Bildminnen

Idag gick jag igenom gamla bilder i min telefon. Det är ungefär som att kliva in i ett arkiv. Att vandra längs gator och gränder inom sig själv.

Tusen minnen och tusen tankar återupplevda.

De här bilderna kommer från november förra året, då hela familjen åkte till skogsmuseet i Lycksele för att fira morfars födelsedag.

Optimalt namn på en motorsåg: Indian Thunderbolt.

Min farfar hade under en tid Sveriges största servicedistrikt för Husqvarnas motor- och röjsågar. Att se den här bilden väckte minnen om hur det var att hälsa på farfar i hans verkstad. Jonas och jag brukade vara där ibland då mamma och pappa jobbade. Snälla som vi var hjälpte vi farfar att skruva i motorsågarna med allt det tekniska kunnande som 5-7åringar besitter. Något som allt som oftast innebar att farfar var tvungen att laga det vi fixade.

Den svindlande tanken i att inlandets äldsta tall är äldre än alla Egyptens pyramider. (Och: den ännu mer svindlande tanken i att om dåtidens svenska exportråd hade varit bättre lobbyister hade kanske pyramiderna byggts av svensk fura?)

Den här bilden vill jag ha som fondvägg i mitt framtida hem.

Faktorn - skogens sharp dressed man.

Här står lilla jag bredvid ett gaaanska stort träd som ett kanadensiskt skogsbolag hade skänkt till museet.

Wrapped in plastic

Nu är jag överlägset sist på bollen i detta, men det ska alltså spelas in nya avsnitt av Twin Peaks. Cooper, One-Eyed Jacks, Sheriff Truman, Log lady - precis som the gum you like kommer de tillbaka. Men, kommer de att komma tillbaka in style? (Svar: ja, jag är en nörd). Det finns ingen serie som jag älskar mer och därför känns det så tråkigt att jag direkt ställer mig tvekande till en ny säsong. För hur ska den nya kunna ta vid där den gamla slutade på ett naturligt sätt?

Säsong två spelades in i början av 90-talet, en tid där mobiltelefoner, Internet och sociala medier inte existerade. Seriens charm ligger i att den utspelar sig i den analoga tidsåldern. En enklare värld, långt från bruset som den ständiga uppkopplingen i det moderna samhället ger.

Går det att överföra det analoga till den digitala tidsåldern utan att det skär sig? Jag tror inte det. Ta bara en sån sak som att det i dagens tv-serier inte skulle fungera med en sån antagonist som B.O.B (vilket alltså måste skrivas med versaler eftersom det står för akronymen Beware of Bob). I den analoga tidsåldern gick det bra, då var en man i canadian tuxedo och långt grått hår definitionen av skräck. Nu är det inte så längre. Vi har blivit avtrubbade. Alla dörrar har gläntats. Ta bara Human Centipede som exempel - en sliten jeansjacka, grått hår och gulnat nikotinflin står sig slätt mot galningar som utför anatomiska vvs-experiment (förövrigt en näringskedja som man inte vill vara en del av).

Vad är vitsen med att ha en bärbar kasettbandspelare att spela in meddelanden till Diane på om man ändå kan fråga Siri om allt?