Angående rymden

I morse då jag cyklade till jobbet höll dagen på att gry. Kylan gjorde att himlen var klar som källvatten och därför kunde man fortfarande se stjärnorna. Det såg ut som guldkorn insprängda i blått siden och det var vackert så det förslog.

Då jag ser stjärnorna i skyn så grips jag alltid av en känsla av evighet, litenhet och oändlighet. Men i morse, då jag var så trött att det gjorde ont (vilket jag också beklagade mig över tidigare), så tänkte jag att det trots allt inte är oändligt. Det var en storvulen tanke, en tanke som nästan inte rymdes i huvudet. Rymdes, som i utrymme och det är just vad rymden är - ett stort utrymme. Men inte oändligt stort, för ingenting kan ju vara oändligt. Även om universum är till synes ändlöst så måste det finnas en början och ett slut. Förr eller senare måste någonting annat ta vid eller helt enkelt upphöra, typ som i the Truman Show där den kända världen slutar i ett par målade plywoodskivor.

Eller vänta, det enda som är oändligt är tiden. Allting mäts i tid, till och med universums uppkomst, och därför måste tiden vara oändlig. Om universums ålder kan bestämmas så måste det innebära att tiden funnits redan innan. Men det måste finnas en början och ett slut på universum, alternativt att det är semi-oändligt på samma sätt som en cirkel.

Lite senare, på radionyheterna, tillkännagavs att Nasa hittat en livsform som kan leva utan fosfor och istället klara sig med hjälp av arsenik (det var alltså inte Napoleon de hittade!) och därför konstaterades att det kunde finnas liv ute i rymden som inte var mänskligt. Punkt punkt punkt.

Inte mänskligt? Djur är inte heller mänskliga men de klarar sig inte utan fosfor. En bättre formulering vore önskvärd, men vad? "Inte av denna värld" är ju lite av ett självmål. Men ändå, oavsett hur det formuleras, så är ju meningen med en eventuell livsform ute i rymden att den inte ska vara mänsklig. Viljan att göra utomjordingar, som den i den där mockumentären om Roswell, mänskliga torde nog bero på ett försök att förstå det som inte går att förstå. Att helt enkelt bilda sig en uppfattning av det som är ofattbart. Att mänskliggöra det.

Eller, vad säger ni?

(Och ja, jag är så trött att jag svamlar lite konspiratoriskt och verkar lätt paranoid)

Spejsat.

Pun

Kvinna sparkad från klädbutik, höll inte måttet. 

Nä, den var för enkel...

One too many mornings

Åh, dessa morgnar då tröttheten är lika fysiskt påtaglig som en hjärnblödning och en hjärnblödning IRL vore ett löfte om vila mer än ett hot.

...men det är ju fredag trots allt.

God morgon världen!

Ack, du ljuva minnen

Idag var det ett program på P4 Västerbotten som handlade om hur tv-spelens ljud hade förändrats genom åren. För att exemplifiera så spelades bl a ledmotivet till Zelda II. Det finns så många fina minnen kring Zelda och de andra 8-bitarsspelen, så jag blev uppriktigt och genuint glad. En ofattbar mängd timmar spenderades, sittande i en blommig fåtölj med fransiga armstöd, framför en gammal tv av märket Telefunken, frenetiskt knappande på den föga ergonomiska handkontrollen till det första nintendot. Spänningen! Ljudet! Spelen! Friheten!

NEStalgi

Stating the obvious

Som Fredrik Wikingsson sa på twitter: "Vet inte vad som är mest stating the obvious, detta bildinnehåll eller att twittra om det". 
...eller blogga.

Angående att klä av sig mot betalning #2

...men allt är inte bara guld och gröna skogar med att vara en strippa (om ni nu tyckte att jag glorifierade yrket). Tänk bara på stirrandet från publiken. På den avtrubbade, tröga, upphetsningen i någon gammal gubbes (stereotyp!) berusade och vattniga ögon. Hur gubbens oblyga stirrande får dig att kännas som ett djur i bur och det är du ju på sätt och vis eftersom han betalat för att få titta på dig. Kanske har gubben kostymbyxor med pressveck. Pressveck som sedan lyfter som en takås på en av byxornas sidor, uppmuntrad av att du utför det du får betalt för (shake your money maker!). Kanske rättfärdigar han en smekning då han sticker fast en sedel i dina scenkläder med tanken "Hon/han kan ju köpa böcker för det". Kanske darrar hans händer då han trär fast sedeln, lite fumligare och långsammare än nödvändigt. Kanske såras han av din besvikelse över att sedeln visar sig prydas av Selma istället för Polhem. Kanske blir hans ögon lite mer vattniga, men takåsen står fortfarande rest.

Rent spekulativt alltså.

...så tänk på det kids, nästa gång ni går till syokonsulenten.

Hats Off to Larry

Pappa heter Larry, som en amerikan, trots att det inte finns något internationellt inslag i släktträdet i så många led som går att överblicka. Larry, som en filmskurk, trots att Sverige i allmänhet och Fredrika i synnerhet inte var Hollywoodifierade på samma sätt som nu. Larry, trots att ingen annan hette så på den tiden.

Jag har faktiskt aldrig reflekterat över det tidigare, farsan är ju farsan liksom.