Man skulle med hjälp av teorier som Maslows behovshierarki kunna grotta ner sig fullständigt i begreppet lycka och helt förlora sig i olika definitioner, därför måste man bestämma sig för en benämning och bestämning.
Stones gör en låt som heter Rocks Off som handlar om en person som känner sig avdomnad från livet och bara får sina "rocks off" - känner sig levande - då han sover. Lite så är det också med lycka, inte att den bara existerar i drömmarnas värld men att den är svåråtkomlig. Därför skulle man kunna klassificera lycka enligt en "Rocks Off" faktor - en tidsperiod där man får sina rocks off och känner sig tillfreds med tillvaron, ett steg närmare Nirvana. Det måste vara en tidsperiod eftersom det är vad det oftast handlar om; minuter och timmar av eufori, inte dagar och veckor.
För att förtydliga vad den här faktorn handlar om så ska jag försöka att exemplifiera:
Ett lyckat träningspass - Rocks off faktor: 15 minuter.
Leverbiff till middag - Rocks off faktor: 90 minuter
När lönen tickar in på kontot - Rocks off faktor: 2 timmar
Att få frossa i socker på helgen - Rocks off faktor: 7 timmar.
Inköp av ny hemelektronik - Rocks off faktor: Lukten 2 dagar (ack, doften av ny hemelektronik
*suck*), funktionen 3 dagar.
fredag 5 november 2010
Rodney Dangerfield
"It started out so well, but now it's all falling apart like a Chinese motorcycle".
Där har ni mitt favoritcitat, alla kategorier. Det var Rodney Dangerfield som yppade det i ett avsnitt av Simpsons där han spelade Mr. Burns son.
Citatet har ju allt egentligen. "Det började så bra, men nu håller allt på att rasa samman". Upp som en sol, ner som en pannkaka, som ordstävet säger och det är väl något som drabbat alla. Att något har gått jättebra, flutit på, för att sedan göra en helomvändning och gå åt skogen. Typ som då man som liten försökte cykla utan att hålla i styret; det gick bra tills man blev för självsäker, då tippade man oundvikligen och skrapade upp ena knät så att det blev infekterat (det var alltid rötmånad då det hände).
Också sen den humoristiska twisten: "...som en kinesisk motorcykel". Visst, saker och ting håller på att gå åt helvete, men det är ändå inte värre än att man kan skämta om det.
torsdag 4 november 2010
Den man tvagar agar man
Nuförtiden duschar vi ganska ofta. Om jag inte duschar varje dag så känner jag mig lite ofräsch. Råbarkad. Men annat var det förr! Visste ni t ex att den franske kungen Ludvig den sextonde vid sju års ålder endast hade badat en gång? Han hade blivit badad en gång och fått huvudet insmort med smör som spädbarn (!) och sen fick det lov att räcka. I övrigt bestod den personliga hygienen av parfym. I mängder. Det var ett ständigt raggarduschande.
Anledningen till att folket skydde vatten var förstås att dåtidens läkare ansåg att det var farligt. Det var genom vattnet som olika smittor kom in i kroppen, det absorberades genom porerna (ett tankesätt som kom sig av att badhusen fungerade som inofficiella bordeller och därigenom spridare av veneriska sjukdomar). Att bada var därför något ofint, ett straff.
Ja, egentligen finns det väl ingen mening med inlägget mer än att jag tyckte att det var en rolig rubrik. Därför kan ni se texten på samma sätt som oviktig text brukar ritas i tecknade filmer, som linjer som krusar sig fram, ni vet.
Anledningen till att folket skydde vatten var förstås att dåtidens läkare ansåg att det var farligt. Det var genom vattnet som olika smittor kom in i kroppen, det absorberades genom porerna (ett tankesätt som kom sig av att badhusen fungerade som inofficiella bordeller och därigenom spridare av veneriska sjukdomar). Att bada var därför något ofint, ett straff.
Ja, egentligen finns det väl ingen mening med inlägget mer än att jag tyckte att det var en rolig rubrik. Därför kan ni se texten på samma sätt som oviktig text brukar ritas i tecknade filmer, som linjer som krusar sig fram, ni vet.
onsdag 3 november 2010
tisdag 2 november 2010
Ynnest
Som den kulturkämpe jag är (ironi) så tänkte jag slå ett slag för en bok. Faktiskt den enda svenska bok som varit riktigt bra på riktigt länge. Jag fick ett så kallat il att läsa böcker av John Ajvide Lindqvist, också känd som "Sveriges Stephen King" enligt vissa kritiker. Varje gång jag städade biblioteket i somras så tittade jag flyktigt på anslagstavlan med boktips och där hängde ett urklipp om Lindqvists nyaste bok Lilla stjärna. Och varje gång jag såg urklippet så tänkte jag; varför inte?
Sedan dess har jag läst tre av hans böcker, varav två fanns med på förra månadens pretto-summering. Den tredje, Låt den rätte komma in, läste jag ut idag. Och det var den som var så fantastisk. De två andra var lite löjliga: i den ena var havet (!) skurken och i den andra var småflickor seriemördare. Vid såna tillfällen blir det så typiskt svenskt på något sätt. Endast i Sverige kan havet - alltså själva havet och inte något som kommer från havet - vara antagonisten i en skräckberättelse. Det blir för mycket Kalles kaviar över det hela, typ.
Men Låt den rätte komma in var bra på riktigt. Den var en njutning att läsa. En ynnest.
Sedan dess har jag läst tre av hans böcker, varav två fanns med på förra månadens pretto-summering. Den tredje, Låt den rätte komma in, läste jag ut idag. Och det var den som var så fantastisk. De två andra var lite löjliga: i den ena var havet (!) skurken och i den andra var småflickor seriemördare. Vid såna tillfällen blir det så typiskt svenskt på något sätt. Endast i Sverige kan havet - alltså själva havet och inte något som kommer från havet - vara antagonisten i en skräckberättelse. Det blir för mycket Kalles kaviar över det hela, typ.
Men Låt den rätte komma in var bra på riktigt. Den var en njutning att läsa. En ynnest.
måndag 1 november 2010
Att vara glad
Det här med lycka, hur fungerar det egentligen? Hur ska det fungera?
Det verkar som att man blir mindre lycklig desto äldre man blir (jag kan ju inte annat än utgå från mig själv). Är lycka därför avtagande? Är det något som går hand i hand med att hudens elasticitet minskar eller att den generande hårväxten ökar? Kan lycka mätas i kroppsbehåring? Är man mer lycklig om man har mindre rynkor? Om sådant är grunden för lycka, är man då ytligt lycklig? Är lyckan då endast en fernissa? Bräcklig?
Eller är det kanske så att man inte blir mindre lycklig utan bara avtrubbad mot lycka ju äldre man blir? Att det byggs upp en resistans, sånt som bakterier kan få mot antibiotika? Att det krävs större och större doser för att det ska ge effekt? Som droger.
Avtagande och avtrubbande. Förut kunde jag t ex vara genuint lycklig över ett nytt spel till SNES i ett halvår medan ett nytt xbox360-spel numera skulle ge endast ett minimalt utslag på en humörring (hur fungerar en sån egentligen!?). Därför är det långt mellan gångerna som jag känner mig riktigt nöjd med tillvaron. Tillfreds.
Inte så att jag är deprimerad eller så, men lyckan har blivit som en fågel i en bur. Den flaxar till någon gång i bland, men håller sig oftast stilla. Den har satt sig till ro och skulle inte flyga ut om buren vore öppen. Därför krävs det att buren skakas om för att få fram en reaktion. Något oväntat. En smärre jordbävning eller en knuff.
Chockvåld.
Det verkar som att man blir mindre lycklig desto äldre man blir (jag kan ju inte annat än utgå från mig själv). Är lycka därför avtagande? Är det något som går hand i hand med att hudens elasticitet minskar eller att den generande hårväxten ökar? Kan lycka mätas i kroppsbehåring? Är man mer lycklig om man har mindre rynkor? Om sådant är grunden för lycka, är man då ytligt lycklig? Är lyckan då endast en fernissa? Bräcklig?
Eller är det kanske så att man inte blir mindre lycklig utan bara avtrubbad mot lycka ju äldre man blir? Att det byggs upp en resistans, sånt som bakterier kan få mot antibiotika? Att det krävs större och större doser för att det ska ge effekt? Som droger.
Avtagande och avtrubbande. Förut kunde jag t ex vara genuint lycklig över ett nytt spel till SNES i ett halvår medan ett nytt xbox360-spel numera skulle ge endast ett minimalt utslag på en humörring (hur fungerar en sån egentligen!?). Därför är det långt mellan gångerna som jag känner mig riktigt nöjd med tillvaron. Tillfreds.
Inte så att jag är deprimerad eller så, men lyckan har blivit som en fågel i en bur. Den flaxar till någon gång i bland, men håller sig oftast stilla. Den har satt sig till ro och skulle inte flyga ut om buren vore öppen. Därför krävs det att buren skakas om för att få fram en reaktion. Något oväntat. En smärre jordbävning eller en knuff.
Chockvåld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)