Åh, dessa fredagskvällar, då man plötsligt kommer på sig själv med att surfa runt på olika traktorforum.
Vad skulle Freud säga om det?
fredag 5 augusti 2011
torsdag 4 augusti 2011
Tur i oturen
Det är naturligtvis hemskt när sånt här händer, att bli slagen i ansiktet med en hammare blir ju lite som motsatsen till att slå huvudet på spiken, särskilt om offret känner gärningsmannen. MEN om man nu har oturen i att bli slagen med en hammare, så kan man också ha turen att den som håller i hammaren uppenbarligen fick underkänt på träslöjden i grundskolan - "Ingen av offren är så allvarligt skadade att de förts till sjukhus" (efter att ha blivit slagen i ansiktet - med en hammare).
onsdag 3 augusti 2011
Maury
Efter att ha hittat den här sidan har jag blivit smått besatt av tv-showen Maury. Showen är lite i samma stil som Jerry Springer, amerikansk skandal-tv, men med den skillnaden att det mitt bland alla svordomar går att hitta lite hjärta också (inte som i Springer alltså).
Eftersom Maury inte går att se med det kabel-tv utbud som finns i byn (sänds det ens i Sverige?) har jag varit tvungen att ta till klipp på Youtube för att stilla det där begäret som blossat upp. För vem vill inte se: mannen som försökte förklara sin otrohet för sin fru med att han blev kidnappad tre gånger av en annan kvinna, faderskapstester där det avgörs vem av sju [sic!] möjliga män som är pappa till barnet och vilda tonåringar som delat säng med fler personer än ett lakan på KFUM?
Eftersom Maury inte går att se med det kabel-tv utbud som finns i byn (sänds det ens i Sverige?) har jag varit tvungen att ta till klipp på Youtube för att stilla det där begäret som blossat upp. För vem vill inte se: mannen som försökte förklara sin otrohet för sin fru med att han blev kidnappad tre gånger av en annan kvinna, faderskapstester där det avgörs vem av sju [sic!] möjliga män som är pappa till barnet och vilda tonåringar som delat säng med fler personer än ett lakan på KFUM?
tisdag 2 augusti 2011
RE: Kastratsångare
Jag är ganska gänglig, har långa armar och ben, nästan ingen skäggväxt (mustaschkampen!), lungor "som en sovjetisk landslagsman" och är allmänt tämligen blek. Hade det inte varit för den, av kaffekask, överförfriskade mannen i Björna som med sin något märkliga komplimang om att min röst lät på ett sätt som tvunget måste innebära att min pappa körde väghyvel (det mest manliga av alla macho-yrken enligt mannen) så hade man eventuellt kunnat missta mig för att vara en kastrat.
Om vi hade bott i 1800-talets Italien vill säga.
Om vi hade bott i 1800-talets Italien vill säga.
"One small step for man..."
Jag är en ganska neurotisk person då det kommer till det här med kroppen. Jag vet inte vad det beror på, men av någon anledning känns det som ett brott mot jantelagen att klä sig i något som visar mer hud än vad en t-shirt gör. Som att andra tror att jag tror att jag är "något" (and a bag of potato chips) om jag skulle gå topless, bara för att jag brukar träna ibland.
Det har blivit ett hjärnspöke. Men så har det å andra sidan varit hela livet, även innan gymmet och jag fann varandra. Det har alltid känts så naket att vara halvnaken.
Att bli bekväm i ett linne var väldigt svårforcerat och då jag väl lyckats mota bort det hjärnspöket var det en enorm personlig triumf. Bara en sån sak, som är vardag för de allra flesta. Jag tror därför inte att ni riktigt kan förstå den enorma segern i att, under löppasset idag, samla modet till att slopa linnet och springa barbröstad.
Visst, tidigare nämnda linne har gett mig en farmers tan 3000 och visst, med rådande fysiska status ser jag ut som en förvuxen kerub; men likväl så var det ett första steg mot en förändring.
Som hemsnickrad psykoterapi, typ.
Förebyggande disclaimer: det är inte så att jag skäms över min figur eller så, träning fem dagar i veckan har avancerat mig till i alla fall någon form av butterface-status. Det är inte där skon klämmer (så ingen får för sig att det här inlägget skulle vara ett sneaky sätt att fiska efter "kom-igen-för-fan-upp-med-hakorna-komplimanger")
Det har blivit ett hjärnspöke. Men så har det å andra sidan varit hela livet, även innan gymmet och jag fann varandra. Det har alltid känts så naket att vara halvnaken.
Att bli bekväm i ett linne var väldigt svårforcerat och då jag väl lyckats mota bort det hjärnspöket var det en enorm personlig triumf. Bara en sån sak, som är vardag för de allra flesta. Jag tror därför inte att ni riktigt kan förstå den enorma segern i att, under löppasset idag, samla modet till att slopa linnet och springa barbröstad.
Visst, tidigare nämnda linne har gett mig en farmers tan 3000 och visst, med rådande fysiska status ser jag ut som en förvuxen kerub; men likväl så var det ett första steg mot en förändring.
Som hemsnickrad psykoterapi, typ.
Förebyggande disclaimer: det är inte så att jag skäms över min figur eller så, träning fem dagar i veckan har avancerat mig till i alla fall någon form av butterface-status. Det är inte där skon klämmer (så ingen får för sig att det här inlägget skulle vara ett sneaky sätt att fiska efter "kom-igen-för-fan-upp-med-hakorna-komplimanger")
måndag 1 augusti 2011
Kastratsångare
Jag läste i en artikel i Världens Historia om kastratsångare, pojkar som i tidig ålder kastrerats för att inte hamna i målbrottet och därför bevara sin ljusa röst livet igenom. Bristen på testosteron som kastrationen medförde gjorde att pojkarna blev pojkar livet ut och aldrig hamnade i puberteten. De fick aldrig någon skäggväxt (vare sig här eller där på kroppen), de fick kvinnliga former och avsaknaden av könshormon gjorde att lederna aldrig stelnade vilket medförde att de fick onormalt långa armar och ben. Revbenen fortsatte också att växa längre än hos "vanliga" människor och gav därför kastraterna betydligt större lungor - något som naturligtvis gynnade körsången.
Det ligger något oändligt sorgligt över detta, i hur pojkarna redan från tidig ålder fick framtiden utstakad så till den grad att det enda existensberättigandet var att stå på scen. De var som djur i bur, födda för att visas upp och utan möjlighet att någonsin kunna leva ett normalt liv.
Den siste kastraten dog under 1900-talets första hälft och det finns inspelningar bevarade efter honom. Att höra en kastrat sjunga kan vara det kusligaste jag någonsin har upplevt. Rösten har en märklig klang och låter onaturligt på ett sätt som jag inte kan sätta fingret på. Det är något med den lilla lilla fördröjning som sker då rösten ska växla mellan oktaver som gör mig fruktansvärt illa till mods.
Inte ens i litteraturen kan man hitta sorgligare människoöden.
Det ligger något oändligt sorgligt över detta, i hur pojkarna redan från tidig ålder fick framtiden utstakad så till den grad att det enda existensberättigandet var att stå på scen. De var som djur i bur, födda för att visas upp och utan möjlighet att någonsin kunna leva ett normalt liv.
Den siste kastraten dog under 1900-talets första hälft och det finns inspelningar bevarade efter honom. Att höra en kastrat sjunga kan vara det kusligaste jag någonsin har upplevt. Rösten har en märklig klang och låter onaturligt på ett sätt som jag inte kan sätta fingret på. Det är något med den lilla lilla fördröjning som sker då rösten ska växla mellan oktaver som gör mig fruktansvärt illa till mods.
Inte ens i litteraturen kan man hitta sorgligare människoöden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)