"I skogen sågs ett intensivt ljussken, liknande blosset från en nödraket"

Idag var jag ute och sprang en stund i det fina vädret. Vårsolen har gjort att motionsspåren börjat torka upp och det är en himmelsvid skillnad i att kånka runt på sin blekfeta kropp i terräng jämfört med asfalt. Det gör så mycket mindre ont i benen att springa där, om asfalt är knäckebröd är terräng maräng.

Jag vet inte hur många gånger jag har nämnt det, men Albin betyder "den vite" på latin och inte ens Killinggänget skulle kunna greppa ironin i att jag, Sveriges blekaste icke-albino, heter så. För att få till ett trendbrott i dessa somrar av ständig blekhet har jag tänkt utnyttja dagar med fint väder till att exponeras för solljus. Men det är svårt det där, jag är så pryd att det känns som att jag blottar mig om jag går topless, som att jag prackar på allmänheten min nakna torso. Att jag skändar folket med min blekhet. Det är ett hjärnspöke på precis samma sätt som linnen var tidigare (och bara tanken av att gå barbröstad in public får mig av någon anledning att tänka på skämtet "There's a party at the nudist beach and I would really like to go, but I can't seem to get the wrinkles out of my birthday suit").

Jag vill ju inte att människor ska få ont i ögonen...

Man brukar ju säga att i rymden kan ingen höra dig skrika och på samma sätt borde ingen kunna anmäla dig för förargelseväckande beteende/sedlighetsbrott i skogen. Men det finns ett problem med att vara fluorescerande blek och samtidigt gå utan tröja i skogen: ett bländande ljus skapas eftersom solen studsar mot kroppen som ljusstrålar i en spegel. Jag blir som en jäkla Twilight-vampyr. Och ni vet hur det blir om någon observerar kraftiga ljussken i skogen:

Närkontakt av tredje graden. UFO-experter (vars utbildning består av att ha sett alla säsonger av Star Trek och Arkiv X) samlas, rykten börjar sprida sig på olika Internet-forum och kanske hugger också lokaltidningen och skriver en liten artikel: "Fredrika: I skogen sågs ett intensivt ljussken, liknande blosset från en nödraket, som rörde sig i maklig takt mellan träden längs en motionsstig".

Tjugofem grader varmt i solen

Det är dagar som idag som man lever för. Dagar då solen skiner starkt, sommaren väntar runt hörnet och vintern fortfarande kan anas genom den sista snön som rinner bort i dikena. Vinterhalvårets vemod försvinner och folk går man ur huse för att vistas i solen. Vissa arbetar i trädgården, andra grillar och några eldar gamla löv så till den grad att man misstänker att de försöker skicka röksignaler ut till yttre rymden.

Naturen lever upp i solskenet; grenar knoppas, knoppar brister, löv grönskar, gräs växer, muskellinnen kommer fram, åderbråck skymtas.

I mixen av tredje gradens solbränna och fyra nyanser av rödrosa på vinterblek hud hittar man vårens finaste dagar.

"Old brown shoe"

Hank Williams skrev en gång textraden "why do you treat me like an old brown shoe?" för att förklara hur en kvinna han var förtjust i inte längre gillade honom. För henne var han nu bara en gammal brun sko, en slit-och-släng grej som hon inte längre tyckte om. Hade Hank levt och verkat i dagens Fredrika istället för 50-talets USA hade han nog ändrat sig och använt metaforen "varför behandlar du mig som ett sopsäcksgrått linne?" eftersom han då skulle ha sett mig och förfasats över mitt nya träningslinne.

Mitt nya linne ja, det sopsäcksgråa som jag av mina egna hormoner lurades att köpa. Det skulle kunna vara det tråkigaste plagget någonsin (det kan också vara det största felköp jag gjort sedan den gången då jag köpte stuprörsjeans...). Så här ser det ut:

(Notera även det fina duschdraperi som jag fått av min lillasyster)

När det kommer till träningskläder så vill man att de ska se snabba ut. Det ska vara som med sportbilar som ser ut att gå i hundra knyck även om de står helt stilla. Men med ett grått och tråkigt plagg så får det motsatt effekt - då ser det ut som att man står stilla även om man rör sig så snabbt man kan. 

Och dessutom sitter det ju extremt osmickrande, som om det de facto är en sopsäck jag har på mig... 

Gud vad dumt ändå, tänk om jag skulle gå ut i media som ett offer. Som att jag blev lurad på riktigt i butiken. Det skulle kunna vara en del av en artikelserie om lurade konsumenter: "Skönhetsbluffen - man lurades att handla av vacker expedit", där jag skulle få beskriva hur jag "sa ja, men egentligen tänkte nej". Andra delar i artikelserien skulle möjligtvis vara: "Köpte bil för 1 krona - fick kartong på posten" och "Tamsnoken visade sig vara en boaorm - man kramades till döds" (d v s nyheter av det här slaget).

Vid artikeln skulle det också finnas en bild på mig där jag med tom blick skulle visa min uppgivenhet inför situationen genom att rycka på axlarna, typ så här:

Eller där jag, ledsnast i Sverige, bara skådade in i fjärran:

/Besviken konsument

(Och nej, bilderna är inte något förtäckt sätt att "flasha" kanonerna för er. Hade det varit det så borde jag väl ha fixat till den Sting-liknande frisyren först?)

Nyp

(Okej, ytterligare ett väldigt kokett inlägg som troligtvis intresserar er föga).

Idag har det varit en väldigt händelselös dag. Det mest spännande som hänt var då jag fick ett nyp på gymmet ...av mig själv.

I den spirande vårform som jag, i skrivande stund, befinner mig i känns det som att det går att ta i nästan hur mycket som helst på gymmet (koketteri #1). Då det är såhär, att det går att göra kill screens i nästan alla övningar (#2), blir man lätt så euforisk att man i övermod testar tyngre vikter än vanligt (#3) och då kan det gå som det gjorde idag. Jag skulle köra övningen pull-ups och jag vet inte hur insatta ni är i styrketräningsterminologi men nu är jag inne i en period där jag lyfter få repetitioner med tyngre vikter (#4), så därför använde jag mig av ett viktbälte. I bältet sitter en kätting där viktskivor kan fästas och det går därför att dosera tyngden på bältet så mycket man vill. En fördel är dock att försöka få balans mellan viktskivorna, så att de inte hamnar i självsvängning under själva träningsmomentet. Får man inte, som idag, balans händer det lätt att kättingen griper tag i rumpan och nyper till hårdare än världens starkaste sexförbrytare.

Sällan känner man sig så in i märgen skändad som då man utsätter sig själv för sexuella trakasserier...

12616 steg närmare döden

Igår spontanköpte jag en stegräknare. Det var ingenting jag hade tänkt införskaffa, men den plötsliga och svindlande tanken i möjligheten att föra statistik över något så vardagligt gjorde att jag inte kunde låta bli.

Så idag provkörde jag stegräknaren på jobbet och med tanke på att det finns en muntergök till psalm som heter Jag går mot döden var jag går kan jag bara konstatera att jag numer är 12616 steg närmare döden.

Lättledd

Igår var jag i Umeå för att hälsa på mina vänner JT och Maria och då jag ändå var i stan tänkte jag passa på att köpa ett träningslinne.

Det är en hel vetenskap, det där med träningslinnen, särskilt om man ska ha det vid löpträning: det får inte vara för lätt och inte för tungt, inte för tjockt och inte för tunt, inte för skrikigt och inte för beiget. Framförallt får det inte vara en för kraftig söm vid armhålorna, för inte ens skärselden kan svida mer än vad svett gör då det hamnar i friktionsskadad hud.

Med alla dessa variabler att tänka på fann jag snabbt att det enda tänkbara stället där det kunde finnas ett sådant lämpligt linne var på butiken Löplabbet.

Väl där fanns väl egentligen inte något som levde upp till mina high expectations, men fem minuter senare hade jag ändå lämnat butiken med en påse i handen. I påsen fanns ett linne i tjockt tyg som hade kraftig söm och samma tråkiga gråa färg som sopsäckar brukar ha, d v s ALLT det som ett linne INTE ska vara.

Hur gick det då till, detta sexhundra kronors felköp? Jo, butikstjejen var väldigt fin och jag blev liksom lite knäsvag och förleddes att köpa linnet ändå.

Hon var som en av Odysséens Sirener, butiksbiträdet, och det blev plötsligt väldigt svårt att säga nej och av bara farten köpte jag därför också någon slags deodorant som skulle förhindra skavsår.

Herregud, jag kan ju inte bete mig bland folk alltså...

Förhoppningar

Imorgon ska jag på partaj och jag har byggt upp vissa förhoppningar för kvällen:

1: Att det fortfarande går att köpa Pabst Blue Ribbon på Systembolaget (ölet Clintan dricker i Gran Torino!)
2: Att Tobias kommer vara med på festen.
3: Att Tobias är på bra humör.
4: Att Tobias dricker Heineken.
5: Återskapandet av det här: