Sol-och-vårare

Jag vet inte om ni har läst om sol-och-våraren Frank Sandberg? Han svindlade en fembarnsmamma att ta ett lån på tvåhundratusen och sedan ge honom pengarna. Han lurade henne att han var en 44-årig skattejurist (ålder irl: 55 år) och framgångsrik affärsman som ägde ett livvaktsföretag, men att han inte kunde låna pengar själv eftersom han hade hemlig identitet (jag vet inte vad som är värst, att det var en fembarnsmamma som drabbades eller att han ljög om sin ålder?)

Grunden till uttrycket sol-och-vårare var, enligt Wikipedia, när en bedragare använde sig av signaturen "Sol och vår" i kontaktannonser. Jag har svårt att tänka mig något ledsammare än det, än en kvinna som liksom drunknar i en förhoppning om sol och vår på livets höst.

Sol-och-vårare, de mänskliga relationernas motsvarighet till att köpa en filmkamera på Tradera, betala i förskott, och sen inse att det är en tegelsten som ligger i postpaketet.

"Don't let me be misunderstood"

Okej, jag kan väl knappast anklagas för att vara en kalsongmodell, så jag kanske inte är rätt person att uttala mig. MEN, varför har H&M valt låten Don't let me be misunderstood i David Beckhams kalsongreklam?

Vad vill de säga med musiken? Att Beckham är en missförstådd och tatuerad vilde? Att han är en "svår" person som egentligen, innerst inne, är en fin människa?

Är valet av en Animals-låt ett glättigt försök att spegla Dressmanns Stoneskavalkad? (vilket är ungefär som att jämföra korpen med Elitserien).

Ska musiken förklara ett tänkbart scenario, som att man hittar honom hemma i vardagsrummet och han med flackande blick börjar förklara varför han står där i kalsonger? "I'm just a soul whose intentions are good", säger han, "Don't let me be misunderstood". Instinktivt förstår man då att det är en galning som står där i underkläder, oavsett hur bländande vita kalsongerna är och oavsett vad han säger. "Missförstå det här!" svarar man, samtidigt som man kastar ett lakan över honom och silvertejpar fast honom i golvet medan grannen ringer polisen. "Don't let me be misunderstood" upprepar Beckham sedan när polisen kommer och för bort honom trekvart senare.

Det måste finnas ett djupare budskap som mitt arbetarklassintellekt inte kan omfamna...

Beckham Beckham Beckham, varför skuggboxas du inte till en Beatles-låt istället?

(Vilket dumt talesätt för den delen, "Don't let me be misunderstood" - det skjuter ju liksom över ansvaret av det eventuella missförståndet på personen som lyssnar istället för personen som pratar)

Raskens

När det är så kallt som det var igår kväll, så brukar det inte vara särskilt många som är villiga att gå ut. De som väl tar sig ut ur huset blir därför ensamma ute på gatorna (humble brag?) och om man är ensam ute i samhället så skulle man lika gärna kunna vara ensam ute i skogen. Oavsett om man är ensam ute på gatorna eller ensam ute i skogen då det är riktigt kallt så finns det en känsla av att vara Sven Wollter i Raskens över situationen. Man stapplar fram, fryser över hela kroppen och det känns som att utomhustemperaturen har passerat förbi den absoluta nollpunkten. Ansiktet känns som läder och i blåsten är varje snökorn en bit krossat glas som borrar sig in i kinderna.

Det enda man vill är att ta sig inomhus så fort som möjligt eller, alternativt, att segna ner och dö för att slippa eländet.

(Vill det sig väl har man en flyktig bekantskap vid namn Nergårds-Anna (gammel-Sveriges svar på Downtown-Suzie?) som kan ge köldrespit och vill det sig illa nekar hon inträde och lämnar dig åt ditt öde).

 

Hipsters

Länk

Mental klapp på axeln

Den där tvångstanken, ni vet, som tvingar ut dig mitt i natten då det är trettiosex grader kallt, så kallt att det känns som att kläderna är gjorda av pansarplåt och skorna av gjutjärn, bara för att vara säker på att ingen av värmeanläggningarna på jobbet har stannat - den är ganska karaktärsdanande.

Duktig du är, Albin! Tack Albin!

"Cant car less"-mentalitet i Norrlands inland

Jag såg en kille på Facebook som i sin profilinformation hade beskrivit sitt politiska ställningstagande som "Cant car less". Såvida Cant inte är någon representant för ett amerikanskt miljöparti förmodar jag att killen menar att han inte bryr sig, faktiskt så lite att sättet han bryr sig om den svenska politiken inte kan "bil" mindre.

Egentligen borde man dela denna uppfattning, kanske inte politiskt (folk som inte kan motivera varför de röstar som de gör = världens största idioter) men i övriga livet. Man bryr sig för mycket om för mycket.

När ens lägenhet ser ut som en typisk brottsplats i CSI och man inte tycks kunna samla orken till att röja upp? När alla t-shirtar är på tvätt så att man tvingas ha träningströja på jobbet och därför blir verbalt antastad av ortsbor? När det är trettiofem grader kallt och man inte känner för att cykla till jobbet (en principsak)?

Svaret borde vara: "Cant car less".

Städa på söndag istället, visa kanonerna i träningströjor bäst du vill och gå istället för att cykla (det du förlorar i tid vinner du i minskade köldskador).

Det finns inget att tjäna på att bry sig överdrivet mycket, köldskador har inga vinnare.

(Ett inlägg med klara carpe diem-vibbar, men det bjuder jag på)

Assange

Just när jag trodde att hela Wikileaks-cirkusen var över dyker Julian Assange upp på nyheterna igen. Precis som alltid var han klädd i kostym, filmad i "farten" med sitt typiska sprattelgubbeliknande rörelsemönster, som om hans ben är 5 cm för långa för att hantera.

Vid varje intervjutillfälle säger han någonting om någonting, det är svårt att avgöra vad eftersom det inte finns någon som pratar lika ohörbart otydligt som honom. Det kan vara engelska, det kan vara franska och det kan möjligtvis också vara svenska, men det går inte med säkerhet att säga vad det är som strömmar ur hans mun.

För varje nyhetsinslag får Assange vatten på sin kvarn om att han blivit felaktigt anklagad och vid varje tillfälle låter det som att någon hällt samarin i nämnda kvarn - det bara brusar.