Knallpåk

Indianerna sägs ju till en början ha kallat gevär för knallpåkar eftersom de aldrig tidigare sett något liknande och därför refererade till det närmaste de kunde tänka sig - en påk. De försökte omfamna det genom att jämföra med något begripligt, typ som att kalla UFO:n för flygande tefat.

Tänk vilken oerhörd mindfuck det första mötet med gevären måste ha varit - en påk som det räckte att peka med för att åstadkomma skada. Ingen fysisk kontakt nödvändig utan bara ett pekande, en knall och sedan ett fall.

Framtiden hade kommit till vilda västern och den var trådlös.

Helvetet, eller något liknande

Alltså, hörseltest. 

Att sitta i en ljudisolerad kub på 2x2 meter och koncentrera sig på att försöka höra ljud. Eller ljud och ljud, snarare förnimmelser av en telefon som, långt bort i fjärran, jazzimproviserar sitt tonvalsljud. 

Det piper liksom till i tusen olika frekvenser och tusen olika volymlägen, ungefär som tinnitusen alltid gör och att lokalisera rätt ljud blir därför som att försöka hitta Waldo.

Kristendomens helvete, om det existerar, är att sitta i den där lilla kuben dagarna i ända och anstränga sig till det yttersta för att lyssna efter något som ändå ligger bortom uppfattningsförmågan. 

Det är som att ställa sig på tå för att försöka plocka ner månen.

Tantsnäsning

Imorgon ska jag fara till läkaren för att göra ett hörselprov. Det finns inget som är mer nedstämmande än det, mätandet och konstaterandet av en defekt som inte går att göra något åt. Det blir så slutgiltigt då man får det på papper. Svart på vitt.

Hellre skulle jag springa ett gatlopp naken än att behöva genomlida provtantens "Det är det här ljudet du ska lyssna efter" samtidigt som hon rattar fram tonvalsljud och något som låter som valsång på sitt specialgjorda mixerbord.

Därför har jag varit på ett väldigt stingsligt humör idag och eftersom jag inte kan ta ut det på hyresgästerna eller pelletspannorna var jag tvungen att avreagera mig på det mest tacksamma offret av alla - gammkroppen.

Träning har alltid varit en buffertzon mot den olustiga känslan i det där slutgiltiga konstaterandet. Så när det börjar märkas att kroppen åldras och sånt där som tidigare gav med sig efter en dag klamrar sig fast i över en vecka och krämpor och sträckningar blivit tidens melodi spetsas stingsligheten till ytterligare.

Då det stora sönderfallet har börjat (jag har blivit Sovjetunionen 1991!) och kroppen liksom säger "Toto, I've a feeling we're not in Kansas anymore", får jag lust att tantsnäsa "Men gymmet är ju för fan mitt Kansas!" så att saliven stänker och senorna i halsen avtecknar sig under huden.

Fun

Fem roliga serier (helt apropå ingenting):

• Curb Your Enthusiasm
• Arrested Development
• Pantertanter
• Flight of the Conchords
• 30 Rock

Luftgitarr

Idag såg jag en glad man. Han var så glad att han stod och spelade luftgitarr i väntan på att affären skulle öppna.

Inget bad case of the mondays där inte.

"Riktiga män gör manikyr med vinkelslip"

Idag skruvade jag i min bil. Jag bytte navok (visst låter det som något från Avatar?). Det gamla oket hade spruckit och bulten som höll ihop det hade gått av, så för att få loss det var jag tvungen att ta fram vinkelslipen. Jag kapade och kapade och kapade ...mig i tummen. Det slant liksom till.

Men jag hade tur, det började inte att blöda eller så. Tumnagelns sorgekant fångade på något magiskt vis upp kapskivan, bara en flämtning från att den skulle ha slitsat upp hela fingret. Det var lite som i den där Bond-filmen där Bond ligger fastspänd på ett bord och en laserstråle bara är millimetrar från att bränna bort närsyntheten från hans kön då han blir räddad.

Man kommer liksom undan med blotta förskräckelsen.

För att bagatellisera händelsen kan man säga att jag bara filade naglarna (ungefär som den gången då jag rakade benet med motorsåg). Det vore ett potentiellt t-shirt-tryck, "Riktiga män gör manikyr med vinkelslip". En hit på sommarmarknaderna när "karlarna" ska skämta till det och driva med könsrollerna.

Pinocchio-paradoxen

När jag de facto försökte hitta ett latinskt namn på min byxinkompatibilitet hamnade jag av en slump på Wikipedia och fenomenet Apophenia - att tycka sig se viktiga samband i slumpmässiga situationer. Inte för att det hade något att göra med det jag sökte efter, men jag antog att det jag letade efter skulle sluta på "-feni" eller "-phenia" och då hamnade jag där.

Apophenia sorteras in i kategorin Hidden messages, där paradoxer också räknas in. Så jag klickade mig vidare. Paradoxer, det är något som fascinerar mig oerhört, hur något kan vara tvetydigt och motsägelsefullt. "Paradoxalt nog" och "En paradox i det lilla" är två uttryck som jag ofta brukar slänga mig med i inlägg. 

Det finns mängder av paradoxer och en av dem är Pinocchio-paradoxen. Pinocchio har som bekant en näsa som växer varje gång han ljuger. Men om det enda han säger är "Min näsa växer nu" så spelar det ingen roll om han säger det som en sanning eller lögn. Det blir en paradox eftersom det, hur man än vrider och vänder på det, innebär att näsan INTE växer. Eftersom (klicka på bilden så blir den större):

Då jag är trött, som just nu, klarar jag inte av dessa tankebanor. Tankarna står liksom och stampar på ett och samma ställe och det går inte att sluta tänka på det. Ju mer jag tänker på det desto tröttare blir jag och ju tröttare jag blir desto mer tänker jag på det. Det blir en paradox skapad av en paradox och det går ju inte.

Det är nästan som att brottas med den där gyttjiga kvinnan i Fångarna på fortet. Omöjlig att få grepp om.