Twilight

Idag sopade jag bort gruset från vinterns sandning. Till min hjälp hade jag mitt favoritfordon här i livet - en John Deere gräsklippartraktor med sopvals.

Beslutet att köra utan ansiktsmask kanske inte var my finest hour eftersom dammet liksom skapade en kombination mellan sandblästring och mineralfoundation i ansiktet. Små, små gruskorn fastnade i kinderna och fick mig att tindra i solskenet, som en av vampyrerna i Twilight.

Och det sög ju...

Bertil & Jönsson

Idag har det varit väldigt fint väder och eftersom vi inte blivit bortskämda med solsken ännu i vår så kändes dagens löptur varm så in i helvete.

Det fick mig att tänka på när min vän AT berättade om ett reportage han hört på radio om ett dansband som firade 50 år. "De hade två namn", sa AT, "De hette nånting och nånting, Bertil och Jönsson tror jag det var". Det visade sig att bandet det handlade om var Sten & Stanley, som bl a har gjort den fina biten (enligt min mormor gör dansband inte låtar, bara fina bitar) "Du kan dra dit pepparn växer" - en eufemism för att be någon dra åt helvete. Och i helvetet sägs det ju vara väldigt varmt, ungefär lika varmt som det var idag då jag var ute och sprang.

(Men jag klagar inte!)

Försemester före semestern

Albin betyder den vite på latin och varenda sommar tycks namnet vara en självuppfyllande profetia eftersom jag alltid är blekare i sommarens slut än jag var i dess början. Nästa år tycker jag därför att vi drar iväg utomlands någon gång i maj och har lite sommar innan sommaren. Jag skriver "vi" eftersom det omöjligt går att åka på solsemester ensam, så vad säger ni?

Åker vi kanske till Mallis? Kanarieholmarna? (som i en Åsa-Nisse film) Egypten? (åh, att få säga fy farao inne i en pyramid!)

(Visst, det finns kanske roligare sätt att spendera en utlandsresa än att genomlida synen av mig solbadandes i shorts, men det finns ju salpetersyra att tvätta ögonen med för tusan!)

EDIT: Jag kan bjussa på resan, skicka bara en bild på dig själv först *flåsande andning*.

Lycka, ditt namn är Mexicana dressing

Idag är det fredag och på fredagar brukar jag alltid äta hamburgare. Att äta hamburgare på fredagar är för mig vad första maj-demonstrationer är för hamnkommunister - traditionstyngt. Hamburgare är fredagar, fredagar är helg och helg är skönt.

Hamburgare är lite som fredagar - de har oändliga möjligheter. Alternativen för vad det går att ha på burgarna överstiger till och med potentiella vridningar i en Rubiks kub. Och precis som med kuben måste man prova sig fram. I hamburgertoppingens värld är vi alla barn i början, så man måste testa testa testa. Ett par stänk tabasco, lite grillkrydda, rostad lök, ketchup, Kavli hamburgerdressing (åh, tänk om Kavli läste det här och började sponsra mig!) och sen är man nästan hemma. Men fredagsmyset kräver mer av hamburgarna än så. Någonting fattas, den där "udden" i smakupplevelsen.

Ett tag levde jag i tron att vitlöksaioli var hamburgarnas umami, men sen förändrades plötsligt hela min världsuppfattning då jag provade Mexicana dressing. Kombinationen mellan tabascon och dressingen gjorde smaken starkare än helvetets eldar, MEN DET ÄR JU SÅ DET SKA VARA. Riktigt god mat ska vara så stark att den lämnar brännmärken i själen, nästan som Stones (nästan) sjunger: "It blew my nose and then it blew my mind".

Åh, inget säger fredag och frihet lika mycket som Mexicana dressing!

En torsdag i april

Om man vaknar till tonerna av någon slags hiphop-techno-jazzfusion inne i huvudet, vad skulle Freud säga om det?

Tvättstugeterror

Jag har en kompis, som vi för enkelhetens skull kan kalla för Albin (jag vill ju inte förvirra er med en massa namn hit och dit). Som av en händelse lever min vän Albin ett liv som är helt identiskt med mitt eget, också han lever och verkar som fastighetsskötare slash vaktmästare i ett litet samhälle. Kanske är det därför vi är så bra vänner, Albin och jag.

I den lilla del av världen som utgörs av kvarteret där Albin bor finns en tvättstuga. Det är inget konstigt med det, det brukar ju trots allt finnas tvättstugor i de allra flesta svenska hyresrätter, men i hans kvarter finns en tvättstuga som inte tycks omfattas av svensk lag. Att gå in i tvättstugan är som att befinna sig på internationellt vatten, brukar han säga. Men sen ångrar han sig snabbt och säger att tvättstugan mer är som vilda västern eftersom det ibland är så dammigt där att dammtussarna rullar fram som tumbleweeds. Lika laglöst som vilda västern är också bokningen av tvättider. Det är ingen ordning alls, brukar Albin säga och samtidigt skaka dystert på huvudet. Tvättstugan är lite som en dam som det tas friheter med, fortsätter han. Sen ställer han den retoriska frågan "Finns det inte längre någon respekt för medmänniskan?" och hytter kraftlöst med näven. Sen suckar han och tittar ner i golvet.

Värst är ändå intressekonflikten, tycker han. Det går ju inte att både vara hyresgäst och vaktmästare utan att bli någon slags tvättstugepolis. Därför har min vän Albin gett upp. För kvartersfridens skull har han börjat tvätta hemma hos sin farsa eftersom han i sitt tålamods allra yttersta gränser starkt funderade på att kasta ut tvättstugans maskiner genom fönstret och sen fly ut genom fönstergluggen i jakt efter ett bättre liv.

Kan man klandra honom?

The hunger games

Igår kväll var jag på livräddningskurs. Det är någonting med mig och skolbänkar som inte går ihop, för så fort jag sätter mig ner i syfte att lära mig något så blir jag så otroligt hungrig. Man skulle kunna tänka sig att det är naturligt att bli hungrig efter en kurs på fyra timmar, men grejen är den att hungern slår till direkt då jag sätter mig. Det är närmast pavlovskt betingat, för det spelar ingen roll om jag ätit tio minuter innan det börjar, för då lektionen sätter igång, då slår hungern till. Inte bara ett klädsamt "å, nu vore det gott med en pirog"-hungrig, utan ett "jag skulle kunna äta en häst (om den hade rätt kryddning)"-hungrig, det är vad jag blir. Det är som om någon fysiologisk mekanism aktiveras som gör att kroppen eldar den näring som finns som om det vore jet-bränsle.

Jag vet inte hur många tusen bananer jag åt under rasterna under min högskoletid, men det räckte ändå inte för att mota bort hungerkänslorna. Även om jag är en försynt och tystlåten person, så fungerar inte min mage på samma sätt. Där jag skyr och flyr konflikter väljer magen att ta fajten och när kroppen slåss mot hungern så proklamerar magen det högljutt. Herregud, när jag är hungrig kan min mages kurrande låta som när åska rullar fram över himlen. Det finns ingen hejd på det. Det låter som i Sagan om Ringen då de är nere i dvärgriket Moria och hör "trummor, trummor i djupet".

Kunskapstörst och skolbänkshunger - story of my life.