Mörkrets hjärta

Filmen Apocalypse Now! börjar med att Martin Sheens rollfigur står i ett hotellrum i Vietnam, stirrar ut genom ett fönster och säger:

- Saigon. Shit.

Krigets hemskheter komprimerade till två ord.

Sheens rollfigur får i uppdrag att leta reda på Marlon Brando, som misstänks ha mist förståndet och skapat en egen armé. Sheen reser genom ett nätverk av floder allt djupare in i den kambodjanska djungeln, in i mörkrets hjärta. Under resans gång avhumaniseras manskapet gradvis. Moraliska gränser luckras upp. I krig är allt tillåtet.

En annan fiktiv figur som mist förståndet i djungeln är Kalle Anka. Han drivs till vansinne av lustigkurren till hackspett som med sitt "alibabababa badija" härjar runt med slapstick-terror i Kalle Ankas Julafton. Även detta sker i den djupaste djungel, inte för att hitta en förlupen överste men väl för en ornitologisk fotografering. Gradvis sker en avhumanisering även här (i den mån man kan bortse att Kalle Anka är en ...anka). Från en exploderande cigarr till glasögon med boxarhandskar inuti till en osynlig motorcykel. Längre och längre sträcks förståndets tunna tråd tills den slutligen brister. Kalle Anka står på djungelns golv, stirrar ut i tomma intet och börjar:

- Alibababababa badija.

Slapstick-terrorns hemskheter komprimerade till två ord.

Bildminnen

Idag gick jag igenom gamla bilder i min telefon. Det är ungefär som att kliva in i ett arkiv. Att vandra längs gator och gränder inom sig själv.

Tusen minnen och tusen tankar återupplevda.

De här bilderna kommer från november förra året, då hela familjen åkte till skogsmuseet i Lycksele för att fira morfars födelsedag.

Optimalt namn på en motorsåg: Indian Thunderbolt.

Min farfar hade under en tid Sveriges största servicedistrikt för Husqvarnas motor- och röjsågar. Att se den här bilden väckte minnen om hur det var att hälsa på farfar i hans verkstad. Jonas och jag brukade vara där ibland då mamma och pappa jobbade. Snälla som vi var hjälpte vi farfar att skruva i motorsågarna med allt det tekniska kunnande som 5-7åringar besitter. Något som allt som oftast innebar att farfar var tvungen att laga det vi fixade.

Den svindlande tanken i att inlandets äldsta tall är äldre än alla Egyptens pyramider. (Och: den ännu mer svindlande tanken i att om dåtidens svenska exportråd hade varit bättre lobbyister hade kanske pyramiderna byggts av svensk fura?)

Den här bilden vill jag ha som fondvägg i mitt framtida hem.

Faktorn - skogens sharp dressed man.

Här står lilla jag bredvid ett gaaanska stort träd som ett kanadensiskt skogsbolag hade skänkt till museet.

Wrapped in plastic

Nu är jag överlägset sist på bollen i detta, men det ska alltså spelas in nya avsnitt av Twin Peaks. Cooper, One-Eyed Jacks, Sheriff Truman, Log lady - precis som the gum you like kommer de tillbaka. Men, kommer de att komma tillbaka in style? (Svar: ja, jag är en nörd). Det finns ingen serie som jag älskar mer och därför känns det så tråkigt att jag direkt ställer mig tvekande till en ny säsong. För hur ska den nya kunna ta vid där den gamla slutade på ett naturligt sätt?

Säsong två spelades in i början av 90-talet, en tid där mobiltelefoner, Internet och sociala medier inte existerade. Seriens charm ligger i att den utspelar sig i den analoga tidsåldern. En enklare värld, långt från bruset som den ständiga uppkopplingen i det moderna samhället ger.

Går det att överföra det analoga till den digitala tidsåldern utan att det skär sig? Jag tror inte det. Ta bara en sån sak som att det i dagens tv-serier inte skulle fungera med en sån antagonist som B.O.B (vilket alltså måste skrivas med versaler eftersom det står för akronymen Beware of Bob). I den analoga tidsåldern gick det bra, då var en man i canadian tuxedo och långt grått hår definitionen av skräck. Nu är det inte så längre. Vi har blivit avtrubbade. Alla dörrar har gläntats. Ta bara Human Centipede som exempel - en sliten jeansjacka, grått hår och gulnat nikotinflin står sig slätt mot galningar som utför anatomiska vvs-experiment (förövrigt en näringskedja som man inte vill vara en del av).

Vad är vitsen med att ha en bärbar kasettbandspelare att spela in meddelanden till Diane på om man ändå kan fråga Siri om allt?

Koncist

Ernest Hemingway sägs att i ett vad med några författarkollegor ha skrivit världens kortaste novell. Hemingway menade att han med endast sex ord (tänk den ekivoka tanken om han hade sagt sexord - som en trailer till Paradise Hotel!) kunde skapa en berättelse:

"For sale:
Baby shoes. Never worn."

Sådan var han, Hemingway. Formulerade sig kort och koncist, utan utsvävningar i texterna. En litteraturens laestadian.

Fördelen med ett sådant sätt att skriva är att det ger läsaren möjligheten att läsa mellan raderna, att det blir som en byggsats där adjektiven fritt får sväva iväg i den riktning fantasin vill. Varför användes aldrig skorna? Felkryss i postorderkatalogen eller ond bråd död? Möjligheterna är oändliga!

På samma sätt tänkte nog personen som skrev den här pärlan:

Det är mer regel än undantag att slutet av en bok kan leda till besvikelse över hur den slutar. Det är ett stående inslag i Stephen Kings böcker. Missförstå mig rätt nu, jag älskar böcker skrivna av Stephen King, men det finns något tvångsmässigt i sättet han avslutar sina verk. Det blir så ...abrupt.

Bättre då att avsluta med "man door hand hook car door" och låta läsaren själv bestämma (en fras som förövrigt skulle göra Hemingway grön av avund).

En tanke

Meningen med livet är att hitta något som befogar sin existens. Att hitta sitt kall. Att finna sin handel och sin vandel, som Christer Pettersson uttryckte det.

Tänk om allt detta letande är förgäves? Alla skolår och all förlamande studieångest i jakten efter att hitta sitt rätta värv är kanske helt fel?

I grund och botten det kanske vilar en dansbandssångare i högform i oss alla? (Men hur ska vi veta det?)

RE: Metablogg

Film vs. verklighet

I filmen Poltergeist köper en familj ett hus. Märkliga saker börjar hända, teven brusar spontant ut myrornas krig på hög volym osv. Det eskalerar till att Huset kidnappar dottern och för henne till en parallell dimension och, tja, då förstår man att det inte är en lekstuga de har bosatt sig i.
Det slutar lyckligt dock. Dottern räddas och i vad som troligtvis är en skamsköljning från huset (pga ofrånkomliga pedofilrykten) självdestrueras det och försvinner från jordens yta.

Det här har hänt i Bjurholm:

I den diskbänksrealism som i synnerhet präglar verkligheten och vardagen i små inlandskommuner lär familjen som köpte huset knappast ha fått uppleva nåt som i filmen. De får väl vara nöjda över att ha sett nån gengångande gammal sopgubbe stå vid kylskåpet och dricka mjölk direkt ur paketet...

Sen sistens

Egentligen kanske det är bäst att låtsas som ingenting. Ett år och tre månader utan livstecken är ju ingenting. Egentligen.

En knapp viskning i det oljud som kallas tiden.

Men det har sina förklaringar, det har inte hänt så mycket sen dess. Det mesta har passerat under bloggens radar och inte varit värt att nämna. Inte mer än att senaste året har varit ett jävla helvete och som alla vet ska jävla helveten tystas ner. Man ska hålla quiet riots mot dem, vända dem ryggen då de propagerar och artigt och lågmält säga "tack, men nej tack" medan man utför en walk and talk i sitt stressande genom det liv man lever i väntan på ett annat.

Men nu bor jag i Umeå och då kan det väl vara kul med en blogg igen?