Två rum och kök

För inte så länge sen var det alla hjärtans dag. Det är en dag som främst känns skapad av lobbyister för branscherna geléhjärtan och blommor, alltså en högtid med samma relevans som Kanelbullens dag, vars enda existensberättigande är att främja konsumtionen (här KAN det ju vara så att det finns en VISS cynism...)

Men det förstås, det är väl fint, det där med tvåsamhet. En annan sak som är fint, men på ett betydligt mer vemodigt sätt, är att vara en gammpojk. Ni vet, män som lever i det Peter Pan-liknande tillståndet i att aldrig haft en kvinna vid sin sida och därför i samhällets ögon ses som gamla pojkar istället för vuxna män.

Det bästa av två världar borde därför vara att som gammpojk hitta en livskamrat. Själv har jag nått den aktningsvärda åldern där jag insett att jag inte blir yngre och i egenskap av att vara just en gammpojk är det inte utan att jag funderar kring det där.

Här i det utdöende inlandet finns det inga flickor att kurtisera, så det verkar mer och mer som att en kontaktannons i sajberspejs är den enda lösningen (och som ni vet är jag ju inget fan av det där med Internetdating).

Romantik per korrespondens måste ändå vara en ganska säker sak. Eller, det kräver åtminstone inga snabba svar och kvicka repliker. Man hinner tänka över vad man ska svara och kan på så sätt verka smartare och mer intressant än vad man egentligen är.

Men det här är förstås inget man bara hastar iväg utan vidare, här krävs studier av fenomenet. Av kontaktannonserna i tidningen Land att döma, så handlar mycket om att ställa krav. Man söker inte vemsomhelst, utan man vill ha någon som är figursydd efter den egna personan, och det är väl inget konstigt med det heller. OM jag nu försöker hitta någon så vill jag naturligtvis passa ihop med den personen, MEN:

Det förstås, någon hugger väl på en sådan annons, annars skulle de ju inte existera. Vad vet jag, det kanske är samma "you snooze, you lose"-efterfrågan som det är med vissa intressanta Blocket-annonser?

Å andra sidan så borde det finnas vanliga människor bland alla dessa pervon. Nu är det visserligen öppet för tolkning om en sån som jag kan klassas som normal, alla mina egenheter till trots. Om det borde finnas vanliga människor som skriver kontaktannonser, så borde det också gå att hitta en reko kvinna bland dessa. Ungefär som i låten Gulli-gullan där en ungkarl mitt-i-livet hittar en kvinna i en "äktenskapsspalt".


(Tragiken i det - att eftersträva samma typ av liv som en Jokkmokks Jokke-låt)