. Som i jag är less på att handla kläder.

Vore det bra eller dålig karma att skicka McGordonjeansen till Afrika? 

Återvinning

Minns ni apberget? Ni vet den där ”teddybjörnen Fredriksson”-versionen av Facebook. Jag har fortfarande kvar min användare där, men det känns som att den lever på övertid (med stor risk för sudden death). Eftersom jag vill bevara vissa av de diarieinlägg jag skrev där, så tänkte jag lägga ut dem här istället. Jag pantar och återvinner dem. Och dessutom slipper jag ju hitta på något annat att skriva om just de dagar då dessa fornlämningar från pre-facebooktiden publiceras här. Det blir en win-win situation för minnet och för lättjan.

Så därför använder jag bloggen som en tidskapsel för att spara diarieinläggen och skjuter ut dem i evig omloppsbana i cyberspace, typ.

inTryck

Idag följde jag med min morfar till Bjurholm för att gå på marknad. Det var ungefär som Åselemarknaden men 25 gånger mindre, i alla avseenden. Det fanns bara ett ställe som sålde munkar istället för 25 som i Åsele, det fanns 25 gånger färre matställen, 25 gånger färre skäggiga knallar och till sist så fanns det 25 gånger mindre gamla tanter i alldeles för tajta kläder (tackochlov!). 


Det verkar vara ett slags ”anything goes” på klädvalet då det är marknad. Äldre kvinnor försöker övertrumfa varandra i att visa så mycket hud som möjligt och män i alla åldrar försöker göra diverse statements med tryck på sina tröjor. Idag hade en av knallarna, en äldre man i åldern 65+, en t-shirt med trycket ”Snälla flickor kommer till himlen, resten kan komma hem till mig”. Även om det är marknad och på så sätt en slags tillfällig dispens att vara putslustig offentligt så måste det ske en viss avvägning om hur klädseln uppfattas. Kan verkligen en man i övre medelåldern ”pull off” att gå omkring med en sådan tröja? En annan man hade ett tryck där det stod ”Kryssa Jan”. Avsaknaden av utropstecken tog liksom udden av uppmaningen och gjorde den likgiltig. Istället blev det lite av ett subliminalt meddelande med sexuella undertoner som flimrade förbi i folkvimlet (hade denne Jan betalat mannen för att gå runt i tröjan eller var mannen Jan?). Vi måste kryssa Jan då vi träffar honom, kryssa honom hårt som fan.

Nygammalt

Som historiedokumentärer brukar säga: ”för att se framåt måste vi blicka bakåt” (redan här får ni en försmak av tidigare utlovade pretention). Därför länkar jag till min gamla blogg. Bloggar är lite som med växelbruk – för att få ett bra resultat måste man ha variation och den förra bloggen dog ut därför att den blev för ensidig. Om det inte går bättre med den här, ja då tvingas jag inse att bloggande (och jordbruk) kanske inte är något för mig.

Pumping up the guns?

http://www.vk.se/Article.jsp?article=359972

Startskott

Testing testing! (blåser i mikrofonen)

Igår kväll, stärkt av på tok för mycket starksprit, kände jag mig plötsligt manad att börja blogga igen. På en ny blogg. Jag börjar om på ny kula och det här inlägget blir alltså något slags startskott. Förhoppningsvis skjuts inte bloggen till döds av detta startskott och överlever längre än vad den tidigare gjorde.

Låt mig börja med att presentera mig själv. Inte för att en ny blogg tvunget kommer att leda till nya besökare (eller några besökare överhuvudtaget för den delen), men se det i alla fall som ett försök till artighet. Som om vi hade en teambuilding-övning och jag skulle ställa mig upp från den cirkel vi satt i och börja prata om mig själv: Jag är en gänglig yngling med godmodigt utseende och villkorslös kärlek till Rolling Stones, leverbiff och Twin Peaks! (som är så bra att det måste förstärkas med ett utropstecken.)

Texten ovan är lite som ett potpurri över vad bloggen kommer att innehålla: pretentioner, självförhärligande/självbesvärligande, obegripliga populärkultursreferenser och överdrivet användande av parenteser (som säkerligen används felaktigt dessutom) samt metaforer.

Välkommen!