Utlandet

Igår kom jag och min lillasyster Emma hem från en veckas solsemester i Turkiet. Syskonen Strömbergs dynamiska duo är inte direkt kända för att vara vidare beresta, så det känns lite högtidligt att kunna skriva att jag varit utomlands. Jag, inlandets mest bortkomne människa, har varit i UTLANDET.

Skillnaden mellan inlandet och utlandet är densamma som mellan en inandning och en utandning. Inandningen - en stålsättning inför något jobbigt: ett tungt lyft, ett betungande besked eller de första klinkande tonerna i det helvete som även kallas pianojazz. En kort inåtgående stöt av luft, en introvert väsning. Utandningen - en lättnadens suck, en säkerhetsventil för själen. Den sista vindpusten (eventuellt med en svag doft av kaffe) som förkunnar att stormen är över.

Flyget skulle gå klockan åtta i onsdagskväll, men det blev försenat med två timmar, så den väntade "väggen" av värme uteblev då vi klev av planet.

Vägen till Alanya kantades av uppskattningsvis ett tusen bensinstationer med ett tusen neonskyltar som flimrade förbi. Det var glest med trafik, men efter ett tag fick vi sällskap av en lastbil som var på väg mot samma håll som vår buss. Lastbilen var gammal, mintgrön och till brädden lastad med tegelstenar.

Ganska snabbt utvecklades det till en kappkörning. Som två pilar, en mintgrön och en vit, skar vi genom den turkiska natten. Vår buss drog ifrån, men kanske var det bara av taktiska skäl som lastbilschauffören släppte fram oss, för han lyckades med perfektion tajma in grönt och behövde därför inte stanna en enda gång vid stoppljusen. För vår buss föreföll det vara precis tvärtom, det var ständigt rött. Att få fart på en buss från stillastående är ungefär lika svårt som att tvinga igång rotationen på en avstannad planet, men busschauffören gjorde sitt bästa och bussen vrålade som ett plågat urtidsdjur.

Vi vann.

Väl framme vid hotellet upplyste den turkiske ynglingen som bemannade receptionen att det var tio procents rabatt på spabehandlingar och att det bara var en halvtimme kvar tills frukostserveringen öppnade. Så vi packade upp väskorna på rummet och gick ned för att möta dagen.

Sen förflöt dagarna på samma sätt: vi åt frukost, solade, åt lunch, tog en siesta på rummet, gick på stan, åt middag, slappade, tränade och somnade. Vi hade semester helt enkelt.

Tråkigt nog var hotellet inte vidare bra. Dålig service och smaklös mat. Internet på rummet kostade skjortan och var långsammare än döden.

Men gymmet var fint!

Efter en stund på löpmatta.

Det tycktes dock som att det var en aning annorlunda fuktighet i luften än hemmavid...

Rummet var dock helt okej, det måste sägas. Vi hade balkong med utsikt mot omgivningarna, något som gjorde mig grymt obekväm eftersom omgivningarna bestod av utsikt mot poolen, där det alltid var tjejer som badade. Det kändes som att jag ofredade dem bara genom att finnas till.

Här sitter jag på balkongen och har det fint (med ryggen medvetet placerat mot poolen)

Emma, det bästa resesällskapet man kan ha.

Stranden var fin på kvällen.

Vi shoppade inte så mycket eftersom vi inte hade så mycket plats i resväskan, men då Turkiet förutom sol och bad också är känt för piratkopierade varor av tvivelaktig kvalitet gick det naturligtvis inte att låta bli. Vi köpte sneakers i en affär som var ungefär tio kvadratmeter stor och försökte pruta så gott det gick. Det är ju en konst, det där med att pruta - en konst som vi ingalunda behärskade.

Sneaks.

Efter att vi (troligtvis) blivit lurade av sneakersförsäljaren blev vi inbjudna till butiken som låg vägg i vägg. Graden av seriositet var så hög att ägaren till butiken direkt gav oss ett visitkort:

"We don't push"

...så då kände vi oss tvungna att åtminstone kolla runt i butiken. Efter att ha köpt skorna hade vi lite ont om kontanter på oss, så vi var väldigt tvekande till att handla något. Det skulle inte innebära något problem förklarade ägaren, han skulle kunna skjutsa oss till hotellet nämligen:

Urtypen av skum bil = svart skåpbil

Till slut hade mannen tjatat så mycket att vi bestämde oss för att köpa något. Emma valde ut några hoodies och jag några tröjor. Vi ville med bestämdhet inte ha skjuts utan sa att vi skulle gå till hotellet, hämta pengar och sen komma tillbaka. Rädd för att vi skulle gå ut genom dörren och vara borta för alltid ropade mannen till en liten pojke att bära kläderna till hotellet. Sen ledsagade vi pojken, som var så liten att påsen skrapade i backen då han gick, till hotellet och gav honom pengar.

Sen var semestern slut och vi åkte hem.