Det finns en man i Fredrikas omnejd som vid varje festligt tillfälle drabbas av ett behov att bråka. Mannen är till förvillelse lik skådespelaren Weiron Holmberg, så låt oss för den personliga integritetens skull kalla mannen för det. Fredrikas Weiron Holmberg blossar upp för minsta lilla, han finner ingen anledning i att låta minsta småsak bero. Om det är något han irriterar sig på så hugger han direkt. Alla taggar vänds utåt.
Jag tycker att det är en fascinerande inställning till det här med kalas, att alla festligheter orsakar en klåda som knogarna inte kan stilla.
Raka motsatsen till den här mannen.
tisdag 15 november 2011
måndag 14 november 2011
söndag 13 november 2011
Tinnitus
Tänk om man kunde ändra lätet på tinnitusen och byta ut det där irriterande tonvalsljudet mot ledmotivet i Rocky.
Då skulle jag bli 300% mer effektiv.
Minst.
(Eventuellt 300% mer benägen att plötsligt boxa till någon i ansiktet också, men det är smällar man får ta helt enkelt)
Då skulle jag bli 300% mer effektiv.
Minst.
(Eventuellt 300% mer benägen att plötsligt boxa till någon i ansiktet också, men det är smällar man får ta helt enkelt)
lördag 12 november 2011
Kebabpizza upphöjt i två
Idag är jag i Umeå och hälsar på min mamma. Det skulle kunna bero på att mamma följde med och agerade smakråd då jag skulle handla kläder ("Men den här är väl fiiin?") men varje gång jag är här på besök känns det som att jag flyttas tillbaka i tiden och blir tio år igen.
Att åka iväg till Umeå är att åka iväg från allt ansvar som finns hemmavid och då tillåts man ju också att släppa loss då man väl är där. T ex genom att låta kebabpizza utgöra dagens två huvudmål eller att gå bananas inne på Jula och lägga en halv månadslön på ett pannkaksjärn [sic!].
Sällan är tillfällig regression mer tydlig än då dagen består av kebabpizza upphöjt i två.
Att åka iväg till Umeå är att åka iväg från allt ansvar som finns hemmavid och då tillåts man ju också att släppa loss då man väl är där. T ex genom att låta kebabpizza utgöra dagens två huvudmål eller att gå bananas inne på Jula och lägga en halv månadslön på ett pannkaksjärn [sic!].
Sällan är tillfällig regression mer tydlig än då dagen består av kebabpizza upphöjt i två.
torsdag 10 november 2011
Ordspråk
Min mammas favoritfras för att återberätta hur trött/sliten/sjuklig någon som hon träffat sett ut är "NN har det inte lätt, han/hon såg ut som sju svåra år".
Det är ju egentligen en väldigt målande beskrivning. Nästan lite som att säga "Sättet påsarna hänger under dina ögon närmar sig nästintill bibliska proportioner och bara genom att se på dig lider jag lika mycket som Egyptens folk gjorde under sina sju år av missväxt, gräshoppor och plötslig spädbarnsdöd."
Det är ju egentligen en väldigt målande beskrivning. Nästan lite som att säga "Sättet påsarna hänger under dina ögon närmar sig nästintill bibliska proportioner och bara genom att se på dig lider jag lika mycket som Egyptens folk gjorde under sina sju år av missväxt, gräshoppor och plötslig spädbarnsdöd."
onsdag 9 november 2011
Taffligt
Åh, då man i sin ungdom gjorde saker som man inbillade sig såg häftigt ut. Man hoppade med cykeln, kastade sig i snödrivor, spottade långt, sprang snabbt osv.
Allt gjordes i tron att det såg coolt ut, men i själva verket var det alltid lika taffligt som en biljakt i en Bollywood-film.
True story.
Allt gjordes i tron att det såg coolt ut, men i själva verket var det alltid lika taffligt som en biljakt i en Bollywood-film.
True story.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)