onsdag 8 december 2010
tisdag 7 december 2010
Manopaus
Men enough with the whining, jag är väl ingen kärring heller!
...eller?
Under senare tid har jag märkt att jag ibland förvandlas från Albin - människan till Albin - värmepannan. Jag blir till ett element, en värmekälla. Som en klimakterietransformer (Menopaus Prime?). Värmen liksom svallar fram, som ett vattenfall, jag börjar svettas och hormonerna rumlar runt i kroppen och det är ju det främsta symptomet vid klimakteriet (som alla självdiagnostiserare så kollade jag upp det på Wikipedia).
Klimakteriet, som man? Ja, om Arne Schwarzenegger kan bli havande på film så...
Det skulle också kunna förklara humörsvängningarna vid blodsockerfall, muskelvärken efter träning och irritabiliteten då det spelas jazz på radio.
Har min blomma redan vissnat?
...eller?
Under senare tid har jag märkt att jag ibland förvandlas från Albin - människan till Albin - värmepannan. Jag blir till ett element, en värmekälla. Som en klimakterietransformer (Menopaus Prime?). Värmen liksom svallar fram, som ett vattenfall, jag börjar svettas och hormonerna rumlar runt i kroppen och det är ju det främsta symptomet vid klimakteriet (som alla självdiagnostiserare så kollade jag upp det på Wikipedia).
Klimakteriet, som man? Ja, om Arne Schwarzenegger kan bli havande på film så...
Det skulle också kunna förklara humörsvängningarna vid blodsockerfall, muskelvärken efter träning och irritabiliteten då det spelas jazz på radio.
Har min blomma redan vissnat?
måndag 6 december 2010
"Nu skulle vi ha haft Farmen-Qristina här..."
För att vara förberedda inför en eventuell fallolycka bland arbetarna i vindkraftsparken skulle vi prova om lyftselen fungerade som den skulle. En av de mer bastanta brandmännen fick agera dödvikt för att se om selen klarade belastningen. Det gjorde den och då sa en annan av brandmännen: "Nu skulle vi ha haft Farmen-Qristina här för att se om selen klarar det också".
Man skulle kunna tro att scenariot utspelade sig under hösten 2003 då Farmen-hajpen var som störst, men icke.
Farmen-Qristina! Som populärkulturell referens! 2010!
Man skulle kunna tro att scenariot utspelade sig under hösten 2003 då Farmen-hajpen var som störst, men icke.
Farmen-Qristina! Som populärkulturell referens! 2010!
söndag 5 december 2010
Den tröttsamma tröttheten
Idag har jag varit och ätit julbord i en liten by utanför Vilhelmina vid namn Lomsjökullen. Det var ett litet julbord på alla sätt och vis. Ett litet julbord i en liten byggnad i en liten by. Just att det var en liten by (mindre än Fredrika!) gjorde det så speciellt. I byar som är så små (mindre än Fredrika!) händer det inte så mycket och därför går folket verkligen man ur huse då det väl händer något. Gamla tanter som sedan länge slutat att fara ut på danser tar tillfället i akt att damma av sina finaste kläder och hemmansägarna, baronerna, sitter vid borden med självutnämnd auktoritet, som forna tiders herrar i sina feodalsamhällen av miniatyr. I Fredrika fungerar det inte på samma sätt utan det är snarare så att motsatsen råder. Här händer det inte mycket, men fortfarande för mycket för att vara för lite, och därför håller sig folk hemma då det händer något med tankedevisen: "Äsch, ingen annan kommer ju att fara dit ändå" som försvar. Vi väntar ut varandra, som velodromcyklister, och det går ju inte!
Julbordet idag var gemytligt, lagom stort och maten var god. Bra så. Men trots att det var en liten lokal i en liten by, så var det mycket folk där. Som alltid med folk som träffas i större eller mindre grupper så blir det ett sorl. Det där sorlet rullar fram genom lokalen som vågor och dessa vågor slår mig liksom medvetslös. De nöter ner mig och gör mig så trött så trött.
Jag har märkt att jag alltid är trött numera. Ständigt. Och det påverkar naturligtvis vardagen. Jag tycks ha tappat mitt laterala tänkande, jag löser inga gordiska knutar längre och även det allra enklaste problem blir svårt. Jag blir tankeapatisk.
Så här trött har jag inte varit sedan hösten -03 då jag fick mina hörselproblem och det bådar onekligen inte gott. Men allt skrivande om trötthet gör ju inte saken bättre. Att jag ältar det. Att jag tröttar ut er med att ständigt flika in hur trött jag är. Kanske smittar det då av sig till er, som en gäspning (vilket tydligen ska ha en social innebörd, vad tror ni om det?), så att ni också blir sådär trötta på allt. Att det blir en epidemi.
Julbordet idag var gemytligt, lagom stort och maten var god. Bra så. Men trots att det var en liten lokal i en liten by, så var det mycket folk där. Som alltid med folk som träffas i större eller mindre grupper så blir det ett sorl. Det där sorlet rullar fram genom lokalen som vågor och dessa vågor slår mig liksom medvetslös. De nöter ner mig och gör mig så trött så trött.
Jag har märkt att jag alltid är trött numera. Ständigt. Och det påverkar naturligtvis vardagen. Jag tycks ha tappat mitt laterala tänkande, jag löser inga gordiska knutar längre och även det allra enklaste problem blir svårt. Jag blir tankeapatisk.
Så här trött har jag inte varit sedan hösten -03 då jag fick mina hörselproblem och det bådar onekligen inte gott. Men allt skrivande om trötthet gör ju inte saken bättre. Att jag ältar det. Att jag tröttar ut er med att ständigt flika in hur trött jag är. Kanske smittar det då av sig till er, som en gäspning (vilket tydligen ska ha en social innebörd, vad tror ni om det?), så att ni också blir sådär trötta på allt. Att det blir en epidemi.
lördag 4 december 2010
Pun #2
I en artikel i Aftonbladet kunde man läsa om hur ett norskt hyreshus hållits i skräck av en stor råtta som agerade källardespot. Råttan hade ätit av det som fanns i hyresgästernas förråd och i ett av förrådsbåsen fanns 25kg proteinpulver. Därför blev råttan jättestor. Den blev (trumvirvel) en "gymråtta".
Angående träning
Som ni kanske redan visste så tycker jag om att träna. Jag är ingen muskelbyggarfantast som Arne Schwarzenegger en gång i tiden var och inte heller någon cellspräckande konditionsextremist á la Per Elofsson, men det är inte det som är syftet heller. Jag gillar det för att det är en av ett fåtal saker som jag vet att jag behärskar fullt ut. På sistone har träningen också gått ganska bra (+30kg viktpåhäng på chins och pull-ups, det du Tobias!) och det är verkligen kul. Det ligger något närmast terapeutiskt i att faktiskt göra framsteg i någonting då annat inte går att påverka *sadface*. Men nog om det.
Något jag däremot inte gillar är den attityd som vissa visar inför träning. Kenny Rogers har en låt (som finns med i Big Lebowskis soundtrack!) som heter Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In) och det är det de gör, de där som liksom släntrar in på gymmet och inte byter om utan tränar i v-ringade tröjor och jeans (som påfallande ofta har ett paket Marlboro i framfickan). De är som bilförare som på oregelbunden basis åker till en mack för att kontrollera lufttrycket i däcken. Inte för att de är i dålig form, de där killarna, utan för att de trots att de tränar så lite är i någorlunda bra skick och det blir i sin tur närmast ett hån mot dem som verkligen förtjänar respekt - de som försöker. Om man nu har begåvats med gener som tillåter ett sådant "slarvande" varför slarvar man då? Svaret är förstås: "för att man kan" och det är enormt orättvist för de som inte kan.
Utan att tillämpa den där "klappa-på-huvudet-mentaliteten" så är det ju väldigt roligt att se folk som verkligen försöker att förändras, som börjar på gym eller som börjar motionera för att må bättre.
Något jag däremot inte gillar är den attityd som vissa visar inför träning. Kenny Rogers har en låt (som finns med i Big Lebowskis soundtrack!) som heter Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In) och det är det de gör, de där som liksom släntrar in på gymmet och inte byter om utan tränar i v-ringade tröjor och jeans (som påfallande ofta har ett paket Marlboro i framfickan). De är som bilförare som på oregelbunden basis åker till en mack för att kontrollera lufttrycket i däcken. Inte för att de är i dålig form, de där killarna, utan för att de trots att de tränar så lite är i någorlunda bra skick och det blir i sin tur närmast ett hån mot dem som verkligen förtjänar respekt - de som försöker. Om man nu har begåvats med gener som tillåter ett sådant "slarvande" varför slarvar man då? Svaret är förstås: "för att man kan" och det är enormt orättvist för de som inte kan.
Utan att tillämpa den där "klappa-på-huvudet-mentaliteten" så är det ju väldigt roligt att se folk som verkligen försöker att förändras, som börjar på gym eller som börjar motionera för att må bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)