Fasadgränd - "Forever Yang"

”Det här måste vara det västerländska helvetet!” 

Herr Yang skriker när han än en gång motat bort en jultidningsförsäljare från ytterdörren. ”Är det inte jultidningsförsäljare så är det brödförsäljare… Vad kommer här näst? Strumpprenumerationsförsäljare!?” Det sista fick honom att fnissa högt. En sådan lustighet måste han minsann komma ihåg att berätta för fru Yang.

Herr och fru Yang invandrade till Sverige i mitten av 70-talet från landet Macau. För att ha råd med resan till Sverige sålde de sina förnamn, varför de numera endast heter herr och fru Yang. De valde Sverige av en slump efter att fru Yang klagat på att herr Yang var för förutsägbar. Herr Yang bestämde då att fru Yang, blundandes, skulle kasta pil på världskartan och det land där pilen slog fast, dit skulle de flytta. Sagt och gjort.

Herr Yang ångrade bittert flytten till Sverige. Han ångrar sig fortfarande varje dag. Bittert. Det hade gjort ont att slita upp rötterna i Macau och sedan försöka återplantera sina liv på andra sidan jorden. Men, eftersom herr Yang är en principfast man så skulle det aldrig komma på fråga att flytta tillbaka. Även fru Yang saknar Macau, kanske till och med mer än herr Yang. I Macau hade hon haft en viktig roll i samhället som domare i elefantskönhetstävlingar medan hon i Sverige lever ett undanskymt liv inne i lägenheten. Hon har inte varit utomhus sedan hon drabbades av svår agorafobi då världens största afrikanska kör (1000 personer!) trängt in sig i ortens sporthall i samband med firandet av första advent -93. Trots detta så klagar fru Yang aldrig, hon vet mycket väl hur principfast herr Yang är och vet därför att klagandet skulle vara lönlöst.

Man skulle kunna luras att tro att herr och fru Yang lever i ett kärlekslöst äktenskap på grund av detta, men så är inte fallet. Varje dag när herr Yang kommer hem från arbetet (som lokalvårdare på ortens snusfabrik) så bedyrar han sin kärlek till fru Yang genom att spela Alphavilles ”Forever Young”.

-”Hör du att det är oss de spelar om min älskade fru Yang”, brukar han säga. ”Forever Yang, det är det vi är. Nu och för alltid”.

Herr Yangs kärlek är dess värre inte fullt ut besvarad av fru Yang. Hon har genom att endast vistas i lägenheten byggt upp en enorm irritation gentemot herr Yang. Hon irriterar sig på alla hans vanor, från hans konstanta skrikande åt dörrförsäljarna till hans sätt att andas tungt genom näsan då han äter sina riskakor.

Fru Yang har tröttnat på sitt nuvarande liv och har därför bestämt sig för att en förändring måste ske. Genom korrespondenskurser i Kognitiv beteendeterapi hoppas hon kunna bota sin agorafobi och på så sätt ta första steget mot ett roligare liv. Inte nödvändigtvis för att lämna herr Yang (som hon trots allt delat hela sitt vuxna liv med och som hon, fortfarande, älskar på någon grundläggande nivå), utan snarare för att få komma bort en stund från honom och på så sätt väcka den falnande glöd som en gång var deras kärleks låga.

Herr Yang har å sin sida istället fullt upp med att göra sig av med sina aggressioner genom att skrika åt de dörrförsäljare som ringer på. Herr Yang, som av naturen är en fridfull man, upprörs enormt av att ständigt behöva skrapa ner snus som någon lagerarbetare spottat upp i taket i fikarummet på snusfabriken. För att inte försämra stämningen på arbetsplatsen (som redan är kylig sedan han en gång råkade använda snus istället för kaffe i kaffebryggaren) avreagerar han sig därför istället på dörrförsäljarna. Dessutom blev han föregående år utsedd till snusfabrikens gladaste medarbetare (mycket tack vare hans asiatiska artighet)och på grund av det vågar han inte konfrontera fabrikens ledning, eftersom det skulle förstöra den bild de har av honom.

Både herr och fru Yang försöker hålla fasaden upp, han inför sin arbetsgivare och hon av ett lyckligt äktenskap

Fasadgränd - "Macho man"

”Henry Blomgren är en riktig karl”. Det är så Henry Blomgren vill uppfattas av andra och det är så han uppfattar sig själv. 

Han arbetar som truckförare på lagret i en snusfabrik, ett arbete han haft sedan han som 16-åring hoppade av grundskolan (enligt Henry är det inte viktigt för en karl att kunna läsa och skriva mer än, om nödvändigt, sitt eget namn oavsett hur många gånger man tvingas gå om sjätte klass).

Man skulle kunna säga att Henry lever av och för att bevisa sin manlighet. ”Av” för att han som truckförare dagligen staplar tiotals kubikmeter snus, samtidigt som han är den som trissar upp den ”grabbhurtiga” stämningen i fikarummet. ”För” för att han har många hobbys som alla går ut på att förhärliga sin egen manlighet bl a genom att kalla alla för ”bögjävlar” som inte uppfyller, den av honom bestämda, definitionen av vad en riktig man är (vilket är de allra flesta utanför fikarummet på snusfabriken). Att hävda sin egen manlighet får Henry att må enormt bra.

Han tycker om att bejaka sin maskulina sida och finner det inte det minsta konstigt att varje morgon, stående framför spegeln, mimandes till ”Macho man”, lägga ett lager mascara på mustaschen. Detta är Henry Blomgrens stora hemlighet och skam. Han har en klen skäggväxt (enligt Henry ska en riktig karl ha en riktig mustasch). Det är en hemlighet som har orsakat stora problem i Henrys vuxna liv, problem som krävt att hela livet förändrats. Han kan inte längre gå ut om det regnar, anstränga sig så att han svettas eller dricka vätskor på arbetstid. För att få folk att tro att han har en äkta mustasch har han tvingats ta till åtgärder för att kringgå de problem som uppstår på grund av hans hemlighet. Regnar det ute så sjukanmäler han sig från jobbet. Han rör sig så lite som överhuvudtaget är möjligt för att undvika ofrivillig svett (vilket har fått honom att öka i vikt som i sin tur gjort att han svettas lättare – paradox!). För att inte drabbas av uttorkning på arbetet ser han alltid till att det finns isbitar i frysfacket i fikarummet.

Allt för att upprätthålla fasaden om en riktig karl.

Återblick

Jag tänkte såhär: för att blicka framåt måste man ibland titta bakåt. Så för att tvinga fram motivation till att skriva gör jag ett återbesök till sånt som jag skrivit tidigare. Som den där följetongen t ex, som jag skrev vintern 2009 då jag var arbetslös.

Mörkrets hjärta

Filmen Apocalypse Now! börjar med att Martin Sheens rollfigur står i ett hotellrum i Vietnam, stirrar ut genom ett fönster och säger:

- Saigon. Shit.

Krigets hemskheter komprimerade till två ord.

Sheens rollfigur får i uppdrag att leta reda på Marlon Brando, som misstänks ha mist förståndet och skapat en egen armé. Sheen reser genom ett nätverk av floder allt djupare in i den kambodjanska djungeln, in i mörkrets hjärta. Under resans gång avhumaniseras manskapet gradvis. Moraliska gränser luckras upp. I krig är allt tillåtet.

En annan fiktiv figur som mist förståndet i djungeln är Kalle Anka. Han drivs till vansinne av lustigkurren till hackspett som med sitt "alibabababa badija" härjar runt med slapstick-terror i Kalle Ankas Julafton. Även detta sker i den djupaste djungel, inte för att hitta en förlupen överste men väl för en ornitologisk fotografering. Gradvis sker en avhumanisering även här (i den mån man kan bortse att Kalle Anka är en ...anka). Från en exploderande cigarr till glasögon med boxarhandskar inuti till en osynlig motorcykel. Längre och längre sträcks förståndets tunna tråd tills den slutligen brister. Kalle Anka står på djungelns golv, stirrar ut i tomma intet och börjar:

- Alibababababa badija.

Slapstick-terrorns hemskheter komprimerade till två ord.

Bildminnen

Idag gick jag igenom gamla bilder i min telefon. Det är ungefär som att kliva in i ett arkiv. Att vandra längs gator och gränder inom sig själv.

Tusen minnen och tusen tankar återupplevda.

De här bilderna kommer från november förra året, då hela familjen åkte till skogsmuseet i Lycksele för att fira morfars födelsedag.

Optimalt namn på en motorsåg: Indian Thunderbolt.

Min farfar hade under en tid Sveriges största servicedistrikt för Husqvarnas motor- och röjsågar. Att se den här bilden väckte minnen om hur det var att hälsa på farfar i hans verkstad. Jonas och jag brukade vara där ibland då mamma och pappa jobbade. Snälla som vi var hjälpte vi farfar att skruva i motorsågarna med allt det tekniska kunnande som 5-7åringar besitter. Något som allt som oftast innebar att farfar var tvungen att laga det vi fixade.

Den svindlande tanken i att inlandets äldsta tall är äldre än alla Egyptens pyramider. (Och: den ännu mer svindlande tanken i att om dåtidens svenska exportråd hade varit bättre lobbyister hade kanske pyramiderna byggts av svensk fura?)

Den här bilden vill jag ha som fondvägg i mitt framtida hem.

Faktorn - skogens sharp dressed man.

Här står lilla jag bredvid ett gaaanska stort träd som ett kanadensiskt skogsbolag hade skänkt till museet.

Wrapped in plastic

Nu är jag överlägset sist på bollen i detta, men det ska alltså spelas in nya avsnitt av Twin Peaks. Cooper, One-Eyed Jacks, Sheriff Truman, Log lady - precis som the gum you like kommer de tillbaka. Men, kommer de att komma tillbaka in style? (Svar: ja, jag är en nörd). Det finns ingen serie som jag älskar mer och därför känns det så tråkigt att jag direkt ställer mig tvekande till en ny säsong. För hur ska den nya kunna ta vid där den gamla slutade på ett naturligt sätt?

Säsong två spelades in i början av 90-talet, en tid där mobiltelefoner, Internet och sociala medier inte existerade. Seriens charm ligger i att den utspelar sig i den analoga tidsåldern. En enklare värld, långt från bruset som den ständiga uppkopplingen i det moderna samhället ger.

Går det att överföra det analoga till den digitala tidsåldern utan att det skär sig? Jag tror inte det. Ta bara en sån sak som att det i dagens tv-serier inte skulle fungera med en sån antagonist som B.O.B (vilket alltså måste skrivas med versaler eftersom det står för akronymen Beware of Bob). I den analoga tidsåldern gick det bra, då var en man i canadian tuxedo och långt grått hår definitionen av skräck. Nu är det inte så längre. Vi har blivit avtrubbade. Alla dörrar har gläntats. Ta bara Human Centipede som exempel - en sliten jeansjacka, grått hår och gulnat nikotinflin står sig slätt mot galningar som utför anatomiska vvs-experiment (förövrigt en näringskedja som man inte vill vara en del av).

Vad är vitsen med att ha en bärbar kasettbandspelare att spela in meddelanden till Diane på om man ändå kan fråga Siri om allt?

Koncist

Ernest Hemingway sägs att i ett vad med några författarkollegor ha skrivit världens kortaste novell. Hemingway menade att han med endast sex ord (tänk den ekivoka tanken om han hade sagt sexord - som en trailer till Paradise Hotel!) kunde skapa en berättelse:

"For sale:
Baby shoes. Never worn."

Sådan var han, Hemingway. Formulerade sig kort och koncist, utan utsvävningar i texterna. En litteraturens laestadian.

Fördelen med ett sådant sätt att skriva är att det ger läsaren möjligheten att läsa mellan raderna, att det blir som en byggsats där adjektiven fritt får sväva iväg i den riktning fantasin vill. Varför användes aldrig skorna? Felkryss i postorderkatalogen eller ond bråd död? Möjligheterna är oändliga!

På samma sätt tänkte nog personen som skrev den här pärlan:

Det är mer regel än undantag att slutet av en bok kan leda till besvikelse över hur den slutar. Det är ett stående inslag i Stephen Kings böcker. Missförstå mig rätt nu, jag älskar böcker skrivna av Stephen King, men det finns något tvångsmässigt i sättet han avslutar sina verk. Det blir så ...abrupt.

Bättre då att avsluta med "man door hand hook car door" och låta läsaren själv bestämma (en fras som förövrigt skulle göra Hemingway grön av avund).

En tanke

Meningen med livet är att hitta något som befogar sin existens. Att hitta sitt kall. Att finna sin handel och sin vandel, som Christer Pettersson uttryckte det.

Tänk om allt detta letande är förgäves? Alla skolår och all förlamande studieångest i jakten efter att hitta sitt rätta värv är kanske helt fel?

I grund och botten det kanske vilar en dansbandssångare i högform i oss alla? (Men hur ska vi veta det?)

RE: Metablogg

Film vs. verklighet

I filmen Poltergeist köper en familj ett hus. Märkliga saker börjar hända, teven brusar spontant ut myrornas krig på hög volym osv. Det eskalerar till att Huset kidnappar dottern och för henne till en parallell dimension och, tja, då förstår man att det inte är en lekstuga de har bosatt sig i.
Det slutar lyckligt dock. Dottern räddas och i vad som troligtvis är en skamsköljning från huset (pga ofrånkomliga pedofilrykten) självdestrueras det och försvinner från jordens yta.

Det här har hänt i Bjurholm:

I den diskbänksrealism som i synnerhet präglar verkligheten och vardagen i små inlandskommuner lär familjen som köpte huset knappast ha fått uppleva nåt som i filmen. De får väl vara nöjda över att ha sett nån gengångande gammal sopgubbe stå vid kylskåpet och dricka mjölk direkt ur paketet...

Sen sistens

Egentligen kanske det är bäst att låtsas som ingenting. Ett år och tre månader utan livstecken är ju ingenting. Egentligen.

En knapp viskning i det oljud som kallas tiden.

Men det har sina förklaringar, det har inte hänt så mycket sen dess. Det mesta har passerat under bloggens radar och inte varit värt att nämna. Inte mer än att senaste året har varit ett jävla helvete och som alla vet ska jävla helveten tystas ner. Man ska hålla quiet riots mot dem, vända dem ryggen då de propagerar och artigt och lågmält säga "tack, men nej tack" medan man utför en walk and talk i sitt stressande genom det liv man lever i väntan på ett annat.

Men nu bor jag i Umeå och då kan det väl vara kul med en blogg igen?

Utlandet

Igår kom jag och min lillasyster Emma hem från en veckas solsemester i Turkiet. Syskonen Strömbergs dynamiska duo är inte direkt kända för att vara vidare beresta, så det känns lite högtidligt att kunna skriva att jag varit utomlands. Jag, inlandets mest bortkomne människa, har varit i UTLANDET.

Skillnaden mellan inlandet och utlandet är densamma som mellan en inandning och en utandning. Inandningen - en stålsättning inför något jobbigt: ett tungt lyft, ett betungande besked eller de första klinkande tonerna i det helvete som även kallas pianojazz. En kort inåtgående stöt av luft, en introvert väsning. Utandningen - en lättnadens suck, en säkerhetsventil för själen. Den sista vindpusten (eventuellt med en svag doft av kaffe) som förkunnar att stormen är över.

Flyget skulle gå klockan åtta i onsdagskväll, men det blev försenat med två timmar, så den väntade "väggen" av värme uteblev då vi klev av planet.

Vägen till Alanya kantades av uppskattningsvis ett tusen bensinstationer med ett tusen neonskyltar som flimrade förbi. Det var glest med trafik, men efter ett tag fick vi sällskap av en lastbil som var på väg mot samma håll som vår buss. Lastbilen var gammal, mintgrön och till brädden lastad med tegelstenar.

Ganska snabbt utvecklades det till en kappkörning. Som två pilar, en mintgrön och en vit, skar vi genom den turkiska natten. Vår buss drog ifrån, men kanske var det bara av taktiska skäl som lastbilschauffören släppte fram oss, för han lyckades med perfektion tajma in grönt och behövde därför inte stanna en enda gång vid stoppljusen. För vår buss föreföll det vara precis tvärtom, det var ständigt rött. Att få fart på en buss från stillastående är ungefär lika svårt som att tvinga igång rotationen på en avstannad planet, men busschauffören gjorde sitt bästa och bussen vrålade som ett plågat urtidsdjur.

Vi vann.

Väl framme vid hotellet upplyste den turkiske ynglingen som bemannade receptionen att det var tio procents rabatt på spabehandlingar och att det bara var en halvtimme kvar tills frukostserveringen öppnade. Så vi packade upp väskorna på rummet och gick ned för att möta dagen.

Sen förflöt dagarna på samma sätt: vi åt frukost, solade, åt lunch, tog en siesta på rummet, gick på stan, åt middag, slappade, tränade och somnade. Vi hade semester helt enkelt.

Tråkigt nog var hotellet inte vidare bra. Dålig service och smaklös mat. Internet på rummet kostade skjortan och var långsammare än döden.

Men gymmet var fint!

Efter en stund på löpmatta.

Det tycktes dock som att det var en aning annorlunda fuktighet i luften än hemmavid...

Rummet var dock helt okej, det måste sägas. Vi hade balkong med utsikt mot omgivningarna, något som gjorde mig grymt obekväm eftersom omgivningarna bestod av utsikt mot poolen, där det alltid var tjejer som badade. Det kändes som att jag ofredade dem bara genom att finnas till.

Här sitter jag på balkongen och har det fint (med ryggen medvetet placerat mot poolen)

Emma, det bästa resesällskapet man kan ha.

Stranden var fin på kvällen.

Vi shoppade inte så mycket eftersom vi inte hade så mycket plats i resväskan, men då Turkiet förutom sol och bad också är känt för piratkopierade varor av tvivelaktig kvalitet gick det naturligtvis inte att låta bli. Vi köpte sneakers i en affär som var ungefär tio kvadratmeter stor och försökte pruta så gott det gick. Det är ju en konst, det där med att pruta - en konst som vi ingalunda behärskade.

Sneaks.

Efter att vi (troligtvis) blivit lurade av sneakersförsäljaren blev vi inbjudna till butiken som låg vägg i vägg. Graden av seriositet var så hög att ägaren till butiken direkt gav oss ett visitkort:

"We don't push"

...så då kände vi oss tvungna att åtminstone kolla runt i butiken. Efter att ha köpt skorna hade vi lite ont om kontanter på oss, så vi var väldigt tvekande till att handla något. Det skulle inte innebära något problem förklarade ägaren, han skulle kunna skjutsa oss till hotellet nämligen:

Urtypen av skum bil = svart skåpbil

Till slut hade mannen tjatat så mycket att vi bestämde oss för att köpa något. Emma valde ut några hoodies och jag några tröjor. Vi ville med bestämdhet inte ha skjuts utan sa att vi skulle gå till hotellet, hämta pengar och sen komma tillbaka. Rädd för att vi skulle gå ut genom dörren och vara borta för alltid ropade mannen till en liten pojke att bära kläderna till hotellet. Sen ledsagade vi pojken, som var så liten att påsen skrapade i backen då han gick, till hotellet och gav honom pengar.

Sen var semestern slut och vi åkte hem.

Leverbiff

Igår bjöd mormor på leverbiff till middag. Det går säkert att uttyda en hel del om mig som person genom detta, men leverbiff är min absoluta favoriträtt. Jag älskar det. Leverbiff, je t'aime.

Det finns något nästan matpornografiskt över det, att mosa ihop allt till en röra och sedan bara skyffla in det i munnen. En primitiv njutning (möjligtvis samma känsla som drabbar medelålders män när de grillar en flintastek).

När jag tänker tillbaka och försöker minnas bra saker så fastnar jag alltid vid de tillfällen då jag ätit mig så mätt att jag har fått svårt att andas. Ungefär hälften av gångerna då detta inträffat har det handlat om leverbiff. Man skulle därför kunna säga att leverbiffen stått för hälften av alla fina stunder i livet (a k a höjdpunkterna i en enkel människas liv).

Så är det.

Jag har förresten börjat instagramma och lade upp den här bilden igår (som möjligtvis kan vara den minst polerade bilden som någonsin laddats upp). Det ser visserligen ut som något katten släpat in, men det är ju det som är charmen med leverbiff.

Två rum och kök

För inte så länge sen var det alla hjärtans dag. Det är en dag som främst känns skapad av lobbyister för branscherna geléhjärtan och blommor, alltså en högtid med samma relevans som Kanelbullens dag, vars enda existensberättigande är att främja konsumtionen (här KAN det ju vara så att det finns en VISS cynism...)

Men det förstås, det är väl fint, det där med tvåsamhet. En annan sak som är fint, men på ett betydligt mer vemodigt sätt, är att vara en gammpojk. Ni vet, män som lever i det Peter Pan-liknande tillståndet i att aldrig haft en kvinna vid sin sida och därför i samhällets ögon ses som gamla pojkar istället för vuxna män.

Det bästa av två världar borde därför vara att som gammpojk hitta en livskamrat. Själv har jag nått den aktningsvärda åldern där jag insett att jag inte blir yngre och i egenskap av att vara just en gammpojk är det inte utan att jag funderar kring det där.

Här i det utdöende inlandet finns det inga flickor att kurtisera, så det verkar mer och mer som att en kontaktannons i sajberspejs är den enda lösningen (och som ni vet är jag ju inget fan av det där med Internetdating).

Romantik per korrespondens måste ändå vara en ganska säker sak. Eller, det kräver åtminstone inga snabba svar och kvicka repliker. Man hinner tänka över vad man ska svara och kan på så sätt verka smartare och mer intressant än vad man egentligen är.

Men det här är förstås inget man bara hastar iväg utan vidare, här krävs studier av fenomenet. Av kontaktannonserna i tidningen Land att döma, så handlar mycket om att ställa krav. Man söker inte vemsomhelst, utan man vill ha någon som är figursydd efter den egna personan, och det är väl inget konstigt med det heller. OM jag nu försöker hitta någon så vill jag naturligtvis passa ihop med den personen, MEN:

Det förstås, någon hugger väl på en sådan annons, annars skulle de ju inte existera. Vad vet jag, det kanske är samma "you snooze, you lose"-efterfrågan som det är med vissa intressanta Blocket-annonser?

Å andra sidan så borde det finnas vanliga människor bland alla dessa pervon. Nu är det visserligen öppet för tolkning om en sån som jag kan klassas som normal, alla mina egenheter till trots. Om det borde finnas vanliga människor som skriver kontaktannonser, så borde det också gå att hitta en reko kvinna bland dessa. Ungefär som i låten Gulli-gullan där en ungkarl mitt-i-livet hittar en kvinna i en "äktenskapsspalt".


(Tragiken i det - att eftersträva samma typ av liv som en Jokkmokks Jokke-låt)

Fönstret mot gården

Jag vet inte jag, men ett typiskt dåligt tecken brukar vara när det plötsligt luktar blöt hund i lägenheten. Särskilt när den där tusendels millisekunden passerat som det tar att inse att jag de facto inte har något husdjur... När det sen visar sig att lukten kommer från de träningskläder som jag brukar använda då jag åker skidor, så är det inte utan att tanken väcks att någonting är fysiologiskt fel.

Vanligtvis brukar jag ha träningskläderna på vädring ute på balkongen, men igår kväll hade jag råkat glömma dem i vardagsrummet. Kul. Särskilt att komma hem till lunch och missta sin egen lägenhet för en brittisk kennel. Jättekul.

Men nu ljög jag lite grann, det är bara ibland jag brukar ha kläderna på vädring, annars KANSKE jag brukar ha dem i mitt plomberade rum. Det är ett rum som jag inte betalar hyra för, eftersom jag inte nyttjar det. Min trea är alltså en tvåa, efter en överenskommelse med hyresbolaget. Och eftersom jag har bra kontakt med vaktmästaren där jag bor, vi brukar duscha tillsammans (Förtydligande: Jag är vaktmästaren), så KANSKE rummet står öppet, redo att användas.

OJ Simpson, som friades från mordet på sin fru, skrev nyligen en bok om hur han skulle ha utfört mordet OM det var han som hade gjort det. På samma sätt (men mindre bindgalet) så skulle jag ha hängt mina träningskläder inne i det plomberade rummet OM jag hade nyttjat det.

Tonårsmögel

Tommy Körberg i högform:

(Från intervju i Aftonbladet)

The cramps

Idag har jag åkt längdskidor. Jag är liksom inte skapt för att åka skidor, jag är för tung och har för dålig teknik. Så istället för att åka så stretar jag. Jag stretade i 45 km. Men det gick ändå bra, mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Problemet med att streta under en så lång tid som det tar att streta fyra och en halv mil är att kroppen inte riktigt vill vara med. Det börjar krampa lite här och var, ena stunden triceps, andra ljumskarna och tredje fötterna. Det cirkulerar, som om krampen har stationsgympa i kroppen.

Jaja, som man brukar säga - det som inte dödar det krampar.

No-show Jones

När jag pluggade till civilekonom fick alla studenter en tidning som hette (och fortfarande heter?) Ekbladet. Tidningen var inte vidare bra, den var skriven av studenter för studenter och därför var det mesta av blandad kvalitet. Högt och lågt.

I ett nummer fanns en artikel som handlade om att Bob Dylans album Blood on the tracks var världens bästa göra slut-skiva. Killen som skrev artikeln tyckte att skivan var så bra att han ständigt hoppades få göra slut med någon så att han skulle kunna lyssna på den, gråta, grotta ner sig i att vara ledsen och uppskatta den som den separationsskiva den är.

Jag gillar Dylan, det gör jag, men jag skulle nog föredra country om jag hade en fnurra på tråden. Nu förhåller det sig i och för sig på det viset att jag inte haft ett förhållande sen gud-vet-när och det finns egentligen ingen anledning för en gammpojk att fundera över göra slut-musik. MEN, jag skulle nog välja country istället. Det är liksom mer greppbart. Det finns en vardagsnära diskbänksrealism över det. Inte alls lika poetiskt som Dylan, utan simplare, mer basalt. Ta bara låten "Flushed from the bathroom of your heart" som exempel. Att jämföra ett förhållandes slut med ett toalettbesök - sånt görs bara av enkla människor.

Jag vet inte hur det är att göra slut med någon. Troligtvis är det väl mindre roligt, men om den där killen som skrev artikeln njöt av att lyssna på Bob Dylan så tror jag att jag skulle uppskatta George Jones på samma sätt. Lite bitterljuvt sådär, som att trycka på ett blåmärke.

"The Grand tour" skulle jag spela. Det är svårt att förklara vad som gör en låt lämplig för en viss situation, det är nästan som att försöka återberätta något man drömt, men jag tycker att det vore en passande bit (enligt min mormor blir en bra låt automatiskt en fin bit). Wikipedia kallar låten för "one of the great modern songs of divorce" och det vore kanske också den enda orsaken till att gifta sig överhuvudtaget, att få skilja sig och bli sådär countryledsen som man bara tycks kunna bli om man konsumerat tillräckligt med whiskey för att hålla ett skepp flytande.

Fast det förstås, helst kanske man vill att ett förhållande ska hålla?

(George Jones var förövrigt känd för sitt vilda leverne och kallades ett tag för No-show Jones eftersom han hade en kokainstinn benägenhet att aldrig dyka upp på spelningar. En gång skippade han en spelning i Kalifornien, åkte till Las Vegas för att roa sig och vaknade slutligen upp på ett sjukhus i New Orleans - allt på samma kväll.)

Svenska hjärtan och finska pinnar

Kontaktannons i tidningen Land:

Onsdag

Idag har jag varit på kurs i Lycksele, en kurs om hur farligt avfall ska sorteras på återvinningscentraler. Bortsett från att jag var så trött att jag satt och dåsade till så var det en bra kurs.

Jag vet inte vad det har blivit med mig, om jag sitter stilla längre än tjugo minuter så leder det oundvikligt till att jag somnar. Det är som om kroppen går in i ett tillstånd av dvala. Skäggig har jag blivit också. Och lite rundare.

Som om jag långsamt förvandlas till en brunbjörn...