Igår, efter vissa påtryckningar från Tobias, installerade jag Skype. Sist jag hade det installerat så pratade jag med mamma och med mig själv (!) eftersom mamma hade vridit upp volymen så mycket att jag hörde mig själv i eko (eko -eko -eko). Det liksom kittlade i hjärnan att höra sig själv prata med någon annan och sig själv samtidigt. Som det "inre samtalet" caught on tape, typ. Det var otroligt kusligt, faktiskt det närmaste jag varit en psykedelisk upplevelse (tills idag, då jag hörde White Rabbit med Jeffersons Airplane på radio efter att jag druckit en kopp kaffe - freaky! Men det är en annan historia). Efter det blev jag rädd. Rädd för Skype och rädd för ekon (eko -eko -eko).
Tills igår. Och då var det helt plötsligt bra ljud i lurarna. Som ni redan vet så är jag inte direkt telefonkompatibel, mycket information går förlorad på ett sätt som inte kan skyllas på dålig täckning av mobilnätet. Men med Skype fungerade det faktiskt riktigt bra. Det gick för första gången på 6 år att föra ett samtal med någon som inte befann sig i samma rum (ett samtal som inte bestod av tangentbordssmatter). Och det var lite omvälvande tycker jag.
Som en revolution i miniatyr, typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar