3 innan 30

Tre saker jag vill göra innan jag fyller trettio:

• Odla en riktig mustasch: Jag har försökt och försökt, men den där Tom Selleck-muschen vill inte infinna sig. Eller ens ett glest Hans Wiklund-fjun för den delen. Inte för att jag nödvändigtvis skulle se bra ut med en ansiktsbehåring, men det vore ändå att ha åstadkommit något. 

• Köpa ett par välsittande byxor: Den där oförmågan jag har att hitta kläder som passar, den måste det finnas en diagnos och ett latinskt namn på. Det är en brist och någon form av handikapp och tills dess att jag har råd att köpa skräddarsydda kostymer från Saville Row får jag fortsätta att leta i blindo efter ett par byxor som sitter som ett par byxor ska.

• Skriva och ge ut en bok: Jag ska direkt gå i bräschen och säga att jag inte är det bästa författarmaterialet som vandrat i ett blåställ, men likväl vore det roligt att få ge fritt spelrum för fantasin och skriva något. Sen den enorma bekräftelsen i att ha fått en riktig bok utgiven av ett riktigt förlag vore en bra sak att ha att luta sig tillbaka mot de gånger blåser snålt kring livet och arbetslivet.

Tre saker på sex år, är det möjligt?

Efterverkningar av Twin Peaks(!)

Jag brukar framhålla Twin Peaks(!) som världens bästa serie, mycket för att det är just det den är. Det är en serie så bra att det måste läggas till ett utropstecken efter namnet, för det är inget man säger utan något man utropar och hävdar.

Den första gången jag lade märke till Twin Peaks(!) var i boken Två nötcreme och en Moviebox där författarna, Filipåfredrik, ägnar ett helt kapitel till serien. Efter det beställde jag första säsongen på prov, såg hela boxen i ett svep under en natt och sedan dess har det varit en oändlig och villkorslös kärlekshistoria.

Vi dansade en sommar, serien och jag, och lika mycket som det har påverkat mig har det påverkat vardagen. Små saker kommer aldrig mer bli vad de en gång var. Efterverkningar.

Aldrig mer kan jag köpa sylt från BOB utan att tänka på seriens Bob, aldrig mer titta i spegeln då jag borstar tänderna utan att tänka "How's Annie?", aldrig mer köra förbi rondellen vid Coop Forum på Ersboda på hösten utan att se Glastonbury Grove framför mig och aldrig mer dricka kaffe utan att höra Dale Coopers röst i huvudet, "That's some damn good coffee!". Etc etc.

Det går inte en dag utan att jag tänker på någon som liknar någon, något som låter som något eller någonting som ser ut som någonting ur serien.

Angående "gin soaked bar-room queens"

Men tänk att sitta i en sunkig bar, plötsligt hivas upp på en kvinnas axel och bli förd upp till övervåningen. I ena ögonblicket blickar man ner i ölskummet medan bordsgrannen knastrande skalar jordnötter och i nästa är skorna en meter ovanför golvet medan det sprakar i den lyftande kvinnans ryggkotor.

Hur skulle tankarna gå under luftfärden? Skulle det vara svårt att andas med kvinnans nyckelben intryckt i magen? Skulle tiden kännas snabb eller långsam då man kånkades ut genom barens bakdörr, förbi den gläntande toalettdörren och den flimrande lysrörsbelysningen där bakom, vidare upp för en sliten marmortrappa och in genom en nikotingul dörr där handtaget sitter löst?

Det ligger en inte helt oäven tjusning över tanken, åtminstone tills den egentliga anledningen till varför man befinner sig på övervåningen uppdagas...

Men det förstås, om man som jag väger närmare tresiffrigt skulle det krävas att den hivande kvinnan är distriktsmästarinna i styrkelyft och det kan jag leva utan (tänk bara på krockvåldet! Som att bli överkörd av en timmerbil).

"Gin soaked bar-room queen"

På gymmet går en skiva med hårdrocksklassiker på instant repeat varje dag. Fråga mig inte varför, det har bara av lättjans anledning blivit så. En av låtarna på skivan är en cover på Honky Tonk Women (Stones!) och det är en så dålig version att jag inte bemödat mig att kolla upp vilka det är som gör den.

Hursomhelst, den första versen i låten går "I met a gin soaked bar-room queen in Memphis, she tried to take me upstairs for a ride. She had to heave me right across her shoulder, 'cause I just can't seem to drink you off my mind".

Varje gång jag hör låten brukar jag tänka på den pubafton vi anordnade hösten 2009. Vindkraftparken höll på att byggas och många arbetare gästade Fredrika. Några av dem kom till puben och strax innan stängning frågade en av dem mig om inte det fanns "något fruntimmer att kn*lla" (och ja, jag är så pryd att jag blir illa till mods av att skriva ordet utan asterisk). Jag tyckte att det var oerhört plumpt sagt och än i denna dag ångrar jag att jag svarade så beklagande, nästan ursäktande på frågan. Han förtjänade ett mer burdust svar, ett hot om handgemäng och löfte om handgriplig hjälp att ta sig ut ur lokalen. Minst.

Vad trodde han egentligen? Att Fredrika är så litet att de fåtal kvinnor som är kvar skulle kasta sig över alla tänkbara nyinjektioner i gen-poolen? Att det skulle komma en kvinna, en gin soaked bar-room queen, som skulle kasta upp honom på axeln och sen ta honom med upp på övervåningen för ett skjut? Att han, som festade i mjukisbrallor, skulle få ortskvinnorna att dåna med sin exotism?

Idioti.

(Han hette förresten Robin eller Robert, han som frågade. Han söp senare under kvällen bort sina strumpor och värdighet vad det visade sig, då han "lade en kabel" på toalettgolvet hos en av byns boende under efterfesten).

Smack talk

Jag vet inte om ni har läst Merabs skönhet av Torgny Lindgren? Boken består av flera korta berättelser som alla utspelar sig i Västerbottens inland. En handlar om en man vars fru under en handelsresa tvingas söka logi hos en man som tvingar till sig en "kram" (med all inclusive). Kvinnan, skamsen över vad som hänt under natten, finner det omöjligt att åka hem till sin make och stannar därför kvar hos den nye mannen.

Maken, tröstlös över att frun är försvunnen, tappar all livsglädje. Han slutar arbeta och han slutar äta. Det enda han finner ro i är att brodera väggbonader med t ex kraftuttryck från bibeln.

I en slags storslagen gest ska mannen som stulit makens fru visa sig barmhärtig och beställer därför en bonad. Maken, som tror att frun frivilligt lämnat honom för den andre mannen, gör en bonad som lyder: "Åt helvete skall han draga som stjäl en annans kvinna".

Tänk er den smack talken! Den hamnar liksom någonstans mellan ett personligt brev och en tegelsten genom köksfönstret klockan tre på natten. Pang på, inget toalettklotter på en bar, ingen nedsprejad bil och ingenting i lönndom (som det som ristats in på en av fönsterbrädorna ovanför ribbstolarna i gymnastiksalen hemma i byn: "Keka är cp").

Inga bryderier, bara broderier.

Egentligen

Om man bortser från eventuella sociala normer så finns det egentligen ingen anledning att inte cykla eller gå så fort man kan hela tiden.

Eller?

Sticky Fingers

Okej, de varnade för det på förpackningen, det gjorde de.

"Kläm inte på tuben då du sticker hål i öppningen" stod det, "Limmet är mycket lättflytande". Och jag klämde inte heller, i alla fall inte i ordets rätta bemärkelse. Det var på sin höjd en ofrivillig muskelsammandragning, ett ögonblicks tappad muskelkontroll, som en ögonblinkning ungefär. Ändå rann superlimmet ut över handen.

Limmet fångade in tre fingrar, stelnade omedelbart och band ihop dem tajtare än all världens teambuilding. Om jag var Star Wars var fingrarna Han Solo och limmet karboniten som han gjuts fast i.

Jag satt i klistret (häh!) och eftersom jag inte ville ägna resten av livet till att resa runt i en freakshow och göra skugghundar försökte jag göra något åt det. Men det är vanskligt, det där med lim. Är man för våldsam kan mer än limmet lossna. "Vid ihopklistrad hud, dra inte utan bänd isär" rådde förpackningen därför kamratligt.

Så jag tog en skruvmejsel, knackade in i fingervecken och bände till. Limmet liksom suckade och handen gick tillbaka från tum- till fingervante igen.

Limflagor hängde kvar från fingrarna, som flaggor som saluterade en nyvunnen frihet och det var ett passande slut på en opassande fadäs.

(Och dammsugarmunstycket, det egentliga föremålet för limning, limmades senare och höll ihop i ...tio sekunder.)