Världssamvetet

Den här lappen hittade jag i söndags när jag hjälpte till att städa Folkets Hus efter den tillställning vi hade kvällen innan.

Lappen visar på en sann filantrop, knappt har personen som skrivit den betalat in pengar till översvämningen i "Pakisten" förrän denne snabbt skyndar vidare för att hjälpa fler. Men lappen tvekar, vad ska personen hjälpa härnäst? Hundar i Kina? Katter?

Kanske hänger det som ett ständigt ok över personen, den där obeslutsamheten i vad som behöver mest hjälp? I Kina äter man ju hundar, men å andra sidan är katter mindre och mer försvarslösa... Hundar katter hundar katter hundar katter hundar katter ...hundar ...katter.

Kanske vaknar personen mitt i natten, våt av svett och intrasslad i påslakanet efter att ha drömt mardrömmar om hundar (katter) som tycker att personen inte räcker till. "Varför hjälper du oss inte?" säger katterna (hundarna) i drömmen.

Kanske sätter personen sig upp i sängen med en suck och konstaterar att världssamvetet, det är minsann en huvudkudde som orsakar sömnproblem.

"2 reps för Grekland!!"

Tänk om man skulle visa solidaritet gentemot Grekland genom att träna extra hårt och sen göra en Facebook-grupp om det. Gruppen kunde heta "2 reps för Grekland!!" och ha en sån här beskrivning: "Som lågavlönad grovarbetare har jag inte råd att bidra med pengar till våra kamrater i Grekland, men jag vill visa att jag känner med dem genom att också plågas för deras skull och det gör jag genom att träna extra hårt på gymmet! Kom igen allihopa! Gå med i den här gruppen och visa grekerna ditt stöd! Tillsammans kan vi göra skillnad!"

Vilken idealist man skulle verka vara.

(Skulle ni gå med i gruppen?)

"Liza Minelli-polisonger"

Som ni säkert vet så har jag en enormt dålig skäggväxt. Den är så dålig att till och med tanter som passerat klimakteriet kan ståta med en tätare och mindre fjunig mustasch än vad jag kan. På samma sätt är det också med mina polisonger - tre veckor efter att jag har klippt mig växer polisongerna ut till ett par snibbar och får mig att se ut som en Liza Minelli look-a-like.

Det verkar som att min maskulina hårväxt aldrig tog fart vid målbrottet och röstens första skälvande, för hur kan man annars förklara att jag, en man i 20-års åldern, förvandlas till en pillertrillande 65-åring en dryg månad efter frisering?

Den gode Liza

Pretty Boy Floyd

Har ni tänkt på hur en enstaka händelse kan förändra allt för resten av livet? Det behöver inte nödvändigtvis vara något som skakar om i grundvalarna, typ en religiös uppenbarelse eller att skymta Mick Jagger i kön på ICA, utan bara en liten liten sak som förändrar allt för alltid. 

Smeknamn är en sådan grej, något sker liksom i förbifarten och ändå fastnar det för alltid. Som mannen i en by utanför Fredrika som i sin ungdom rånade en kondom-automat och än i denna dag kallas "Gummi-Pelle". Men det kanske inte är ett smeknamn så mycket som ett öknamn, "Gummi-Pelle". Det smeker inte precis personligheten att kallas för det.

Det värsta med öknamn är att de ständigt påminner om något som öknamnets innehavare vill glömma. Ta t ex Pretty Boy Floyd - en man som försökte göra sig ett namn i gangstervärlden. Efter ett vittnesförhör i samband med ett bankrån beskrevs han som "a mere boy - a pretty boy with apple cheeks" och efter det var det kört. Han ville vara en hårding, en av de stora pojkarna, men efter vittnets uttalande var han bara en äppelkindad pretty boy. 

Det finns något oerhört tragikomiskt över det.

Respons #15

Får man fortsätta fråga? Hur gick det med den där Internetdejtningen??

Absolut, kör i vind med frågandet!

Det där med Internetdating var egentligen aldrig en seriös fundering och jag tror inte heller att jag skulle våga mig på det. Det faller på profilbilden; man vill inte ha en bild som är för fin eftersom en tilltänkt date då kan bli besviken då man träffas IRL och samtidigt kan man inte ha en för ful bild eftersom ingen då vill träffas IRL överhuvudtaget. Det är en omöjlig avvägning!

Sen har jag också insett att min egen kufiskhet inte kan överbryggas genom Internetdatingens anonymitet och då är det liksom kört. Vad skulle vi egentligen skriva till varandra om? Stones och styrketräning? Country och pelletspannor?

L som i lathet

Den absoluta höjden av lathet måste vara att förkorta namn i skrift. Jag har sett det både i bloggar och på Facebook och det brukar ofta vara något i stil med "Idag har jag och U varit ute på galej". U? Anta att personen egentligen heter Ulf, då har två bokstäver sparats in och vad ska skribenten göra med den tidsbesparing som dessa två bokstäver innebär? Slå ett extra hjärtslag?

Det ligger en sådan enorm slapphet i att korta ner ett namn, det liksom förringar personen i fråga. Om det är frågan om en mystifiering av personen vars namn ska kortas ned, varför då inte kalla denne för " mr/mrs X"?

Det borde vara snudd på ett brott mot de mänskliga rättigheterna att decimera en människa så till den grad att denne enbart är en bokstav från att upphöra att existera. Visst, låt gå att det är en VERSAL, men gemene (häh!) man ska inte behöva nöja sig med det. Om man avsäger sig rätten att kräva hela sitt namn i sajberspejs så kan man lika gärna göra som Prince och döpa sig till en symbol.

Prince alltså, eller P som vissa skulle kalla honom.

Ett stilla liv

Så lever man sitt lilla liv, äter müsli på morgonen, matlåda till lunch, jobbar på dagen, tränar på kvällen och går och lägger sig i tid.

En enkel glädje i en enkel tillvaro.