Utlandet

Igår kom jag och min lillasyster Emma hem från en veckas solsemester i Turkiet. Syskonen Strömbergs dynamiska duo är inte direkt kända för att vara vidare beresta, så det känns lite högtidligt att kunna skriva att jag varit utomlands. Jag, inlandets mest bortkomne människa, har varit i UTLANDET.

Skillnaden mellan inlandet och utlandet är densamma som mellan en inandning och en utandning. Inandningen - en stålsättning inför något jobbigt: ett tungt lyft, ett betungande besked eller de första klinkande tonerna i det helvete som även kallas pianojazz. En kort inåtgående stöt av luft, en introvert väsning. Utandningen - en lättnadens suck, en säkerhetsventil för själen. Den sista vindpusten (eventuellt med en svag doft av kaffe) som förkunnar att stormen är över.

Flyget skulle gå klockan åtta i onsdagskväll, men det blev försenat med två timmar, så den väntade "väggen" av värme uteblev då vi klev av planet.

Vägen till Alanya kantades av uppskattningsvis ett tusen bensinstationer med ett tusen neonskyltar som flimrade förbi. Det var glest med trafik, men efter ett tag fick vi sällskap av en lastbil som var på väg mot samma håll som vår buss. Lastbilen var gammal, mintgrön och till brädden lastad med tegelstenar.

Ganska snabbt utvecklades det till en kappkörning. Som två pilar, en mintgrön och en vit, skar vi genom den turkiska natten. Vår buss drog ifrån, men kanske var det bara av taktiska skäl som lastbilschauffören släppte fram oss, för han lyckades med perfektion tajma in grönt och behövde därför inte stanna en enda gång vid stoppljusen. För vår buss föreföll det vara precis tvärtom, det var ständigt rött. Att få fart på en buss från stillastående är ungefär lika svårt som att tvinga igång rotationen på en avstannad planet, men busschauffören gjorde sitt bästa och bussen vrålade som ett plågat urtidsdjur.

Vi vann.

Väl framme vid hotellet upplyste den turkiske ynglingen som bemannade receptionen att det var tio procents rabatt på spabehandlingar och att det bara var en halvtimme kvar tills frukostserveringen öppnade. Så vi packade upp väskorna på rummet och gick ned för att möta dagen.

Sen förflöt dagarna på samma sätt: vi åt frukost, solade, åt lunch, tog en siesta på rummet, gick på stan, åt middag, slappade, tränade och somnade. Vi hade semester helt enkelt.

Tråkigt nog var hotellet inte vidare bra. Dålig service och smaklös mat. Internet på rummet kostade skjortan och var långsammare än döden.

Men gymmet var fint!

Efter en stund på löpmatta.

Det tycktes dock som att det var en aning annorlunda fuktighet i luften än hemmavid...

Rummet var dock helt okej, det måste sägas. Vi hade balkong med utsikt mot omgivningarna, något som gjorde mig grymt obekväm eftersom omgivningarna bestod av utsikt mot poolen, där det alltid var tjejer som badade. Det kändes som att jag ofredade dem bara genom att finnas till.

Här sitter jag på balkongen och har det fint (med ryggen medvetet placerat mot poolen)

Emma, det bästa resesällskapet man kan ha.

Stranden var fin på kvällen.

Vi shoppade inte så mycket eftersom vi inte hade så mycket plats i resväskan, men då Turkiet förutom sol och bad också är känt för piratkopierade varor av tvivelaktig kvalitet gick det naturligtvis inte att låta bli. Vi köpte sneakers i en affär som var ungefär tio kvadratmeter stor och försökte pruta så gott det gick. Det är ju en konst, det där med att pruta - en konst som vi ingalunda behärskade.

Sneaks.

Efter att vi (troligtvis) blivit lurade av sneakersförsäljaren blev vi inbjudna till butiken som låg vägg i vägg. Graden av seriositet var så hög att ägaren till butiken direkt gav oss ett visitkort:

"We don't push"

...så då kände vi oss tvungna att åtminstone kolla runt i butiken. Efter att ha köpt skorna hade vi lite ont om kontanter på oss, så vi var väldigt tvekande till att handla något. Det skulle inte innebära något problem förklarade ägaren, han skulle kunna skjutsa oss till hotellet nämligen:

Urtypen av skum bil = svart skåpbil

Till slut hade mannen tjatat så mycket att vi bestämde oss för att köpa något. Emma valde ut några hoodies och jag några tröjor. Vi ville med bestämdhet inte ha skjuts utan sa att vi skulle gå till hotellet, hämta pengar och sen komma tillbaka. Rädd för att vi skulle gå ut genom dörren och vara borta för alltid ropade mannen till en liten pojke att bära kläderna till hotellet. Sen ledsagade vi pojken, som var så liten att påsen skrapade i backen då han gick, till hotellet och gav honom pengar.

Sen var semestern slut och vi åkte hem.

Leverbiff

Igår bjöd mormor på leverbiff till middag. Det går säkert att uttyda en hel del om mig som person genom detta, men leverbiff är min absoluta favoriträtt. Jag älskar det. Leverbiff, je t'aime.

Det finns något nästan matpornografiskt över det, att mosa ihop allt till en röra och sedan bara skyffla in det i munnen. En primitiv njutning (möjligtvis samma känsla som drabbar medelålders män när de grillar en flintastek).

När jag tänker tillbaka och försöker minnas bra saker så fastnar jag alltid vid de tillfällen då jag ätit mig så mätt att jag har fått svårt att andas. Ungefär hälften av gångerna då detta inträffat har det handlat om leverbiff. Man skulle därför kunna säga att leverbiffen stått för hälften av alla fina stunder i livet (a k a höjdpunkterna i en enkel människas liv).

Så är det.

Jag har förresten börjat instagramma och lade upp den här bilden igår (som möjligtvis kan vara den minst polerade bilden som någonsin laddats upp). Det ser visserligen ut som något katten släpat in, men det är ju det som är charmen med leverbiff.

Två rum och kök

För inte så länge sen var det alla hjärtans dag. Det är en dag som främst känns skapad av lobbyister för branscherna geléhjärtan och blommor, alltså en högtid med samma relevans som Kanelbullens dag, vars enda existensberättigande är att främja konsumtionen (här KAN det ju vara så att det finns en VISS cynism...)

Men det förstås, det är väl fint, det där med tvåsamhet. En annan sak som är fint, men på ett betydligt mer vemodigt sätt, är att vara en gammpojk. Ni vet, män som lever i det Peter Pan-liknande tillståndet i att aldrig haft en kvinna vid sin sida och därför i samhällets ögon ses som gamla pojkar istället för vuxna män.

Det bästa av två världar borde därför vara att som gammpojk hitta en livskamrat. Själv har jag nått den aktningsvärda åldern där jag insett att jag inte blir yngre och i egenskap av att vara just en gammpojk är det inte utan att jag funderar kring det där.

Här i det utdöende inlandet finns det inga flickor att kurtisera, så det verkar mer och mer som att en kontaktannons i sajberspejs är den enda lösningen (och som ni vet är jag ju inget fan av det där med Internetdating).

Romantik per korrespondens måste ändå vara en ganska säker sak. Eller, det kräver åtminstone inga snabba svar och kvicka repliker. Man hinner tänka över vad man ska svara och kan på så sätt verka smartare och mer intressant än vad man egentligen är.

Men det här är förstås inget man bara hastar iväg utan vidare, här krävs studier av fenomenet. Av kontaktannonserna i tidningen Land att döma, så handlar mycket om att ställa krav. Man söker inte vemsomhelst, utan man vill ha någon som är figursydd efter den egna personan, och det är väl inget konstigt med det heller. OM jag nu försöker hitta någon så vill jag naturligtvis passa ihop med den personen, MEN:

Det förstås, någon hugger väl på en sådan annons, annars skulle de ju inte existera. Vad vet jag, det kanske är samma "you snooze, you lose"-efterfrågan som det är med vissa intressanta Blocket-annonser?

Å andra sidan så borde det finnas vanliga människor bland alla dessa pervon. Nu är det visserligen öppet för tolkning om en sån som jag kan klassas som normal, alla mina egenheter till trots. Om det borde finnas vanliga människor som skriver kontaktannonser, så borde det också gå att hitta en reko kvinna bland dessa. Ungefär som i låten Gulli-gullan där en ungkarl mitt-i-livet hittar en kvinna i en "äktenskapsspalt".


(Tragiken i det - att eftersträva samma typ av liv som en Jokkmokks Jokke-låt)

Fönstret mot gården

Jag vet inte jag, men ett typiskt dåligt tecken brukar vara när det plötsligt luktar blöt hund i lägenheten. Särskilt när den där tusendels millisekunden passerat som det tar att inse att jag de facto inte har något husdjur... När det sen visar sig att lukten kommer från de träningskläder som jag brukar använda då jag åker skidor, så är det inte utan att tanken väcks att någonting är fysiologiskt fel.

Vanligtvis brukar jag ha träningskläderna på vädring ute på balkongen, men igår kväll hade jag råkat glömma dem i vardagsrummet. Kul. Särskilt att komma hem till lunch och missta sin egen lägenhet för en brittisk kennel. Jättekul.

Men nu ljög jag lite grann, det är bara ibland jag brukar ha kläderna på vädring, annars KANSKE jag brukar ha dem i mitt plomberade rum. Det är ett rum som jag inte betalar hyra för, eftersom jag inte nyttjar det. Min trea är alltså en tvåa, efter en överenskommelse med hyresbolaget. Och eftersom jag har bra kontakt med vaktmästaren där jag bor, vi brukar duscha tillsammans (Förtydligande: Jag är vaktmästaren), så KANSKE rummet står öppet, redo att användas.

OJ Simpson, som friades från mordet på sin fru, skrev nyligen en bok om hur han skulle ha utfört mordet OM det var han som hade gjort det. På samma sätt (men mindre bindgalet) så skulle jag ha hängt mina träningskläder inne i det plomberade rummet OM jag hade nyttjat det.

Tonårsmögel

Tommy Körberg i högform:

(Från intervju i Aftonbladet)

The cramps

Idag har jag åkt längdskidor. Jag är liksom inte skapt för att åka skidor, jag är för tung och har för dålig teknik. Så istället för att åka så stretar jag. Jag stretade i 45 km. Men det gick ändå bra, mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Problemet med att streta under en så lång tid som det tar att streta fyra och en halv mil är att kroppen inte riktigt vill vara med. Det börjar krampa lite här och var, ena stunden triceps, andra ljumskarna och tredje fötterna. Det cirkulerar, som om krampen har stationsgympa i kroppen.

Jaja, som man brukar säga - det som inte dödar det krampar.

No-show Jones

När jag pluggade till civilekonom fick alla studenter en tidning som hette (och fortfarande heter?) Ekbladet. Tidningen var inte vidare bra, den var skriven av studenter för studenter och därför var det mesta av blandad kvalitet. Högt och lågt.

I ett nummer fanns en artikel som handlade om att Bob Dylans album Blood on the tracks var världens bästa göra slut-skiva. Killen som skrev artikeln tyckte att skivan var så bra att han ständigt hoppades få göra slut med någon så att han skulle kunna lyssna på den, gråta, grotta ner sig i att vara ledsen och uppskatta den som den separationsskiva den är.

Jag gillar Dylan, det gör jag, men jag skulle nog föredra country om jag hade en fnurra på tråden. Nu förhåller det sig i och för sig på det viset att jag inte haft ett förhållande sen gud-vet-när och det finns egentligen ingen anledning för en gammpojk att fundera över göra slut-musik. MEN, jag skulle nog välja country istället. Det är liksom mer greppbart. Det finns en vardagsnära diskbänksrealism över det. Inte alls lika poetiskt som Dylan, utan simplare, mer basalt. Ta bara låten "Flushed from the bathroom of your heart" som exempel. Att jämföra ett förhållandes slut med ett toalettbesök - sånt görs bara av enkla människor.

Jag vet inte hur det är att göra slut med någon. Troligtvis är det väl mindre roligt, men om den där killen som skrev artikeln njöt av att lyssna på Bob Dylan så tror jag att jag skulle uppskatta George Jones på samma sätt. Lite bitterljuvt sådär, som att trycka på ett blåmärke.

"The Grand tour" skulle jag spela. Det är svårt att förklara vad som gör en låt lämplig för en viss situation, det är nästan som att försöka återberätta något man drömt, men jag tycker att det vore en passande bit (enligt min mormor blir en bra låt automatiskt en fin bit). Wikipedia kallar låten för "one of the great modern songs of divorce" och det vore kanske också den enda orsaken till att gifta sig överhuvudtaget, att få skilja sig och bli sådär countryledsen som man bara tycks kunna bli om man konsumerat tillräckligt med whiskey för att hålla ett skepp flytande.

Fast det förstås, helst kanske man vill att ett förhållande ska hålla?

(George Jones var förövrigt känd för sitt vilda leverne och kallades ett tag för No-show Jones eftersom han hade en kokainstinn benägenhet att aldrig dyka upp på spelningar. En gång skippade han en spelning i Kalifornien, åkte till Las Vegas för att roa sig och vaknade slutligen upp på ett sjukhus i New Orleans - allt på samma kväll.)

Svenska hjärtan och finska pinnar

Kontaktannons i tidningen Land:

Onsdag

Idag har jag varit på kurs i Lycksele, en kurs om hur farligt avfall ska sorteras på återvinningscentraler. Bortsett från att jag var så trött att jag satt och dåsade till så var det en bra kurs.

Jag vet inte vad det har blivit med mig, om jag sitter stilla längre än tjugo minuter så leder det oundvikligt till att jag somnar. Det är som om kroppen går in i ett tillstånd av dvala. Skäggig har jag blivit också. Och lite rundare.

Som om jag långsamt förvandlas till en brunbjörn...

Control 072

I natt drömde jag väldigt konstigt. Jag sov oroligt och vaknade ungefär tio gånger, säker på att det var någon annan i rummet. Nånting sånt handlade drömmarna om, att det var någon i rummet och tallade på mig med en multimeter.

Det var det förstås inte, MEN när jag vaknade imorse hade jag det här klistermärket i svanken:

Ett sammanträffande? (Oavsett vad som hände under natten så klarade jag i alla fall kvalitetskontrollen...)

Jämnjävligt

Egentligen borde man inte skriva sånt här, det urlakar liksom humöret hos den som läser om saker och ting ständigt upprepas. MEN, ett så sällsamt dåligt humör jag har varit på de senaste veckorna. Jag är så fruktansvärt trött. Och less. Och därför ledsen. Det känns som att det är idel motgångar och att ingenting förutom träning är ens det minsta roligt.

Så kan jag inte ha det, man kan ju inte vara ledsen hela tiden. Som en annan dystergök. När det är så här, jämnjävligt, vill man egentligen bara vara någon annanstans och göra någonting helt annat än vad man gör nu.

Anställer de folk på Broadway?

Självdiagnostisering

Den här månaden har varit hemsk. Det har blivit något fel i kroppen; det går inte att äta som vanligt och inte att sova, inte att koncentrera sig och all inspiration till att överhuvudtaget göra någonting utöver det allra mest basala lyser med sin frånvaro.

Man brukar säga att Googles intåg i folkhemmen har ställt till med ett helvete för läkarna. Plötsligt är det enda som begränsar krämporna fantasin i sökorden. Därför tänker jag inte göra misstaget att göra samma sak.

Det är enormt riskfyllt med självdiagnostisering, både att diagnostisera sig själv och att själv diagnostisera andra. Det kan bli fel, småsaker förstoras upp och allvarliga saker förminskas. Och sen kan det också bli väldigt dumt. Ta bara den gången då vi hade besök på jobbet av en man från byn. Mannen hade tidigare samma dag haft besök på sitt eget jobb av en kvinnlig inspektör som hade gjort nedslag både på mannens sätt att jobba och saker i arbetsmiljön. Kvinnan hade varit väldigt sur sa mannen, men han visste varför - hon "fick för lite kuk".

Jag hoppas vid gud att det inte är det felet jag har...

Kontaktannonser i tidningen Land

Min mormor prenumererar, likt de allra flesta tanter i glesbygd, på tidningen Land. Det finns väl egentligen inte mer att säga om tidningen mer än att den liksom är ett potpurri av läsarbilder, ytterst grunda reportage om någon folkkär artist eller idrottare och annonser om vedklyvarmaskiner och värmepannor. Sen finns där också kontaktannonser och man skulle kunna tro att samtliga av dessa är av typen "skogshuggare söker mysig kvinna" eller "75-årig tjej som är ung i sinnet söker kavaljer". Så är dock inte fallet, istället är spalten med kontaktannonser fylld med inslag av "Kvinna med stor barm sökes"; "Man: ganska ful och tråkig, men allmänbildad och snäll söker kärlek" och "Man i 55-årsåldern söker par".

I spalten för kontaktannonser, där håller de ljusskygga individerna till.

Den här nyheten visades igår:

...låter inte artikelns rubrik som en passande kontaktannons?

Scener ur en ensamhet

Jag slutar jobba klockan 16. Sen hastar jag hem för att hinna byta om innan träningen 16:30. Det är en vardagsrutin. Lika mycket rutin är det i att jag ständigt lyckas förlägga mina glasögon. Jag kommer hem, tar av mig glasögonen jag brukar ha till vardags, byter om till träningskläder och sedan tar det vid, vad som inträffar på daglig basis: jag börjar leta efter de glasögon jag brukar ha då jag tränar. Jag letar och letar, famlar i blindo eftersom jag i denna stund befinner mig utan glasögon. Kisande spejar jag över lägenheten och rannsakar domänerna. Uppe på tvättmaskinen inne i badrummet? Nej. På köksbordet? Nej. I bokhyllan? Nej.

Varje dag söker jag alltså efter ett par glasögon som jag ändå inte hittar förrän jag tagit på mig ett par andra glasögon. Jag lyckas aldrig aldrig någonsin få syn på dem, trots att jag tycker mig lägga dem på samma ställe varje gång. Troligtvis spökar det i lägenheten eftersom glasögonen aldrig tycks ligga på just det där stället som jag tror mig ha lagt dem på. Ett vänligt spöke som vill förmå mig att skaffa kontaktlinser ...eller nåt.

Jag undrar om man kan anlita hemtjänst för en sån grej?

Verkligheten - ett tvärsnitt

Ibland känns det som att jag håller på att tappa verklighetsuppfattningen, som att det liv jag lever är en slags pastisch på Truman show. Därför kan det vara trevligt att se nyheter som speglar det verkliga livet.

Husdjursnamn

Hade det inte varit för det faktum att jag är en djupt oansvarig person och att farsan är allergisk mot pälsdjur och att jag inte skulle klara av det stundtals intensiva stirrandet från djuret ifråga då det vill något så skulle jag ha skaffat ett husdjur. Då skulle jag slippa vara ensam i alla fall.

Om jag hade haft ett husdjur, så skulle husdjuret tvunget ha ett namn. En katt kan ju inte bara heta "Katt" (om man nu inte döper den till Cat Stevens förstås (och om man hade två katter kunde den andra heta Shakin' Stevens, det vore ju ...kul)).

I ett avsnitt av Seinfeld köper Kramer en tupp som han döper till Little Jerry Seinfeld, som ett slags hommage till sin vän och granne Jerry. Jag har ingen granne som jag vill döpa någon eller något efter (tänk bara obekvämheten i att stå på bron och ropa efter ett husdjur som heter samma sak som grannen), men OM man ska döpa ett djur efter någon, så borde det vara den roligaste personen man känner. Således, om jag skulle skaffa ett husdjur så skulle det heta Little Jonathan Sundin. Det känns som ett bra namn på en katt.

Ett annat bra kattnamn vore Liberty Valance efter en rollfigur i en John Wayne-western. Också passande.

Det är svårare med hundar, de har inte alls samma elegans som katter och kan därför inte ha mer än ett namn. En hund kan inte heta Liberty Valance - det blir för långt. En hund ska heta något kort och snärtigt. Som Fimpen. Om jag någon gång skaffar en Jack Russel-terrier så ska den heta Fimpen (Fimpen som förövrigt var mitt eget smeknamn under en kort, kort tidsperiod). Och om jag hade en annan hund skulle den heta Marlon, efter Marlon Brando.

Ja ja, det om det.

Otvungen samvaro

Nu har det gått drygt en vecka på det nya året och först nu börjar det sjunka in att 2012 är borta. Att inleda ett nytt år är som att ha slagit sig själv hårt i huvudet - det förflyter en stund av ovisshet över om man fortfarande är vid liv eller inte.

På nyårsafton hade vi ett litet partaj hemma hos mig. Det var fint. Vi hade knytkalas, åt god mat och pratade om hur hårt censurerat Nordkorea är (om man googlar efter nakenbilder i Nordkorea, kommer det bara visas bilder på Kim Jong Ill då?). Alla bidrog med någonting ätbart och tillsammans knöt vi ihop middagen, Wictor hade bakat en tårta som var så välbakad att han misstänktes vara en konditor, vilket måste vara den allra finaste komplimangen en icke-konditor kan få.

Jag fick tre kilo kakor i julklapp och försökte därför lansera småkakan som ett alternativ till chipsen på snacksbordet, men det gick sådär. Till vin - JA! Till öl - Njae...

Sen ramlade det in mer folk och vi spelade sällskapsspel och hade det trevligt på det sätt som kännetecknar otvungen samvaro - prestigelös trivsel.

Vid tolvslaget agerade JT och jag hipsters och bojkottade att räkna ner till det nya året. "What's another year?" som Johnny Logan sjöng, för varför ska man fira att man överlevt ännu ett år? Det känns lika meningslöst som namnsdagar (Grattis för att du heter Albin, det måste vi fira! - Som om det vore en prestation!). Så istället för att vara ute med de andra och skjuta raketer stod vi på balkongen och svor (vilket på sätt och vis är en slags verbala fyrverkerier). Men sen gick vi ändå ut till de andra, man kan ju trots allt inte börja ett nytt år med enkom svordomar, det krävs lite bubbel också.

Efter att fyrverkerierna skjutits upp och AT's väderballong efter en trevande start slutligen stigit till jordens omloppsbana gick vi in igen. Vissa spelade spel, andra drack vin, någon enstaka försökte tvinga i sig det sista av en flaska O P Andersson akvavit (Starkt jobbat Albin!) och ytterligare andra betygsatte min deodorantsamling (Rexona sport defense vann, om ni undrade). Sen rundades kvällen av, alldeles för tidigt trots att klockan var fyra på morgonen.

På nyårsdagen upptäckte jag att någon hade lämnat nio kronor på golvet i hallen och det hade den personen absolut inte behövt göra, otvungen samvaro behöver man ju inte betala för.

Jorden runt på 8 kvadrat

Jag är en man som värnar om morgonrutiner. Vissa menar att det finns drag av Aspbergers syndrom över mina morgnar, men vad vet de egentligen? Det är viktigt med rutiner och det är också viktigt med morgnar, sammantaget är alltså morgonrutiner viktiga. Hade jag ställt upp i det amerikanska presidentvalet hade morgonrutinerna toppat min valagenda.

Så här är det: jag tål inte stress, jag tål det INTE, så därför kliver jag upp ganska tidigt för att hinna med det jag känner att jag måste hinna med: cyklingen och duschen och fruktmüslin och brusvitamintabletten och en liten stund framför datorn. Allt måste ske i ett stilla lugn för att inte resten av dagen ska vara förstörd.

Det som tar mest tid är cyklingen. Jag började motionscykla på regelbunden basis ett par dagar innan nyår förra året för att försöka få en lite högre förbränning och därför ta ett ever so small steg mot sommarformen. Sen dess har det blivit rutin och, tja, rutiner är ju viktiga att hålla.

Jag cyklar 40 minuter varje morgon och den ackumulativa (mitt favoritord!) mängden cykling under året uppgår nu till drygt 1000 mil enligt cykelns mätare. Om det skulle ha varit verklig och inte fiktiv cykling så skulle det innebära att jag befunnit mig mitt på den afrikanska kontinenten istället för bara i min åtta kvadratmeter stora hall. Tänk bara all sight-seeing som jag missat...

(Jaja, en illa dold humble brag blev det av alltihop).