Sommar

Vi kan nog vara överens om att sommaren är slut. Det har varit på gång ett tag, men nu då september gör sitt intrång så vet vi säkert att det är så. Och hur har den här sommaren varit egentligen? Strålande! ... i alla fall sett till antalet soltimmar. Men varför har sommarkänslan varit så dålig? Varför är det numera inte längre som i en Beach Boys låt? Vart har surfkänslan med sol, bad och tjejer i bikini tagit vägen?

Förklaringen är förstås sommarjobbet. Det oändliga sommarlovet finns inte längre (mer än på myspace tillsammans med Kapten Kid). Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen mitt sommarjobb och trivs som fisken i vattnet, handen i handsken o s v. Men det ger inga nya intryck, det blir samma visa varje dag. Det är som i filmen "Måndag hela veckan" (eller varför dölja det, jag är så pretentiös att jag vill skriva den engelska titeln - "Groundhog Day"). Det har gått på instant repeat, på rutin och i gamla invanda hjulspår. Minnena från den här sommaren kommer därför likt solbrännan att blekna bort under hösten.

Som ett t-shirttryck: "I worked every day of the summer and all I got was this lousy suntan"

UmU

Idag började universitetet för dem som ska läsa vidare, alltså ungefär alla utom jag. På tal om det, märkte ni Umeå Universitets värvarreklam på Spotify i somras? En Pekka Heino "hearalike" försökte charma lyssnaren med möjligheten att vinna "en dag på campus" (vilket sömnpiller!). Han pratade långsamt långsamt och tydligt tydligt, som om lyssnaren hade SÄReget svårt att förstå innebörden av vad han sade.

Frågan är om det var ett försök till att fånga dem som skriver sina texter utan adjektiv (d v s de som är SÄRskilda människor) eller om det bara var ett exempel på den "klapp-på-huvudet" mentalitet som finns på universitetet?

Twitter fnitter

http://twitter.com/fwikingsson

Karaoke

Finns det något som säger så mycket om en människa som låtvalet då personen ska sjunga karaoke? Ok, det kanske det finns mycket som gör... men det vore lite kul om det fanns en karaoke-klausul för alla bloggare. Vad skulle storbloggare som t ex Kissie och Gay-bloggen eller Tobias också för den delen välja?

Om jag någon gång, över min döda kropp, skulle ställa mig på en scen för att framföra en låt – återupplivad efter att ha vägrat trots pistolhot – så skulle jag välja ”Honky tonk women”.

Så, nu vet ni!

Douchebag #2

Från urbandictionary:

...på tal om douchebags alltså.

Douchebag

Jag brukar lyssna på P4 Västerbotten under dagarna då jag arbetar, mest för att det är den radiokanal som får in minst störningar av mitt ambulerande arbetssätt (som oftast bedrivs där björkarna susa). Musiken som spelas på P4 är en salig blandning av gammalt, mindre gammalt, nytt och mindre nytt. Igår spelades t ex den gamla schlagerdängan ”Augustin”, ni vet den där ”Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär. Han är ung, han är kung, han är grann och populär”. Jag vet inte om ni har sett programmet ”Is she really going out with him?” Som visades på kanal 5 i våras? Programmet handlade, som namnet hintar, om tjejer med riktiga svin till killar. Det var killar som strulade med andra på tjejens födelsedagskalas (inför tjejen!) och pratade om sig själv i tredje person. Typ en sån som Augustin verkar vara.

”... och om sekunden han får vänta på sin vän, går han genast hem och kommer aldrig mer igen”.

Vilken douchebag!

KP

Det blir väldigt lätt som ett nummer av Kamratposten då man ska försöka skriva om de mer spröda delarna av livet, som en dylik lista över fina låtar som igår, sådant som av en eller annan anledning slår an en sträng.

Lite tolvåring, sådär.

(Borde inte Kamratposten för den delen vara ett passande namn för Vänsterpartiets medlemstidning?)

Lycka!

Sensitivitetsträning

Jag vet inte om ni har sett serien ”Percy Tårar”? Där, på förberedelselägret inför den kommande rymdfärden, har kapten Klänning sensitivitetsträning med astronauterna så att de ska lära sig att inte gråta, för i rymden kan ingen höra dem gråta. Träningen består av att de får titta på diabilder föreställande bl a noshörningen Nelson och Tage Danielsson och sen försöka låta bli att börja grina.

Sensitivitetsträning alltså, eller kanske mer som lugna favoriter eftersom jag hade tänkt lista de finaste låtarna. Bara för att skapa en hävstång mot förra inläggets ”muy macho”:

Help me make it through the night (Kris Kristofferson) - Att leva för stunden och strunta I alla tänkbara konsekvenser. "Let the devil take tomorrow" som han sjunger.

We’ll sweep out the ashes in the morning (Gram Parsons & Emmylou Harris) – Förbjuden spontankärlek.

Let it loose (Rolling Stones) – Att bli utnyttjad av en kvinna. Och veta om det. Och vara cool med det.

Just the other side of nowhere (Johnny Cash) – ”He betyd ensamhet” som man kanske skulle ha sagt om man kom från Lycksele och var på Idol-audition.

The most beautiful girl in the world (Charlie Rich) – Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Orimligheten! Orimligheten i att fråga någon om de sett världens vackraste flicka och sedan tro att personen ska förstå vem man menar, det är ...fint.

Blue eyes crying in the rain (Willie Nelson) – “In the twilight glow I see her... (paus) …blue eyes crying in the rain”. Det kan vara världens finaste paus.

Good time Charlie’s got the blues (Elvis Presley) – Om insikten i att för sent upptäcka att man inte kan leva för stunden för alltid.

Twenty four hours from Tulsa (Gene Pitney) – Om att i ett brev till sin fru förklara hur man av en slump snubblat in på ett fik och in i armarna på en annan kvinna.

Det blir alltid värre framåt natten (Björn Skifs) - Den ENDA svenska låten, på svenska, som inte blir löjligt banal (och även om den är det så är det ju trots allt Sveriges bästa bidrag till eurovisions-schlagern).

Fint som snus.

The gammkropp strikes back

Plötsligt hände det. Då hösten kom så infann sig sommarformen. Som om det första höstmörkret fick gammkroppen att glimma till och för en liten stund återvända till samma nivå som innan sommaren. Under sommaren har alla pilar pekat nedåt för allt vad gäller träning. Men nu, efter sommaren, kanske det blir som vanligt igen. Förhoppningsvis.

Eufori!

Lyxen i att flytta hem

Ett helt hyllplan i garderoben enbart för sockar! (till skillnad mot i Umeå där hela garderoben paradoxalt nog trängdes ihop på ett hyllplan - i garderoben).

Glesbygdshobbys

...att använda redan befintliga spikhål för att hänga upp tavlor. Som ett slags trainspotting på svenska.

En utmaning!

Kul

http://twitter.com/ConanOBrien

A bit misty

"Play Misty for me", en film som jag velat se väldigt länge (det har varit en hel del ackumulerad längtan på filmfronten) och som jag äntligen fick se igår. Och den var bra. Och otäck.

Filmen har Clint Eastwood både i registolen och i huvudrollen. Han spelar en discjockey som har ett kvinnligt fan (mamman i "Arrested Development"!) som varje sändning ringer in och säger "Play Misty for me", en jazzsång. Han träffar, ovetandes, kvinnan på en bar och det visar sig snart att hon är lite väl fäst vid honom. Fäst som ett plåster på ett hårigt ben och precis som ett plåster blir det både både svårt och smärtsamt att bli av med henne.

Otäck alltså, kanske för att det var en så vanlig film. En film som skulle kunna utspela sig i verkliga livet och kanske var det därför den blir spännande på ett sätt Shutter Island misslyckas med - den går att referera till, att leva sig in i.

"Shot her" Island

...och bara med hjälp av rubriken lyckades jag förstöra handlingen för dem som ännu inte sett filmen.

Shutter Island alltså, och som jag längtat efter att se den. Tack vare min moraliska blockad mot illegal nedladdning efter IPREDs införande, så hinner nästan alla nya filmer bli gamla filmer innan jag får en chans att se dem. Men nu, nu äntligen, fick jag se Shutter Island. Första halvan utgjorde storyn till något som skulle kunna bli ett helt suveränt tv-spel (som jag älskar spel med gåtor där man tvingas tänka till!) och andra halvan utgjorde ett behov av en treo.

Värd 80 % av hyrpriset.

Uppföljning

Dagens fundering: hur gick det egentligen för Tjorven i Saltkråkan efter det att hon lämnat ön och flyttat in till fastlandet? Kan någon som kallas Tjorven få annat än en "tjorvig" tid som tonåring?

Som en fusion mellan Astrid Lindgren och Janne Josefsson, typ.

Goin' medieval on your a**

Under medeltiden trodde man, som ni redan vet, att jorden var platt och att den någonstans tog slut, att det fanns något som kunde kallas världens ände. Ungefär så här tror jag att de upplevde det:

Som ett grått ingenting, en lite suddig men ändå skarp kant där världen tar slut och evigheten börjar.

Bilden är tagen i morse då jag klippte gräset på hembygdsområdet och dimman låg som en ridå över sjön. Det syns lite dåligt, men på plats syntes verkligen en markerad kant där dimman började, som om den kända världen upphörde där och då och en annan tog vid.

Flashback

"Moren har gjort sin plikt, Moren kan gå"


En gång då jag var 15 år hade jag tråkigt då jag kommit hem från skolan och slog därför på måfå upp saker i ett lexikon (har jag nämnt att jag är en mycket enkel person?). Då hittade jag citatet ovan och sedan dess har jag inte ägnat det en tanke. Förrän nu.


Är det ett varsel?

Klassiker

Igår såg jag filmen "Trasdockan". Det var en film som jag har velat ända sedan jag läste att filmens antagonist, prästen Harry Powell, fanns med i en lista över de hundra främsta filmskurkarna. Jag är en sucker för listor som pekar ut en anledning till att se en film, som pekar ut en klassiker. Oftast finns det en anledning till att klassiker räknas som klassiker (ett resonemang som torde vara en klassiker för lättpåverkade personer som mig själv). På något sätt känns det som att det ger livet ett mervärde att uppleva om dessa klassiker lever upp till sitt rykte eller inte. Bra filmer är en njutning att se.

Och hur var filmen då? Jo, den dög mer än den sög. Det var första gången jag sett en film som var en cross-over mellan en barnfilm och en thriller. Specialeffekterna hade inte åldrats med värdighet (bilscenerna!) och slutet var helt obegripligt (hur kunde sommaren bli till vinter så plötsligt?). Prästen var inte riktigt lika otäck eller elak som jag hade hoppats, men han hade i alla fall orden "Love" och "Hate" tatuerade på höger respektive vänster hand och det skulle representera det goda och det onda i världen (ännu ett fall av diskriminering mot oss vänsterhänta!). Han var som en ond Fantomen om Fantomen varit laestadian och därför inte tillåtits bära ringar. Med dåtidens mått mätt (1955) så var det ändå en bra film.

En klassiker.

Flottografier

Igår var vi ett litet gäng som åkte ut på en flotte för att grilla, umgås och uppleva den sista riktiga sommardagen (visst känner ni också hösten i luften?). Vi gjorde samma sak förra sommaren också, så det är en begynnande tradition.

Jag hade tänkt ta många bilder, men av rädsla för vätan och vattnet så fick telefonen ligga kvar i ryggsäcken under större delen av kvällen. Bildresultatet blev därför ganska torftigt:

Jag försökte få en bild av ett skogsskifte, men såg inte skogen för alla träd :/

Någonstans där borta i horisonten sägs världens ände finnas.

Portabelt grillstativ (OBS! patent pending)

Kalastårta, maskburk och vodka (som var VANLIG och varken mer eller mindre än så) lade grunden till en bra kväll

Computerwelt

Som den storbloggare i vardande som jag ibland i fantasin låtsas vara, så har jag köpt en ny dator. En Acer. Igen. En Acer som förhoppningsvis kommer vara bättre än den gamla datorn som alltså också var en Acer. Den gamla datorn var så dålig att jag lovade mig själv att aldrig någonsin köpa en Acer igen, men nu sitter jag här och skriver denna text med en.

Acer, my shoes keep walking back to you.

Root beer

Sökandet som upptagit hela mitt vuxna liv är över. I varje livsmedelsbutik i varje stad och i varje samhälle har jag förgäves sökt och så hittar jag det, här hemma, i det kantstötta hörn av världen vid namn Fredrika. Jag hittade Root beer - läsken som smakar som liniment luktar (och luktar som liniment smakar?). Och som jag längtat efter att få känna smaken av flytande Jenka tuggummin!


Som en liten bit av himlen.

Korrespondenskurser

Efter att ha gjort ett besök i Umeå och fått känna på ”inner city pressure” så har jag avfärdat alla planer på att börja plugga på plats igen. Istället har jag börjat fundera om det går att läsa på distans? In a distant future that is, förstås (jag måste återfå den falnande glöden previously known as studiemotivation innan det ens blir tal om att söka några kurser igen). 


Distans alltså, ungefär som lektionerna i engelska under högstadiet då min klass på grund av ett ständigt numerärt underläge gentemot den andra klassen alltid förpassades till källaren – kassettbandens förlovade land. Där lärde vi oss engelska fraser och grammatik genom att köra vissa avsnitt av banden i instant repeat (men egentligen lyssnade vi mest på musiken som fanns på banden, t ex Harry Belafontes "Jamaica Farewell", en sång om en kvinna som sålde "Cockles and mussels" och  Roger Millers ”King of the Road” (och kanske var det där och då det såddes ett frö som senare blommade ut till min nuvarande kärlek till countrymusiken)).


Distans alltså, men för att citera en vis man "Men det får vi se hur det går".

Glasnostalgi

Tänkbart namn på en bok om 80-tals minnen från Sovjet?

Vardagens små glädjeämnen

Idag bytte jag oljefilter på bilen. Då jag öppnade förpackningen till det nya filtret såg jag att det var orange istället för svart som det gamla. Det gjorde mig genuint glad (på riktigt!) eftersom det bröt av fint mot motorns färg. Den orangea färgen lyste sen upp resten av dagen.


Har jag nämnt att jag är en mycket enkel människa?

There will be blood

När jag var mindre så blödde jag näsblod på daglig basis, ett tag så ofta och mycket att jag fick åka till lasarettet i Lycksele för att bränna ihop blodkärlen i näsan (det luktar som brända pepparkakor för den delen, om det var någon som undrade). I takt med att åldern ökade så minskade blödandet och numera märker jag bara av det vid förkylningar och under sommaren. Eller rättare sagt så är det vid en kombination av sommar och kroppsarbete som det kan märkas. 

Ibland får jag liksom "feeling" på eftermiddagarna då jag klipper diken och slänter. Arbetsdjävulen grabbar tag i mig och jag sugs in i ett gräsinriktat tunnelseende. Ungefär som vissa artister kan få då de sjunger den amerikanska nationalsången, de liksom dras med i stämningen och wailar och tänjer på alla toner. Då arbetsdjävulen snärjer mig så drabbas jag av önsketänkandet att jag ska hinna så mycket som möjligt på återstoden av dagen och försöker därför vrida upp hastigheten till något slags tempo furioso (relativt sett alltså). Svetten flödar och sommarens stundtals höga temperatur gör att blodet rusar och bultar i tinningarna. Och på kvällen kommer sen näsblodet som ett brev på posten (med en viss fördröjning, that is).

Hade jag varit Jesus så hade det blivit ett fint sommarvin.

Ordspråk

Ordstävet "Som ett brev på posten" har blivit ganska förlegat, tycker ni inte? Dels med tanke på att postsorteringen ibland faktiskt är så effektiv att breven sorteras bort och försvinner från jordens yta och dels eftersom papperspost är så långsamt jämfört med t ex e-mail. Det är därför ett ordspråk som inte har åldrats med värdighet; det som tidigare stod för något som med all säkerhet skulle inträffa och därför var hugget i sten har omvandlats till något som kan inträffa och om det inträffar så sker det med en viss fördröjning. Ungefär som då jag blir arg - den egentliga reaktionen kommer först ett tag efter situationen som orsakade aggressionen. 


Snail mail

En liten bit av himlen

Ibland då jag äter något riktigt gott så kan jag euforiskt tänka att det smakar som en liten bit av himlen. Som att kristendomens finest har samlats i en tugga. Gommen bjuds på en själavandring, en föda för gudar o s v.


Jag undrar om villaägare vars hus träffats av meteoriter tänker på samma sätt? Som att en liten bit av himlen drabbat dem?

Vardagsmirakel

Att lågpris-lågenergilampor bygger upp ljusnivån sakta och gradvis så att det känns som att uppleva en soluppgång vid havet varje gång lampan tänds.

Ett vardagsmirakel!

No shit, Sherlock

Jag såg nyss filmen "Sherlock Holmes", som var mycket bra. Den var värd fyra mazariner eller 100 % av hyrpriset beroende på vilken bedömningsskala man använder (vore inte det bästa att basera bedömningen på priset för att se hur hög grad av "man får vad man betalar för" som uppnås?).

Rekommenderas vänligt men bestämt. 

Yesteryear

Förra året den här tiden hade jag långt hår. Hår som fläktade i vinden och som fick mig att se ut som ett kärleksbarn mellan Greg Kinnear och Jenny Kallur.

Det var tider det!

"Låt dem äta bakelser!"

Visst för det tankarna till vad Marie Antoinette sa då det franska folket led av svält innan revolutionen tog fart? Typiskt Frankrike!