Koncist

Ernest Hemingway sägs att i ett vad med några författarkollegor ha skrivit världens kortaste novell. Hemingway menade att han med endast sex ord (tänk den ekivoka tanken om han hade sagt sexord - som en trailer till Paradise Hotel!) kunde skapa en berättelse:

"For sale:
Baby shoes. Never worn."

Sådan var han, Hemingway. Formulerade sig kort och koncist, utan utsvävningar i texterna. En litteraturens laestadian.

Fördelen med ett sådant sätt att skriva är att det ger läsaren möjligheten att läsa mellan raderna, att det blir som en byggsats där adjektiven fritt får sväva iväg i den riktning fantasin vill. Varför användes aldrig skorna? Felkryss i postorderkatalogen eller ond bråd död? Möjligheterna är oändliga!

På samma sätt tänkte nog personen som skrev den här pärlan:

Det är mer regel än undantag att slutet av en bok kan leda till besvikelse över hur den slutar. Det är ett stående inslag i Stephen Kings böcker. Missförstå mig rätt nu, jag älskar böcker skrivna av Stephen King, men det finns något tvångsmässigt i sättet han avslutar sina verk. Det blir så ...abrupt.

Bättre då att avsluta med "man door hand hook car door" och låta läsaren själv bestämma (en fras som förövrigt skulle göra Hemingway grön av avund).

En tanke

Meningen med livet är att hitta något som befogar sin existens. Att hitta sitt kall. Att finna sin handel och sin vandel, som Christer Pettersson uttryckte det.

Tänk om allt detta letande är förgäves? Alla skolår och all förlamande studieångest i jakten efter att hitta sitt rätta värv är kanske helt fel?

I grund och botten det kanske vilar en dansbandssångare i högform i oss alla? (Men hur ska vi veta det?)

RE: Metablogg

Film vs. verklighet

I filmen Poltergeist köper en familj ett hus. Märkliga saker börjar hända, teven brusar spontant ut myrornas krig på hög volym osv. Det eskalerar till att Huset kidnappar dottern och för henne till en parallell dimension och, tja, då förstår man att det inte är en lekstuga de har bosatt sig i.
Det slutar lyckligt dock. Dottern räddas och i vad som troligtvis är en skamsköljning från huset (pga ofrånkomliga pedofilrykten) självdestrueras det och försvinner från jordens yta.

Det här har hänt i Bjurholm:

I den diskbänksrealism som i synnerhet präglar verkligheten och vardagen i små inlandskommuner lär familjen som köpte huset knappast ha fått uppleva nåt som i filmen. De får väl vara nöjda över att ha sett nån gengångande gammal sopgubbe stå vid kylskåpet och dricka mjölk direkt ur paketet...

Sen sistens

Egentligen kanske det är bäst att låtsas som ingenting. Ett år och tre månader utan livstecken är ju ingenting. Egentligen.

En knapp viskning i det oljud som kallas tiden.

Men det har sina förklaringar, det har inte hänt så mycket sen dess. Det mesta har passerat under bloggens radar och inte varit värt att nämna. Inte mer än att senaste året har varit ett jävla helvete och som alla vet ska jävla helveten tystas ner. Man ska hålla quiet riots mot dem, vända dem ryggen då de propagerar och artigt och lågmält säga "tack, men nej tack" medan man utför en walk and talk i sitt stressande genom det liv man lever i väntan på ett annat.

Men nu bor jag i Umeå och då kan det väl vara kul med en blogg igen?

Utlandet

Igår kom jag och min lillasyster Emma hem från en veckas solsemester i Turkiet. Syskonen Strömbergs dynamiska duo är inte direkt kända för att vara vidare beresta, så det känns lite högtidligt att kunna skriva att jag varit utomlands. Jag, inlandets mest bortkomne människa, har varit i UTLANDET.

Skillnaden mellan inlandet och utlandet är densamma som mellan en inandning och en utandning. Inandningen - en stålsättning inför något jobbigt: ett tungt lyft, ett betungande besked eller de första klinkande tonerna i det helvete som även kallas pianojazz. En kort inåtgående stöt av luft, en introvert väsning. Utandningen - en lättnadens suck, en säkerhetsventil för själen. Den sista vindpusten (eventuellt med en svag doft av kaffe) som förkunnar att stormen är över.

Flyget skulle gå klockan åtta i onsdagskväll, men det blev försenat med två timmar, så den väntade "väggen" av värme uteblev då vi klev av planet.

Vägen till Alanya kantades av uppskattningsvis ett tusen bensinstationer med ett tusen neonskyltar som flimrade förbi. Det var glest med trafik, men efter ett tag fick vi sällskap av en lastbil som var på väg mot samma håll som vår buss. Lastbilen var gammal, mintgrön och till brädden lastad med tegelstenar.

Ganska snabbt utvecklades det till en kappkörning. Som två pilar, en mintgrön och en vit, skar vi genom den turkiska natten. Vår buss drog ifrån, men kanske var det bara av taktiska skäl som lastbilschauffören släppte fram oss, för han lyckades med perfektion tajma in grönt och behövde därför inte stanna en enda gång vid stoppljusen. För vår buss föreföll det vara precis tvärtom, det var ständigt rött. Att få fart på en buss från stillastående är ungefär lika svårt som att tvinga igång rotationen på en avstannad planet, men busschauffören gjorde sitt bästa och bussen vrålade som ett plågat urtidsdjur.

Vi vann.

Väl framme vid hotellet upplyste den turkiske ynglingen som bemannade receptionen att det var tio procents rabatt på spabehandlingar och att det bara var en halvtimme kvar tills frukostserveringen öppnade. Så vi packade upp väskorna på rummet och gick ned för att möta dagen.

Sen förflöt dagarna på samma sätt: vi åt frukost, solade, åt lunch, tog en siesta på rummet, gick på stan, åt middag, slappade, tränade och somnade. Vi hade semester helt enkelt.

Tråkigt nog var hotellet inte vidare bra. Dålig service och smaklös mat. Internet på rummet kostade skjortan och var långsammare än döden.

Men gymmet var fint!

Efter en stund på löpmatta.

Det tycktes dock som att det var en aning annorlunda fuktighet i luften än hemmavid...

Rummet var dock helt okej, det måste sägas. Vi hade balkong med utsikt mot omgivningarna, något som gjorde mig grymt obekväm eftersom omgivningarna bestod av utsikt mot poolen, där det alltid var tjejer som badade. Det kändes som att jag ofredade dem bara genom att finnas till.

Här sitter jag på balkongen och har det fint (med ryggen medvetet placerat mot poolen)

Emma, det bästa resesällskapet man kan ha.

Stranden var fin på kvällen.

Vi shoppade inte så mycket eftersom vi inte hade så mycket plats i resväskan, men då Turkiet förutom sol och bad också är känt för piratkopierade varor av tvivelaktig kvalitet gick det naturligtvis inte att låta bli. Vi köpte sneakers i en affär som var ungefär tio kvadratmeter stor och försökte pruta så gott det gick. Det är ju en konst, det där med att pruta - en konst som vi ingalunda behärskade.

Sneaks.

Efter att vi (troligtvis) blivit lurade av sneakersförsäljaren blev vi inbjudna till butiken som låg vägg i vägg. Graden av seriositet var så hög att ägaren till butiken direkt gav oss ett visitkort:

"We don't push"

...så då kände vi oss tvungna att åtminstone kolla runt i butiken. Efter att ha köpt skorna hade vi lite ont om kontanter på oss, så vi var väldigt tvekande till att handla något. Det skulle inte innebära något problem förklarade ägaren, han skulle kunna skjutsa oss till hotellet nämligen:

Urtypen av skum bil = svart skåpbil

Till slut hade mannen tjatat så mycket att vi bestämde oss för att köpa något. Emma valde ut några hoodies och jag några tröjor. Vi ville med bestämdhet inte ha skjuts utan sa att vi skulle gå till hotellet, hämta pengar och sen komma tillbaka. Rädd för att vi skulle gå ut genom dörren och vara borta för alltid ropade mannen till en liten pojke att bära kläderna till hotellet. Sen ledsagade vi pojken, som var så liten att påsen skrapade i backen då han gick, till hotellet och gav honom pengar.

Sen var semestern slut och vi åkte hem.

Leverbiff

Igår bjöd mormor på leverbiff till middag. Det går säkert att uttyda en hel del om mig som person genom detta, men leverbiff är min absoluta favoriträtt. Jag älskar det. Leverbiff, je t'aime.

Det finns något nästan matpornografiskt över det, att mosa ihop allt till en röra och sedan bara skyffla in det i munnen. En primitiv njutning (möjligtvis samma känsla som drabbar medelålders män när de grillar en flintastek).

När jag tänker tillbaka och försöker minnas bra saker så fastnar jag alltid vid de tillfällen då jag ätit mig så mätt att jag har fått svårt att andas. Ungefär hälften av gångerna då detta inträffat har det handlat om leverbiff. Man skulle därför kunna säga att leverbiffen stått för hälften av alla fina stunder i livet (a k a höjdpunkterna i en enkel människas liv).

Så är det.

Jag har förresten börjat instagramma och lade upp den här bilden igår (som möjligtvis kan vara den minst polerade bilden som någonsin laddats upp). Det ser visserligen ut som något katten släpat in, men det är ju det som är charmen med leverbiff.