Sen sistens

Egentligen kanske det är bäst att låtsas som ingenting. Ett år och tre månader utan livstecken är ju ingenting. Egentligen.

En knapp viskning i det oljud som kallas tiden.

Men det har sina förklaringar, det har inte hänt så mycket sen dess. Det mesta har passerat under bloggens radar och inte varit värt att nämna. Inte mer än att senaste året har varit ett jävla helvete och som alla vet ska jävla helveten tystas ner. Man ska hålla quiet riots mot dem, vända dem ryggen då de propagerar och artigt och lågmält säga "tack, men nej tack" medan man utför en walk and talk i sitt stressande genom det liv man lever i väntan på ett annat.

Men nu bor jag i Umeå och då kan det väl vara kul med en blogg igen?