Två rum och kök

För inte så länge sen var det alla hjärtans dag. Det är en dag som främst känns skapad av lobbyister för branscherna geléhjärtan och blommor, alltså en högtid med samma relevans som Kanelbullens dag, vars enda existensberättigande är att främja konsumtionen (här KAN det ju vara så att det finns en VISS cynism...)

Men det förstås, det är väl fint, det där med tvåsamhet. En annan sak som är fint, men på ett betydligt mer vemodigt sätt, är att vara en gammpojk. Ni vet, män som lever i det Peter Pan-liknande tillståndet i att aldrig haft en kvinna vid sin sida och därför i samhällets ögon ses som gamla pojkar istället för vuxna män.

Det bästa av två världar borde därför vara att som gammpojk hitta en livskamrat. Själv har jag nått den aktningsvärda åldern där jag insett att jag inte blir yngre och i egenskap av att vara just en gammpojk är det inte utan att jag funderar kring det där.

Här i det utdöende inlandet finns det inga flickor att kurtisera, så det verkar mer och mer som att en kontaktannons i sajberspejs är den enda lösningen (och som ni vet är jag ju inget fan av det där med Internetdating).

Romantik per korrespondens måste ändå vara en ganska säker sak. Eller, det kräver åtminstone inga snabba svar och kvicka repliker. Man hinner tänka över vad man ska svara och kan på så sätt verka smartare och mer intressant än vad man egentligen är.

Men det här är förstås inget man bara hastar iväg utan vidare, här krävs studier av fenomenet. Av kontaktannonserna i tidningen Land att döma, så handlar mycket om att ställa krav. Man söker inte vemsomhelst, utan man vill ha någon som är figursydd efter den egna personan, och det är väl inget konstigt med det heller. OM jag nu försöker hitta någon så vill jag naturligtvis passa ihop med den personen, MEN:

Det förstås, någon hugger väl på en sådan annons, annars skulle de ju inte existera. Vad vet jag, det kanske är samma "you snooze, you lose"-efterfrågan som det är med vissa intressanta Blocket-annonser?

Å andra sidan så borde det finnas vanliga människor bland alla dessa pervon. Nu är det visserligen öppet för tolkning om en sån som jag kan klassas som normal, alla mina egenheter till trots. Om det borde finnas vanliga människor som skriver kontaktannonser, så borde det också gå att hitta en reko kvinna bland dessa. Ungefär som i låten Gulli-gullan där en ungkarl mitt-i-livet hittar en kvinna i en "äktenskapsspalt".


(Tragiken i det - att eftersträva samma typ av liv som en Jokkmokks Jokke-låt)

Fönstret mot gården

Jag vet inte jag, men ett typiskt dåligt tecken brukar vara när det plötsligt luktar blöt hund i lägenheten. Särskilt när den där tusendels millisekunden passerat som det tar att inse att jag de facto inte har något husdjur... När det sen visar sig att lukten kommer från de träningskläder som jag brukar använda då jag åker skidor, så är det inte utan att tanken väcks att någonting är fysiologiskt fel.

Vanligtvis brukar jag ha träningskläderna på vädring ute på balkongen, men igår kväll hade jag råkat glömma dem i vardagsrummet. Kul. Särskilt att komma hem till lunch och missta sin egen lägenhet för en brittisk kennel. Jättekul.

Men nu ljög jag lite grann, det är bara ibland jag brukar ha kläderna på vädring, annars KANSKE jag brukar ha dem i mitt plomberade rum. Det är ett rum som jag inte betalar hyra för, eftersom jag inte nyttjar det. Min trea är alltså en tvåa, efter en överenskommelse med hyresbolaget. Och eftersom jag har bra kontakt med vaktmästaren där jag bor, vi brukar duscha tillsammans (Förtydligande: Jag är vaktmästaren), så KANSKE rummet står öppet, redo att användas.

OJ Simpson, som friades från mordet på sin fru, skrev nyligen en bok om hur han skulle ha utfört mordet OM det var han som hade gjort det. På samma sätt (men mindre bindgalet) så skulle jag ha hängt mina träningskläder inne i det plomberade rummet OM jag hade nyttjat det.

Tonårsmögel

Tommy Körberg i högform:

(Från intervju i Aftonbladet)

The cramps

Idag har jag åkt längdskidor. Jag är liksom inte skapt för att åka skidor, jag är för tung och har för dålig teknik. Så istället för att åka så stretar jag. Jag stretade i 45 km. Men det gick ändå bra, mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Problemet med att streta under en så lång tid som det tar att streta fyra och en halv mil är att kroppen inte riktigt vill vara med. Det börjar krampa lite här och var, ena stunden triceps, andra ljumskarna och tredje fötterna. Det cirkulerar, som om krampen har stationsgympa i kroppen.

Jaja, som man brukar säga - det som inte dödar det krampar.

No-show Jones

När jag pluggade till civilekonom fick alla studenter en tidning som hette (och fortfarande heter?) Ekbladet. Tidningen var inte vidare bra, den var skriven av studenter för studenter och därför var det mesta av blandad kvalitet. Högt och lågt.

I ett nummer fanns en artikel som handlade om att Bob Dylans album Blood on the tracks var världens bästa göra slut-skiva. Killen som skrev artikeln tyckte att skivan var så bra att han ständigt hoppades få göra slut med någon så att han skulle kunna lyssna på den, gråta, grotta ner sig i att vara ledsen och uppskatta den som den separationsskiva den är.

Jag gillar Dylan, det gör jag, men jag skulle nog föredra country om jag hade en fnurra på tråden. Nu förhåller det sig i och för sig på det viset att jag inte haft ett förhållande sen gud-vet-när och det finns egentligen ingen anledning för en gammpojk att fundera över göra slut-musik. MEN, jag skulle nog välja country istället. Det är liksom mer greppbart. Det finns en vardagsnära diskbänksrealism över det. Inte alls lika poetiskt som Dylan, utan simplare, mer basalt. Ta bara låten "Flushed from the bathroom of your heart" som exempel. Att jämföra ett förhållandes slut med ett toalettbesök - sånt görs bara av enkla människor.

Jag vet inte hur det är att göra slut med någon. Troligtvis är det väl mindre roligt, men om den där killen som skrev artikeln njöt av att lyssna på Bob Dylan så tror jag att jag skulle uppskatta George Jones på samma sätt. Lite bitterljuvt sådär, som att trycka på ett blåmärke.

"The Grand tour" skulle jag spela. Det är svårt att förklara vad som gör en låt lämplig för en viss situation, det är nästan som att försöka återberätta något man drömt, men jag tycker att det vore en passande bit (enligt min mormor blir en bra låt automatiskt en fin bit). Wikipedia kallar låten för "one of the great modern songs of divorce" och det vore kanske också den enda orsaken till att gifta sig överhuvudtaget, att få skilja sig och bli sådär countryledsen som man bara tycks kunna bli om man konsumerat tillräckligt med whiskey för att hålla ett skepp flytande.

Fast det förstås, helst kanske man vill att ett förhållande ska hålla?

(George Jones var förövrigt känd för sitt vilda leverne och kallades ett tag för No-show Jones eftersom han hade en kokainstinn benägenhet att aldrig dyka upp på spelningar. En gång skippade han en spelning i Kalifornien, åkte till Las Vegas för att roa sig och vaknade slutligen upp på ett sjukhus i New Orleans - allt på samma kväll.)

Svenska hjärtan och finska pinnar

Kontaktannons i tidningen Land:

Onsdag

Idag har jag varit på kurs i Lycksele, en kurs om hur farligt avfall ska sorteras på återvinningscentraler. Bortsett från att jag var så trött att jag satt och dåsade till så var det en bra kurs.

Jag vet inte vad det har blivit med mig, om jag sitter stilla längre än tjugo minuter så leder det oundvikligt till att jag somnar. Det är som om kroppen går in i ett tillstånd av dvala. Skäggig har jag blivit också. Och lite rundare.

Som om jag långsamt förvandlas till en brunbjörn...

Control 072

I natt drömde jag väldigt konstigt. Jag sov oroligt och vaknade ungefär tio gånger, säker på att det var någon annan i rummet. Nånting sånt handlade drömmarna om, att det var någon i rummet och tallade på mig med en multimeter.

Det var det förstås inte, MEN när jag vaknade imorse hade jag det här klistermärket i svanken:

Ett sammanträffande? (Oavsett vad som hände under natten så klarade jag i alla fall kvalitetskontrollen...)