Idag blev jag bjuden på middag hos mina morföräldrar. Ugnspannkaka ...med fetaost i. Fetaost har för mormor blivit ett mirakelmedel av samma typ som umami, en smakförstärkare av guds nåde. Därför vinner också fetaosten hela tiden mark i mormors kök. Det som började som ett enkelt tillbehör till salladen har nu blivit hörnpelaren i (nästan) varje måltid.
Fetaosten har blivit matlagningens silvertejp. Man brukar säga "om det inte går att laga med silvertejp så är det trasigt" och kanske gäller också motsvarande för min mormor med fetaosten.
Nu bävar jag inför julbaket...
torsdag 11 augusti 2011
onsdag 10 augusti 2011
Elevhemmet
Idag städade jag lägenheten (en händelse som, då den väl inträffar, inte kan låtas gå någon form av socialt medium förbi) och ett av rengöringsmedlen fick det att lukta EXAKT som det gjorde inne på toaletten i min korridor på elevhemmet.
Elevhemmet i Lycksele, där bodde jag under mitt första gymnasieår och det var också mitt sämsta boende någonsin. Rummet var stort som en spricka i tapeten och hyran matchade en penthouse på Manhattan, i alla fall i frågan om kr/kvadratmeter. Mat ingick visserligen i hyran, en klen tröst då allt höll samma standard som genomsnittlig skolmat-lagad-i-storkök (men alla höll inte med om detta, en av byns lokala förmågor försökte en gång misshandla min vän AT med ett ljusblått liggunderlag efter det att han hade baktalat elevhemmets renskav).
En annan stor nackdel var 1984-känslan av att ständigt vara övervakad. Det var (informellt) inte tillåtet att vara ute längre än till klockan 22. Om man närmade sig ytterdörren efter tio tändes en enormt stark spotlight som lyste upp hela den intilliggande parkeringen, det var så ljust att nattpersonalen såg alla skrymslar och vrår och på så sätt inte kunde missa vem det var som trotsade (det informella) utegångsförbudet.
Om man skulle likna alla nyblivna gymnasister vid ett raffinaderi så skulle de boende på elevhemmet motsvara asfalten, spillet som blir över, slagget i botten. För inte ens då vi tränade på att skjuta slagskott i min barndoms vintrar har jag upplevt fler stolpskott än de som satt i tv-soffan i elevhemmets gemensamhetsutrymmen (skrivet med en enorm risk för att kasta sten i glashus). Det var inga kandidater till ett inträde i Mensa om jag säger så...
Åh, dessa doftrelaterade minnen, de kan förstöra en hel kväll.
Elevhemmet i Lycksele, där bodde jag under mitt första gymnasieår och det var också mitt sämsta boende någonsin. Rummet var stort som en spricka i tapeten och hyran matchade en penthouse på Manhattan, i alla fall i frågan om kr/kvadratmeter. Mat ingick visserligen i hyran, en klen tröst då allt höll samma standard som genomsnittlig skolmat-lagad-i-storkök (men alla höll inte med om detta, en av byns lokala förmågor försökte en gång misshandla min vän AT med ett ljusblått liggunderlag efter det att han hade baktalat elevhemmets renskav).
En annan stor nackdel var 1984-känslan av att ständigt vara övervakad. Det var (informellt) inte tillåtet att vara ute längre än till klockan 22. Om man närmade sig ytterdörren efter tio tändes en enormt stark spotlight som lyste upp hela den intilliggande parkeringen, det var så ljust att nattpersonalen såg alla skrymslar och vrår och på så sätt inte kunde missa vem det var som trotsade (det informella) utegångsförbudet.
Om man skulle likna alla nyblivna gymnasister vid ett raffinaderi så skulle de boende på elevhemmet motsvara asfalten, spillet som blir över, slagget i botten. För inte ens då vi tränade på att skjuta slagskott i min barndoms vintrar har jag upplevt fler stolpskott än de som satt i tv-soffan i elevhemmets gemensamhetsutrymmen (skrivet med en enorm risk för att kasta sten i glashus). Det var inga kandidater till ett inträde i Mensa om jag säger så...
Åh, dessa doftrelaterade minnen, de kan förstöra en hel kväll.
tisdag 9 augusti 2011
Sveriges Beatles
Sven-Ingvars var med på Allsång på Skansen ikväll, eller i alla fall den till synes ständigt trötte Sven-Erik Magnusson. På 60-talet gjorde bandet filmen Under ditt parasoll som var tydligt inspirerad av de filmer som Beatles gjorde under ungefär samma tidsperiod. Att Sven-Ingvars på något vis kunde rättfärdiga för sig själva att plagiera världens största band tyder på dansbandshybris at it's prime.
Om Sven-Ingvars var Sveriges Beatles, innebär det då att Vikingarna är Sveriges Rolling Stones? Att Viva Las Christer i själva verket är Honky Tonk Sjögren?
Nä.
Om Sven-Ingvars var Sveriges Beatles, innebär det då att Vikingarna är Sveriges Rolling Stones? Att Viva Las Christer i själva verket är Honky Tonk Sjögren?
Nä.
måndag 8 augusti 2011
Ja, varför inte?
Kanske borde man försöka mota bort den begynnande hösten med lite ny hemelektronik?
söndag 7 augusti 2011
Umeås samlade betraktelser
Efter att det hade hänt, det där med däcket, så hade dagen sedan länge grytt och då tyckte jag att det var lika bra att köra till Umeå för att fixa några grejer till min bach pad. Man måste smida medan järnet är varmt och så vidare.
I en annan bil och med dagsljuset till hjälp för att upptäcka slukhålen drog jag iväg.
------------
Jag försökte hitta ett par byxor, men det visade sig vara omöjligt. Inte i en enda butik fanns det ett par byxor i rätt storlek.
Åh, att få flytta till en plats där det går att gå i shorts året runt, då skulle min byxinkompatibilitet aldrig märkas!
------------
Fint 1: Då ett medelålders par var inne i samma klädaffär som mig: kvinnan i paret tog upp ett par jeans från rea-högen, visade sin man och sa menande "Men de här kan du ju ha!". Mannen svarade med att stöna på EXAKT samma sätt som Chewbacca gör i Star Wars.
-------------
Fint 2: Ett pensionärspar som hade matchande regnkläder - det visar på att om man varit tillsammans större delen av livet kommer man slutligen växa ihop så till den grad att man klär sig likadant. Det är fint!
--------------
Sällan har jag känt mig mer som ett ogräs i en blomrabatt än då jag stod vid Åhlens sminkavdelning och väntade på att min lillasyster skulle betala i kassan.
--------------
Larry David-ögonblicket inne på Teknikmagasinet då butiksbiträdet frågade om jag ville ha batterier till den väckarklocka jag köpte:
- "Vet du vad? Jag tror jag tar och köper batterierna av dig".
- "Du köper batterierna?"
- "Jag köper batterierna!"
---------------
Människospillran vid en busskur på Vasaplan som hade 70-tals polisonger. Han såg ut som ett tidlöst spöke då han stod och kurade i kuren med en flaska Explorer i ena handen och en ICA-kasse med öl i den andra, iklädd en urblekt vindjacka och ett par jeans så slitna att de tappat all färg.
De är ett utdöende släkte - de yviga polisongerna.
----------------
Pac Man-väckarklockan på Lagerhaus, varför köpte jag inte den?
----------------
Det stillsamma nöjet i att frottera bland hyllorna i en matvarubutik och den retoriska monologen som då utspelar sig inne i huvudet ("behöver jag en sån här?") är egentligen allt en enkel man kan begära som avslutning på dagen.
I en annan bil och med dagsljuset till hjälp för att upptäcka slukhålen drog jag iväg.
------------
Jag försökte hitta ett par byxor, men det visade sig vara omöjligt. Inte i en enda butik fanns det ett par byxor i rätt storlek.
Åh, att få flytta till en plats där det går att gå i shorts året runt, då skulle min byxinkompatibilitet aldrig märkas!
------------
Fint 1: Då ett medelålders par var inne i samma klädaffär som mig: kvinnan i paret tog upp ett par jeans från rea-högen, visade sin man och sa menande "Men de här kan du ju ha!". Mannen svarade med att stöna på EXAKT samma sätt som Chewbacca gör i Star Wars.
-------------
Fint 2: Ett pensionärspar som hade matchande regnkläder - det visar på att om man varit tillsammans större delen av livet kommer man slutligen växa ihop så till den grad att man klär sig likadant. Det är fint!
--------------
Sällan har jag känt mig mer som ett ogräs i en blomrabatt än då jag stod vid Åhlens sminkavdelning och väntade på att min lillasyster skulle betala i kassan.
--------------
Larry David-ögonblicket inne på Teknikmagasinet då butiksbiträdet frågade om jag ville ha batterier till den väckarklocka jag köpte:
- "Vet du vad? Jag tror jag tar och köper batterierna av dig".
- "Du köper batterierna?"
- "Jag köper batterierna!"
---------------
Människospillran vid en busskur på Vasaplan som hade 70-tals polisonger. Han såg ut som ett tidlöst spöke då han stod och kurade i kuren med en flaska Explorer i ena handen och en ICA-kasse med öl i den andra, iklädd en urblekt vindjacka och ett par jeans så slitna att de tappat all färg.
De är ett utdöende släkte - de yviga polisongerna.
----------------
Pac Man-väckarklockan på Lagerhaus, varför köpte jag inte den?
----------------
Det stillsamma nöjet i att frottera bland hyllorna i en matvarubutik och den retoriska monologen som då utspelar sig inne i huvudet ("behöver jag en sån här?") är egentligen allt en enkel man kan begära som avslutning på dagen.
lördag 6 augusti 2011
Uppbackning
Inatt råkade jag ut för fadäsen med att få punktering på bilen. Jag fick möte med en lastbil, bländades och körde ner i det största av alla slukhål längs hela riksväg 92. "Klonk!" lät det först och sedan det omisskänliga "Flap! flap! flap!" (icke att förväxla med "Fap fap fap") från höger framhjul. Luften gick ur däcket och mig själv då jag sakta tvingades rulla in bilen på närmsta avfartsväg.
Turligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, hade det varit en mindre bil, med smalare spårvidd, hade det kunnat sluta riktig illa (hade slukhålet då blivit min vattenfyllda grav?). Oturligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, det är ju aldrig roligt att ha sönder något som man inte äger själv.
Punktering, mitt ute i obygden, mitt ute i kolsvarta natten. I mitt stilla sinne tänkte jag tacksamt vilken tur det är att jag har ett stilla sinne, det lönar sig trots allt aldrig att drabbas av panik (låt det bli dagens moralkaka, kids). En snabb inventering i verktygslådan visade (vad som senare skulle visa sig vara felaktigt) att det saknades rätt nyckel för att få bort skyddskåpan till fälgen och därför var jag tvungen att ringa mina morföräldrar för att be dem komma med rätt verktyg. Det är något som jag tycker är överväldigande fantastiskt, att kunna ringa om vadsomhelst och få hjälp närsomhelst.
Och hur gick det då? Jag säger som vinnaren efter ett lopp Formel 1 - "Det hade inte varit möjligt utan teamet i ryggen".
Turligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, hade det varit en mindre bil, med smalare spårvidd, hade det kunnat sluta riktig illa (hade slukhålet då blivit min vattenfyllda grav?). Oturligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, det är ju aldrig roligt att ha sönder något som man inte äger själv.
Punktering, mitt ute i obygden, mitt ute i kolsvarta natten. I mitt stilla sinne tänkte jag tacksamt vilken tur det är att jag har ett stilla sinne, det lönar sig trots allt aldrig att drabbas av panik (låt det bli dagens moralkaka, kids). En snabb inventering i verktygslådan visade (vad som senare skulle visa sig vara felaktigt) att det saknades rätt nyckel för att få bort skyddskåpan till fälgen och därför var jag tvungen att ringa mina morföräldrar för att be dem komma med rätt verktyg. Det är något som jag tycker är överväldigande fantastiskt, att kunna ringa om vadsomhelst och få hjälp närsomhelst.
Och hur gick det då? Jag säger som vinnaren efter ett lopp Formel 1 - "Det hade inte varit möjligt utan teamet i ryggen".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)