Idag åkte jag 45 km skidor. Det kan egentligen inte sägas så mycket om det. Normalt sett brukar det inte gå så bra som det gjorde idag. Normalt sett brukar det inte heller vara lika varmt som det var idag. Normalt sett brukar vi vara bland de sista i mål och i år var inget undantag (men hey, vi åker ju för fan för the love of the sport och det finns trots allt en moralisk seger i att vara sist eftersom man då använt en större tidsrymd kämpandes i spåret).
Normalt sett brukar vi också äta pizza efter målgången (för det var ju en tävling jag åkte, inget spontant söndagsinfall), men inte den här gången. Efter förra årets disrespectande har jag valt att "go Soviet Russia" på pizzerian och bojkotta stället. Aldrig mer en pizza från pizzerian i Bjurholm!
Nåväl. Nu när det där skidkravet är över så kan jag äntligen ändra om i träningen. Det finns få saker som gör mig så glad som det, som när experimentslustan ges spelrum i träningsschemat. Då SKAKAR man liksom om den inrutade vardagen.
söndag 12 februari 2012
lördag 11 februari 2012
Gladiatorerna
Vilket dumt program det är ändå, Gladiatorerna. En massa lättklädda män och kvinnor med konstiga namn. Toro, Prime, Stinger och Pansar, vad är det för hittepå-namn egentligen? Sen ska de också anamma någon form av konstiga gladiator-alter egon: Toro är arenans charmör (d v s någon som man inte vill brottas med) och Prime är arenans polis vars "vilja att segra är det enda som är starkare än hans känsla för rättvisa" (logik: han är beredd att fuska om det är vad som krävs för att vinna).
Kläderna som gladiatorerna har på sig... Som en ohelig allians mellan lycra och läder, typ. Är tanken att kläderna ska accentuera gladiatorns roll? Eller är det en flört med S&M-fetischister att spetsa gladiatorernas kläder med fransar och kättingar? (Och, om så är fallet, varför då inte klä en gladiator helt i läder, kalla honom Gimp och sedan skapa ett delmoment kallad "Hålan"?)
Egentligen är det ju mobbningsteve när pumpade karlar ska brottas med "utmanare" som är mycket mindre. Det blir så orättvist när kampen inte är på lika villkor och då känns det som att det är direkt hämtat från pennalismen i Ondskan (men med homoerotiska influenser).
Dumheter. Jag ger gladiatorerna tummen ner.
Kläderna som gladiatorerna har på sig... Som en ohelig allians mellan lycra och läder, typ. Är tanken att kläderna ska accentuera gladiatorns roll? Eller är det en flört med S&M-fetischister att spetsa gladiatorernas kläder med fransar och kättingar? (Och, om så är fallet, varför då inte klä en gladiator helt i läder, kalla honom Gimp och sedan skapa ett delmoment kallad "Hålan"?)
Egentligen är det ju mobbningsteve när pumpade karlar ska brottas med "utmanare" som är mycket mindre. Det blir så orättvist när kampen inte är på lika villkor och då känns det som att det är direkt hämtat från pennalismen i Ondskan (men med homoerotiska influenser).
Dumheter. Jag ger gladiatorerna tummen ner.
fredag 10 februari 2012
Magnus Uggla
Fredrik Wikingsson skrev ett inlägg om Magnus Uggla (borde jag länka? Länkar man till bloggar som är så stora?) (Vad bra förresten, att skriva om sådant som andra skriver om, som en bloggblogg, typ). Han menar att Uggla är en av Sveriges fem bästa artister genom alla tider och det är svårt att inte hålla med.
När jag var omkring 8-9 år hade jag två idoler: Magnus Uggla och Michael Jackson. Fråga inte om M-Jay, för det vet jag inte (men det kan ha att göra med min vän Tobias fantastiska "Blood on the dance floor"-tshirt, men å andra sidan gjorde den tröjan nog entré först tre år senare...), men Uggla hade låtar som var väldigt lätta att sjunga med i, IQ, Jånni Balle, Dansar Aldrig Nykter och Bobbo Viking hade "catchy" melodier. Dessutom hade Uggla solglasögon och svart krulligt hår - själva sinnebilden av coolhet för en åttaåring.
Sen hände någonting, jag blev tio och fastnade för rock'n'roll och då fanns det inte längre någon plats för Bobbo Viking. Men de senaste tre åren har jag återupptäckt storheten med Uggla.
Jag gillar Jag Skiter eftersom svensk dekadens aldrig varit mer dekadent än frasen "dom säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i" och urladdningen i brölet fem sekunder in i låten. Jag gillar Varning På Stan och särskilt raden "det är bara huvudet kvar, som dundrar och far" (mindblowing fact: det sägs finnas en kassett där ett band från Fredrika, med en sångare vid namn "Kjella", gör en cover på låten). Jag fullkomligt älskar namnet på albumet "Va Ska Man Ta Livet Av Sig För När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt".
Och vem har inte någon gång känt sig som texten i Kung För En Dag dagen då lönen rasslat in på kontot?
När jag var omkring 8-9 år hade jag två idoler: Magnus Uggla och Michael Jackson. Fråga inte om M-Jay, för det vet jag inte (men det kan ha att göra med min vän Tobias fantastiska "Blood on the dance floor"-tshirt, men å andra sidan gjorde den tröjan nog entré först tre år senare...), men Uggla hade låtar som var väldigt lätta att sjunga med i, IQ, Jånni Balle, Dansar Aldrig Nykter och Bobbo Viking hade "catchy" melodier. Dessutom hade Uggla solglasögon och svart krulligt hår - själva sinnebilden av coolhet för en åttaåring.
Sen hände någonting, jag blev tio och fastnade för rock'n'roll och då fanns det inte längre någon plats för Bobbo Viking. Men de senaste tre åren har jag återupptäckt storheten med Uggla.
Jag gillar Jag Skiter eftersom svensk dekadens aldrig varit mer dekadent än frasen "dom säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i" och urladdningen i brölet fem sekunder in i låten. Jag gillar Varning På Stan och särskilt raden "det är bara huvudet kvar, som dundrar och far" (mindblowing fact: det sägs finnas en kassett där ett band från Fredrika, med en sångare vid namn "Kjella", gör en cover på låten). Jag fullkomligt älskar namnet på albumet "Va Ska Man Ta Livet Av Sig För När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt".
Och vem har inte någon gång känt sig som texten i Kung För En Dag dagen då lönen rasslat in på kontot?
Red Headed Stranger
1996 skrev Stephen King tvillingromanerna Desperation och Väktarna. Böckerna har handlingar som är oberoende av varandra, men många av karaktärerna finns med i båda berättelserna. Ända sedan jag läste Desperation för första gången har jag sökt med ljus och lykta efter ett exemplar av Väktarna. Sökandet har varit förgäves, tills nu, då jag började söka efter den engelska titeln och direkt hittade den på CDON (*facepalm*).
Hursomhelst. I bokens början blir en av karaktärerna skjuten och, utan att avslöja för mycket, så ser en av huvudpersonerna den döda kroppen och börjar plötsligt tänka på ett skämt som haft punchlinen: "I don't know about the other two, but the one in the middle looks like Willie Nelson".
Som jag funderade på detta! "Han i mitten ser ut som Willie Nelson", vad kunde det ligga för historia bakom en sådan slutreplik? Så jag googlade och, håll i er nu, här kommer en tvättäkta fredagsfräckis:
"This lady was a big fan of Elvis and to show this she decided to go and get a tattoo on her inner thigh. So she went to the tattoo parlor and had it done. When the guy finished, she looked at it and said "That is not Elvis! It looks more like Roy Orbison without sunglasses! I'm not giving you a penny!"
The tattoo guy tells her he'll make another one on the other thigh and that she'll only have to pay for one. She agreed. When he finished, she said the same thing and refused to pay. The tattoo guy said "You'll gonna have to pay for one of them. How about if I go out and get a total stranger off the street, and if he'll say that one of the tattoos looks like Elvis, you'll have to pay for one of them". Again, the woman agreed.
They got an old man in and asked him who he thought the tattoos looked like. The old man said:
- I don't know about the other two, but the one in the middle looks like Willie Nelson"
Hursomhelst. I bokens början blir en av karaktärerna skjuten och, utan att avslöja för mycket, så ser en av huvudpersonerna den döda kroppen och börjar plötsligt tänka på ett skämt som haft punchlinen: "I don't know about the other two, but the one in the middle looks like Willie Nelson".
Som jag funderade på detta! "Han i mitten ser ut som Willie Nelson", vad kunde det ligga för historia bakom en sådan slutreplik? Så jag googlade och, håll i er nu, här kommer en tvättäkta fredagsfräckis:
"This lady was a big fan of Elvis and to show this she decided to go and get a tattoo on her inner thigh. So she went to the tattoo parlor and had it done. When the guy finished, she looked at it and said "That is not Elvis! It looks more like Roy Orbison without sunglasses! I'm not giving you a penny!"
The tattoo guy tells her he'll make another one on the other thigh and that she'll only have to pay for one. She agreed. When he finished, she said the same thing and refused to pay. The tattoo guy said "You'll gonna have to pay for one of them. How about if I go out and get a total stranger off the street, and if he'll say that one of the tattoos looks like Elvis, you'll have to pay for one of them". Again, the woman agreed.
They got an old man in and asked him who he thought the tattoos looked like. The old man said:
- I don't know about the other two, but the one in the middle looks like Willie Nelson"
torsdag 9 februari 2012
Ett varv till: Sol-och-vårare
En blogg är främst ett socialt medium. Man skriver om något som hänt i nuet, något som sker i farten. En snabb reflektion om någonting och sen går man vidare i livet.
Men ibland mår det man skriver om bättre av att få luftas i hjärnan en stund, som en mental returledning, typ. Som det där inlägget om sol-och vårare t ex.
Såhär skulle det vara:
Jag vet inte om ni läst om sol-och våraren Frank Sandberg? Han svindlade en fembarnsmamma att ta ett lån på tvåhundratusen och sedan ge honom pengarna. Han lurade henne att han var en framgångsrik skattejurist och företagare, så givetvis hade han pengar, herregud pengar fanns det gott om, men på grund av en skyddad identitet kunde han inte teckna ett lån själv. Han fintade bort henne så totalt att om det hade varit en hockeymatch så skulle hon hamnat uppe på läktaren. Men innan det blev tal om att låna pengar hade deras kärlek brunnit som en svetslåga. De hade träffats via Internetdating och fem veckor senare planerade de bröllop. Det var intensivt och snabbt, men å andra sidan var han väldigt stilig och gick alltid omkring i kostym - nu skulle fembarnsmamman äntligen få ta del av det ljuva livet.
Grunden till uttrycket sol-och-vårare var, enligt Wikipedia, när en bedragare använde sig av signaturen "Sol och vår" i en kontaktannons. Jag har svårt att tänka mig något mer ledsamt än det, än en kvinna som liksom drunknar i en förhoppning om "sol och vår" på livets höst. För så är det oftast, det är inga duvungar som drabbas utan medelålderskvinnor med ett par törnar i bagaget. De har blivit brända tidigare i livet, men det hindrar dem inte från att bländas av förhoppningar när de sol-och-våras. Tacksamma offer.
Frank Sandberg gick in i förhållandet med samma inställning som Mike Tyson inför en boxningsmatch - han hade bad intentions. Han ljög om allt, till och med åldern (jag vet inte vad som var värst, att han ljög om sin ålder eller att det var en fembarnsmamma som drabbades). Och varför inte, om han kan utge sig för att vara skattejurist, varför då inte också utge sig för att vara 44 istället för 55? (affärsmän lever ju livet i ständigt stigningsfält och det vore väl konstigt om det inte fick dem att åldras i förtid?)
Sol-och-vårare, de mänskliga relationernas motsvarighet till att köpa en filmkamera på Tradera, betala i förskott och sedan inse att man mottagit en tegelsten i postpaketet.
Tvi.
Men ibland mår det man skriver om bättre av att få luftas i hjärnan en stund, som en mental returledning, typ. Som det där inlägget om sol-och vårare t ex.
Såhär skulle det vara:
Jag vet inte om ni läst om sol-och våraren Frank Sandberg? Han svindlade en fembarnsmamma att ta ett lån på tvåhundratusen och sedan ge honom pengarna. Han lurade henne att han var en framgångsrik skattejurist och företagare, så givetvis hade han pengar, herregud pengar fanns det gott om, men på grund av en skyddad identitet kunde han inte teckna ett lån själv. Han fintade bort henne så totalt att om det hade varit en hockeymatch så skulle hon hamnat uppe på läktaren. Men innan det blev tal om att låna pengar hade deras kärlek brunnit som en svetslåga. De hade träffats via Internetdating och fem veckor senare planerade de bröllop. Det var intensivt och snabbt, men å andra sidan var han väldigt stilig och gick alltid omkring i kostym - nu skulle fembarnsmamman äntligen få ta del av det ljuva livet.
Grunden till uttrycket sol-och-vårare var, enligt Wikipedia, när en bedragare använde sig av signaturen "Sol och vår" i en kontaktannons. Jag har svårt att tänka mig något mer ledsamt än det, än en kvinna som liksom drunknar i en förhoppning om "sol och vår" på livets höst. För så är det oftast, det är inga duvungar som drabbas utan medelålderskvinnor med ett par törnar i bagaget. De har blivit brända tidigare i livet, men det hindrar dem inte från att bländas av förhoppningar när de sol-och-våras. Tacksamma offer.
Frank Sandberg gick in i förhållandet med samma inställning som Mike Tyson inför en boxningsmatch - han hade bad intentions. Han ljög om allt, till och med åldern (jag vet inte vad som var värst, att han ljög om sin ålder eller att det var en fembarnsmamma som drabbades). Och varför inte, om han kan utge sig för att vara skattejurist, varför då inte också utge sig för att vara 44 istället för 55? (affärsmän lever ju livet i ständigt stigningsfält och det vore väl konstigt om det inte fick dem att åldras i förtid?)
Sol-och-vårare, de mänskliga relationernas motsvarighet till att köpa en filmkamera på Tradera, betala i förskott och sedan inse att man mottagit en tegelsten i postpaketet.
Tvi.
onsdag 8 februari 2012
Att ducka under radarn
Under de senaste två dagarna har SIFO försökt ringa mig tio gånger. Jag förmodar att de vill fråga någonting om någonting. De vill pratajättefortochohörbart, stressa fram en massa svar, bocka av mig från telefonlistan och sen arkivera mina svar i någon slags statistikdatabas (inget symboliserar en anonymitetens tidskapsel lika väl som en statistikdatabas).
Men vet ni vad? Jag tänker inte delta i detta och tänker inte svara om SIFO ringer. Jag tänker sticka från stickprovet, sumpa slumpen och ducka under radarn.
Men vet ni vad? Jag tänker inte delta i detta och tänker inte svara om SIFO ringer. Jag tänker sticka från stickprovet, sumpa slumpen och ducka under radarn.
tisdag 7 februari 2012
Den sista bastionen
Det här tycker jag var väldigt bra skrivet (Heja Maria!).
Det finns nördar som specialiserar sig på ett enda område, t ex Star Wars eller kalla kriget (vilket också på sätt och vis var ett Star Wars) och sedan koketterar med det faktum att de kan mer om detta än alla andra och därför anser de också att de är bättre än andra. Den där konstlade överlägsenheten, att all annan kunskap än den smala smala som de själva besitter är mindre värd är enormt märklig. Att en spetskunskap om Jango Fett väger upp luckor i all övrig kunskap är ungefär lika tvivelaktigt som logiken i Stones-låten Satisfaction - "he can't be a man 'cause he doesn't smoke the same cigarettes as me". Det finns ett ogrundat förakt, som angränsar till kunskapsrasism.
Dessa nördar lever genom sitt intresse. I övriga livet går de på konstant sparlåga tills chansen ges att briljera med den kunskap de besitter. Om det sedan är miljonfrågan i Postkodmiljonären eller bara en fråga i Trivial Pursuit har mindre betydelse, huvudsaken är att möjligheten ges att få se ner på sina medmänniskor och skyffla sin smala smala kunskap i deras ansikten.
Det sägs att en människa inte är en ö, men om vi tänker oss att varje människa istället är ett land, så är dessa nördar ett medeltida land i ett krig som minimerat landet så till den grad att de bara har ett ointagligt fort i bergen kvar.
Den sista bastionen innan allting faller.
Det finns nördar som specialiserar sig på ett enda område, t ex Star Wars eller kalla kriget (vilket också på sätt och vis var ett Star Wars) och sedan koketterar med det faktum att de kan mer om detta än alla andra och därför anser de också att de är bättre än andra. Den där konstlade överlägsenheten, att all annan kunskap än den smala smala som de själva besitter är mindre värd är enormt märklig. Att en spetskunskap om Jango Fett väger upp luckor i all övrig kunskap är ungefär lika tvivelaktigt som logiken i Stones-låten Satisfaction - "he can't be a man 'cause he doesn't smoke the same cigarettes as me". Det finns ett ogrundat förakt, som angränsar till kunskapsrasism.
Dessa nördar lever genom sitt intresse. I övriga livet går de på konstant sparlåga tills chansen ges att briljera med den kunskap de besitter. Om det sedan är miljonfrågan i Postkodmiljonären eller bara en fråga i Trivial Pursuit har mindre betydelse, huvudsaken är att möjligheten ges att få se ner på sina medmänniskor och skyffla sin smala smala kunskap i deras ansikten.
Det sägs att en människa inte är en ö, men om vi tänker oss att varje människa istället är ett land, så är dessa nördar ett medeltida land i ett krig som minimerat landet så till den grad att de bara har ett ointagligt fort i bergen kvar.
Den sista bastionen innan allting faller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)