Rubrik: Senaste gången jag grät

Jag tror att man kan gråta av två olika anledningar: psykisk översvallning (positiv eller negativ) och fysisk smärta. 

Den senaste gången jag grät var då jag skulle byta knivar i en gräsklippare på jobbet. Det var inte känslomässigt på något vis, de där tårarna, utan de uppstod då jag klämde tumnageln. De gamla knivarna satt väldigt hårt, så hårt att hylsan som satt på spärrskaftet sprack då jag skulle lossa en av bultarna. Hylsan sprack, kniven sprätte till, tummen hamnade i vägen och det gjorde HELVETISKT ont. Helvetes alla jävlar och alla andra svordomar du kan tänka dig.

I tio sekunder existerade inte annat än ett mörker av smärta. Sen insåg jag att jag blundade. Sen gick tio sekunder av övervägande om jag skulle slå till klipparen med spärrskaftet eller om jag skulle slå mig själv i huvudet med en hammare för att neutralisera tumsmärtan. Medan jag funderade svämmade ögonen över och en liten liten tår letade sig ned för kinden och landade i ett sjok av gräsrester som låg på golvet. 

Rubrik: Senaste gången jag LOL:ade (skrattade högt)

Det här med önskerubriker var ju kul! Och ännu roligare vore det med fler uppslag, så det vore hyggligt av er att kommentera fler önskemål.

Den senaste gången jag skrattade högt befann jag mig i min ensamhet framför teven. Jag såg på Seinfeld, en serie som jag nyss upptäckt storheten med. I ett avsnitt har George blivit av med sina glasögon då han varit i en simhall. Han hävdar att de blivit stulna och får tipset av Kramer att gå till en optiker som han känner som kan fixa fram ett bra pris på nya brillor. Inne hos optikern hjälper Jerry och Elaine George att välja ut glasögon och plötsligt kommer det in en hund som biter Elaine i benet. George, i glasögon med fönsterglas, rusar ut för att se vart hunden tog vägen, men istället ser han, på håll, hur Jerrys flickvän kysser Jerrys kusin - mitt på öppen gata. Upprörd återvänder han till butiken och berättar för Jerry vad han sett. Jerry tror honom inte eftersom han inte haft riktiga glasögon på sig, men George hävdar att han är säker på att han sett rätt eftersom han kisat med ögonen. Jerry övertygas och ett svartsjukedrama tar vid.

I slutet av avsnittet händer det här:



Det går ju inte att återberätta något sånt här på ett bra sätt, man måste se det själv för att verkligen förstå. Hursomhelst, då skrattade jag, högt och länge.

Pass #3

Igår åkte jag till Umeå för att hämta mitt pass. Alltid på den här typen av bilder, då det gäller någon myndighet, ser jag ut som ett åkerspöke. På min första legitimation ser jag sinnesslö ut, någon som inte förstår poängen i fräcka skämt. På mitt körkort ser jag ut som en 15-åring gone wrong, en kriminell och kallhamrad typ, någon som pantsätter sin själ till djävulen och köper filterlösa mentholcigaretter för pengarna.

Och nu, på passbilden, ser jag ut som en frikyrklig seriemördare...

Ridå.

Pizza

Idag åt jag pizza till middag. Det var gott (Hade inlägget slutat här hade det hållit samma nivå av oväsentliga vardagsdetaljer som de allra sämsta statusuppdateringarna på Facebook gör). När jag var mindre var jag väldigt konservativ då det gällde mina pizzapreferenser. Jag beställde alltid Capricciosa. Sen petade jag bort champinjonerna. Mamma tjatade väldigt mycket om att en Capricciosa utan svamp gick att hitta på menyn under namnet Vesuvio. Hon förstod inte att svampen liksom marinerade pizzan och lämnade efter sig en god smak, nästan på samma sätt som att man kan känna att en tjusig kvinna varit inne i ett rum eftersom man känner en svag lukt av parfym. Jag stod på mig ett par år innan jag föll till föga och gick över till Vesuvio. Sen var det så väldigt länge, "Det ska vara Vesuvio!" som Lasse Holm sjöng (går det att tänka på den låten utan att automatiskt få en bild av kavajer med uppkavlade ärmar i huvudet?). Sen levde jag mitt lilla liv, det gick sin gilla gång och sen prövade jag kebabpizza och så fick det bli. Fram till nu.

Under loppet av tjugo år har jag bara betat av tre punkter på en typisk pizzameny. Det, mina vänner, är att inte ha levat.

Men idag provade jag i alla fall en ny sort. Med räkor. Den var god.

(Oväsentliga vardagsdetaljer, som sagt).

Rubrik: De här låtarna skulle jag spela om jag var programledare för "Ring så spelar vi"

Önskad rubrik: "De här låtarna skulle jag spela om jag var programledare på Ring så spelar vi".

Okej, förlåt förlåt, jag vill inte vara någon besserwisser, men bygger inte Ring så spelar vi på att lyssnarna ringer in och önskar låtar? Hursomhelst. Om jag var enväldig radiodespot skulle jag ha spelat mina favoriter bland svenska låtar:

• Det blir alltid värre framåt natten med Björn Skifs.
• Inga blommor växer på en sjömans grav med Stefan Borsch (den kvasifilosofiska titeln!)
• Rosen med Arne Quick (som blev så starkt förknippad med låten att hans smeknamn de facto blev "Rosen")
• Jag skiter med Magnus Uggla (svensk dekadens har aldrig varit mer dekadent än textraden "Dom säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i").
• Till mitt eget blue Hawaii med Vikingarna.
• Alptoppens ros med Owe Thörnquist.
• Gå och göm dig Åke Tråk med Mona Wessman.
• Felicia adjö med Cornelis.
• Augustin med Siw Malmqvist

Nånting sånt.

Fysiskt instabil

Nu har det gått en månad sedan jag var ute och löptränade sist. Värk i knäet. Survärk som inte vill släppa. Enligt Bruce Springsteen är vi "Born to run" och därför känner jag mig lite vissen. Det gäckar mig, att värken aldrig vill släppa och det gör mig väldigt rastlös. Det finns en irritation som bubblar och pyr i kroppen och med allt jämnare mellanrum rinner det över. Det samlas och samlas tills det inte ryms mer frustration och jag brinner av för de allra minsta petitesser. Ett flimrande lysrör, en visslande ventilation, ett tätt vattenlås - saker som tidigare tagits med en axelryckning möts nu med en överdriven irritation. Jag tar ner lysröret med stora teatraliska rörelser, som om kroppen försöker göra sig av med den energi löpningen vanligtvis brukar ta.

Jag har blivit fysiskt instabil, en fara för mig själv och andra (eller inte).

(Men på gymmet går det desto bättre, en skrytsam parentes enbart riktad mot min vän Tobias: 80 kg i hantelrodd i söndags!)

Pass #2

Igår var jag i Umeå för att ordna ett pass. Av rädsla för att se ut som Jenny Kallur på passbilden klippte jag mig innan jag gick till polisstationen. Istället slutade det upp med att jag såg ut som Heidi Andersson... Bilden togs lite snett underifrån vilket gjorde att jag fick en haka bred som en bergvägg, lika monumental som Mt Rushmore. Det hade gått att hugga in runor i det och kalla det för en hällristning. Kirk Douglas skulle ha varit avundsjuk.

Ridå.

Att ingenting någonsin ska bli som jag tänkt mig...